2005-07-05, 18:27
#1
Hej Filosofiska Folket.
Sitter med knepiga funderingar som jag nskar f lite synpunkter p. Vljer att posta denna i filosofiforumet snarare n Psykologi & Psykiatri d jag undrar hur mina bekymmer skall frsts. Som sagt, hoppas kunna reda ut lite tankar och samtidigt f tillgng till Era synpunkter.
Jag har misslyckats i livet. Det kanske inte mrks utifrn att jag har gjort det, men s r fallet. Sitter nu och frsker frst nr, varfr och hur jag kom att n denna tervndsgrnd i livet. I dessa funderingar berrs onekligen bde psykiatri, psykologi och filosofi.
Hur jag n tnker om dessa ting, finner jag ingen fullstndigt frklaring till min situation. Enligt den medicinska terminologin borde nog min diagnos vara dysforisk personlighetsstrning (Egen diagnos). Dock frargas jag av konstruktionen bakom denna diagnos. Varfr r jag dysforiskt personlighetsstrd nr jag inte liknar alla andra kttpsar p jorden? Jag har inte den "konsumtionistiska" dra i min kropp som verkar vara ett fundament i varelsen "mnniskans" natur. Jag letar inte efter tjejer, jag letar inte efter grejer, jag letar inte efter njutning eller gldjemnen. r jag enbart reducerad till strd neurobiologi utan koppling till de kollektiva frestllningarna bakom tanken om "Lyckan"?
Mitt misslyckadande r ett relativt fenomen. Relativt i den bemrkelsen att jag misslyckats i frhllande till mina egna drmmar och ml. Varifrn har dessa ml vuxit fram? r det mina frldrar som planterat tanken p "framgng" i mitt huvud, en framgng vilken jag inte kan n. Ska jag, i likhet med de mer bemedlade (som har rd med terapeut) skylla p frldrarna? Samhllet? TV? De gon som jag ser i badrumsspegeln och som med frakt ser p mig, varifrn kom hans referensramar? Givetvis, utifrn mitt perspektiv, vore det mest frukbart kanske att frlgga skulden till mitt misslyckande utanfr mig sjlv, p mor och far. Samtidigt mste jag bra skulden sjlv.
Om inte terapi, s varfr inte SSRI. Medicinera mig s att jag kan likna Er, den stora anonyma massa som kallas "mnskligheten". Med medicinens hjlp kanske jag kan frbise ett i stort meningslst liv. F tillbaka ett stelt leende p ansiktet. Varfr vrider det sig i magen vid tanken p det? Med SSRI kanske jag kan luta mig tillbaka i livet, med fredagsfyllor och dokuspakvllar...
Nr alla springer runt med ett idiotiskt flin i ansiktet s mrks den som aldrig skrattar desto mer.
r jag kanske helt enkelt fdd i fel tid? En tid som mitt psyke inte kan anpassas till? Att jag inte har srskilt hg intelligens r jag medveten om. Men ven intelligens r en produkt av kollektiva formuleringar och konstruktioner. Bakom finns normalfrdelningskurvan, varvid man terigen tvingas konfrontera den kollektiva massan av kttpsar. Kanske r anpassning intelligens...
Jag sker efter det vgskl i mitt liv dr jag gick fel. Men ven dr kommer svra frgor. Valde jag min vg av hnsyn till andra? Eller var det svaghet som gjorde att jag inte gick den vg jag ville? r hnsyn samma sak som svaghet? Kan jag hnvisa till hnsyn och samtidigt frlgga min skuld utanfr mig sjlv?
Jag ser med misstnksamhet p diagnoser av olika slag. Dessa syftar mer till att gra mig frstelig fr er. Givetvis aktiverar diagnosen ocks tgrder, men jag sker inte smrtlindring fr livsplga. ter jag medicinen s svljer jag samtidigt ett paket med frestllningar om "det goda livet". Detta "goda liv" dikteras i demokratin av vr kollektiva lusta, av folket. Det folk jag mer och mer kommit att frakta.
Pja, hoppas inlgget fr ligga kvar i filosofidelen. Hoppas jag fr ngra tnkvrda "svar". Vart ett ganska lngt inlgg...
Sitter med knepiga funderingar som jag nskar f lite synpunkter p. Vljer att posta denna i filosofiforumet snarare n Psykologi & Psykiatri d jag undrar hur mina bekymmer skall frsts. Som sagt, hoppas kunna reda ut lite tankar och samtidigt f tillgng till Era synpunkter.
Jag har misslyckats i livet. Det kanske inte mrks utifrn att jag har gjort det, men s r fallet. Sitter nu och frsker frst nr, varfr och hur jag kom att n denna tervndsgrnd i livet. I dessa funderingar berrs onekligen bde psykiatri, psykologi och filosofi.
Hur jag n tnker om dessa ting, finner jag ingen fullstndigt frklaring till min situation. Enligt den medicinska terminologin borde nog min diagnos vara dysforisk personlighetsstrning (Egen diagnos). Dock frargas jag av konstruktionen bakom denna diagnos. Varfr r jag dysforiskt personlighetsstrd nr jag inte liknar alla andra kttpsar p jorden? Jag har inte den "konsumtionistiska" dra i min kropp som verkar vara ett fundament i varelsen "mnniskans" natur. Jag letar inte efter tjejer, jag letar inte efter grejer, jag letar inte efter njutning eller gldjemnen. r jag enbart reducerad till strd neurobiologi utan koppling till de kollektiva frestllningarna bakom tanken om "Lyckan"?
Mitt misslyckadande r ett relativt fenomen. Relativt i den bemrkelsen att jag misslyckats i frhllande till mina egna drmmar och ml. Varifrn har dessa ml vuxit fram? r det mina frldrar som planterat tanken p "framgng" i mitt huvud, en framgng vilken jag inte kan n. Ska jag, i likhet med de mer bemedlade (som har rd med terapeut) skylla p frldrarna? Samhllet? TV? De gon som jag ser i badrumsspegeln och som med frakt ser p mig, varifrn kom hans referensramar? Givetvis, utifrn mitt perspektiv, vore det mest frukbart kanske att frlgga skulden till mitt misslyckande utanfr mig sjlv, p mor och far. Samtidigt mste jag bra skulden sjlv.
Om inte terapi, s varfr inte SSRI. Medicinera mig s att jag kan likna Er, den stora anonyma massa som kallas "mnskligheten". Med medicinens hjlp kanske jag kan frbise ett i stort meningslst liv. F tillbaka ett stelt leende p ansiktet. Varfr vrider det sig i magen vid tanken p det? Med SSRI kanske jag kan luta mig tillbaka i livet, med fredagsfyllor och dokuspakvllar...
Nr alla springer runt med ett idiotiskt flin i ansiktet s mrks den som aldrig skrattar desto mer.
r jag kanske helt enkelt fdd i fel tid? En tid som mitt psyke inte kan anpassas till? Att jag inte har srskilt hg intelligens r jag medveten om. Men ven intelligens r en produkt av kollektiva formuleringar och konstruktioner. Bakom finns normalfrdelningskurvan, varvid man terigen tvingas konfrontera den kollektiva massan av kttpsar. Kanske r anpassning intelligens...
Jag sker efter det vgskl i mitt liv dr jag gick fel. Men ven dr kommer svra frgor. Valde jag min vg av hnsyn till andra? Eller var det svaghet som gjorde att jag inte gick den vg jag ville? r hnsyn samma sak som svaghet? Kan jag hnvisa till hnsyn och samtidigt frlgga min skuld utanfr mig sjlv?
Jag ser med misstnksamhet p diagnoser av olika slag. Dessa syftar mer till att gra mig frstelig fr er. Givetvis aktiverar diagnosen ocks tgrder, men jag sker inte smrtlindring fr livsplga. ter jag medicinen s svljer jag samtidigt ett paket med frestllningar om "det goda livet". Detta "goda liv" dikteras i demokratin av vr kollektiva lusta, av folket. Det folk jag mer och mer kommit att frakta.
Pja, hoppas inlgget fr ligga kvar i filosofidelen. Hoppas jag fr ngra tnkvrda "svar". Vart ett ganska lngt inlgg...
