Ät och sov ordentligt.
Kontrollera vitamin och mineraler på vårdcentralen så att du inte lider någon brist på någon av dem. Börja äta omega 3 tillskott och ät dem dagligen.
Fysiska ansträngningar hjälper också en del.
Börja träna hjärnan genom att känna dig duktig med det du gör om det så är att regelbundet sköta måltider, utsätta kroppen för en lättare press, exempelvis något så simpelt som stretching.
Inga droger, dra ner eller avstå koffein.
Ångest säger folk mest utan att vara specifika. Svårt att komma med ideér.
Socialt, undvik alkohol och tänk: Var det verkligen så farligt? Om du skulle gjort bort dig eller så. De flesta människor lever inte för var detalj någon annan gör och bedömer dem med gravt kritiska ögon, det är den egna hjärnan som sköter det åt dig. (de som bedömer andra hårt är i regel störda och behöver arbeta med sig själva istället för hålla fokus på vad andra gör och inte gör.)
Ångest av destruktivt beteende: Bestäm dig för att sakta börja förändra din självdestruktivitet. Påminn dig själv om att det du gör inte är bra för dig själv, det fyller ingen funktion förutom att stärka ett dåligt mående. Lite som: Jag gör illa mig själv, jag förtjänar att vara rädd om mig själv. Det är därför det gör ont, jag glömmer mitt eget värde.
Allmän ångest: Ta vara på det lilla. Skapa tillfällen då det känns bra. Som att mysa ner i soffan, tända doftljus, äta något gott. Spela bara musik som ger positiva minnen eller känslor, där du har känt dig någorlunda tillfreds. Ta ett stillsamt bad. Ta en promenad och se dig omkring i lugn och ro, tänk: Regnet, temperaturen känns uppfriskande. Hösten är vacker. Vad stillsamt det är när det snöar osv. Rör dig i dagsljus, stanna upp och se miljön omkring dig och försök fånga en glimt av rofylldhet. Gör det ofta, stanna upp och försök fokusera på det som känns positivt om det positiva bara kommer för några sekunder eller minuter. Gör det regelbundet.
Lär dig av vad som får dig att må bra och börja omprogrammera hjärnan efter det. Ändras kanske inte över en natt, ge den tid och när det känns meningslöst glöm inte bort att du gett den tid att bli "sjuk" serotonin, dopamin, noradrenalin kortisol och en massa andra viktiga signalsubstanser har hamnat i obalans och behöver hjälpas/tränas så att det blir rätt igen. Och där börjar du må bra igen, när du funnit din egen behandlingsplan. Vilket du kan det krävs bara lite arbete, men det är värt även när det känns hopplöst för slutresultatet kommer bli bra.
Och om du tänker efter är det inte för att du är misslyckad du känner som du gör utan för att du jämförelsevis kan tänka dig själv som en stillasittande person som ger sig i lag med att springa ett maratonlopp. Har man regelbundet tränat och gjort det till sin vardag är det kanhända en härlig upplevelse men är man helt otränad är det nog mest påfrestande, otrevligt och jobbigt. Något att avstå då det är lönlöst. Men om man börjar springa några meter, orkar man tids nog en lite längre sträcka och samtidigt få något ut av det hela. Att tänka på att springa hela loppet från början är då bara dumt, det är en omöjlighet, däremot ska man ha det i tanke att var steg framåt, ju mer man orkar, desto närmare kommer man mot sitt mål. Och målet ska vara en morot, en härlig känsla av förväntningar inte en olustig känsla av vad man just för tillfället inte klarar av.
Bara några tankar, hoppas något kan vara användbart som tips.
Byt skola!
