Om du inte var rädd vad skulle du göra?

Ska leka amatörpsykolog ett tag - jag tror att du slåss mot din far. När du var försvarslös hade du inte en chans att ge tillbaka, nu slår du innan nån hinner komma åt dej....

Du borde nog snacka med någon, som kan hjälpa dej reda ut ditt hat mot din jävlige farsgubbe. Lever han än?

Jag tror du är helt rätt ute. Jag är också amatörpsykolog, hehe. Och kommer fram sent om sider till samma sak. Jag är inte ute efter att framkalla sympati då även om jag skulle få någon sådan så har jag förverkat den flera ggr om, efter allt jag har gjort själv. Dock har jag inte varit så grym som han och hans far.

Jag VET att jag vid några tillfällen kände en oändlig skräck när han jagade mig i lägenheten och min moder gick åt sidan eller pekade ut var jag var. Efter det och slagsmålen med honom som jag förlorade blodigt, så har jag aldrig varit rädd för något. Det överskuggar allt. Det finns inget krig, inget våld som överskrider det. Jag vet att det har skadat mig. T.ex. så har jag otroligt förakt för vuxna som är rädda eller fega. Jag har också en sadistisk ådra, jag älskar att se dödsångest hos någon, på riktigt. Det är ju inte bra.... Det är inget jag önskar liksom per se.

Jag har faktiskt gått många år hos terapeuter, psykolog och psykiatriker. Men det var i samband med behandling av min narkomani och de faktumet att jag hade blivit fader, så de lade mycket resurser på mig, miljoner antagligen. Jag har aldrig slagit mina barn, så någon nytta har det varit.

Om min far, vill jag inte säga någonting. Det är utanför era perceptionsramar, och jag vill inte för min egna skull heller tänka en tanke längre än det jag skriver här.

Du har nog din rädsla du med - fast nu gäller den inte dej utan dina barn, att det ska hända dom något.

Om du satt med ditt barn-barns-barn på knät när du var 90 - vad skulle du vilja säja då?

Precis.
Jag kan inte bli 90, blir jag 50 så får jag verkligen vara glad. Min kropp är mer skadad än vad jag tidigare trott, och jag har sjukdomar jag aldrig kan bli av med. Men allt är som tur självvållat.
Men det är vackert så. Jag är fortfarande higly potent.

Det jag säger och kommer att säga till mina barn är att de ska ta vara på sitt enda liv, vara glada att de finns till, att livet är underbart att leva, och inte förstöra det i onödan; att man ska ta hand om sin familj, ty det är det enda man har egentligen och det enda som räknas. Att livet är till för att levas, och gör man det så har man inget att frukta, och inte har någon lust att leva (igen), då är man vän med livet och döden. Den som lever behöver inte frukta någon Gud eller döden. Att man ska skydda de svaga, de oskyldiga, de små. Vuxenhet är att kunna offra sig bokstavligen (till hajarna om så behövs), för de små. Annars ska man inte ha barn.
Drömmar är till för att göras verkliga... Och draken är till för att utmanas och dödas. Inte rädas någonting, utan titta djävulen i ögonen.

Finns det något som gör så jävla ont i en som att se en unge som är rädd för en vuxen? En omogen, störd vuxen som tar ut sin skit på en försvarslös unge, den som man - som du säger - ska brottas med hajar för! Så jävla fegt....

Även om du inte vill se bakåt lyser det ju igenom vad som förstört för dej. Du ska nog se dej som survivor ändå - du lever, du upprepar inte samma skit som din far, du VET vad du gör fel men det drabbar väl mest dej själv?

Och se nu till att du trotsar alla odds och bli 100! För dina ungar om inte annat - tänk vilken lycka när du sitter i din gungstol och vet att alla barnen har fått plats på ålderdomshemmet

Ja, jag blev förstörd tidigt, min vän. Det enda man/jag kan göra är att se till att inte föra det vidare till/på sina egna barn.

Vara i verkligheten som jag är på flashback. Eller? Jag är osäker.

Ja men då får det bli deras uppgift att säga till sej själva när de fyller 90 att: jag hade en rätt okej farsa ändå