Orkar inte vara ensam längre.

Jag har varit ensam i princip hela livet. Från jag var liten fram tills nu har jag haft få eller inga vänner. Jag var som mest mobbad när jag gick på högstadiet och vårterminen i nian avslutades med ett självmordsförsök. Efter högstadiet flyttade jag själv till en ny stad för att plugga på gymnasiet.

Jag trodde att det skulle bli bättre. Jag fick en vän i den nya klassen. Resten accepterade mig men jag kände mig fortfarande mycket utstött och ensam under hela gymnasietiden. När jag var 18 hade jag en pojkvän som var 31 och jag ångrar djupt än idag vårat förhållande och mår psykiskt dåligt över sexlivet vi hade. Efter gymnasietiden fick jag efter ett par månader jobb.

När jag började på mitt nuvarande jobb så träffade jag min nuvarande pojkvän som verkligen varit fin mot mig, vi har varit tillsammans ett år men den senaste månaden känns det annorlunda. Det känns som att han skäms över mig när jag pratar med honom på jobbet.

Jag har slutat sminka mig och gått upp i vikt. Han säger att han tycker jag är söt och att han älskar mig. Vi bor tillsammans och ses varje dag. Men varje helg har han alltid någon ursäkt till Han har många vänner och är omtyckt så jag vet att jag inte kan klandra honom för att han spenderar tid med sina vänner på helgerna när vi ses varje dag.

Men när jag själv ligger hemma och gråter för att jag inte har några vänner och han inte har tid att sms:a så känns det inte som att jag orkar längre. Jag orkar inte längre hoppas på att mitt liv ska bli bättre. Jag har alltid ttänkt att jag kommer få vänner tillslut, men nu har det gått 22 år och ingenting händer.

Och jag försöker, men folk hittar anledningar till att de inte kan umgås, och tillslut rinner relationen ut i sanden, vilket det känns som att de vill. Jag och min pojkvän har nästan aldrig sex. Han vill hela tiden och jag tycker det är jobbigt. Jag har ingen sexlust överhuvudtaget. Jag har alltid haft dålig sexlust men nu vill jag aldrig.

Det kan gå veckor utan att jag vill och jag blir lättad när jag slipper. Det känns hemskt för jag älskar honom. Jag har försökt ta reda på vad det är för fel på mig. Jag blev tvingad till sex när jag var 14 år så det kanske har någonting med saken att göra.

Men jag inte vad jag ska göra! Jag vill bara vara normal och ha vänner och en pojkvän som jag vill ha sex med. Men allting känns hopplöst! Finns det någon som kan hjälpa mig? Finns det ens någon anledning att försöka? Det känns som att jag kommer dö e ensam.

Enda anledningen till att jag inte har tagit mitt liv är för att jag vet hur ledsen min pappa skulle bli. vi inte ska ses på fredag- och lördagkvällarna. Han har många vänner och är omtyckt så jag vet att jag inte kan klandra honom för att han spenderar tid med sina vänner på helgerna när vi ses varje dag.

Men när jag själv ligger hemma och gråter för att jag inte har några vänner och han inte har tid att sms:a så känns det inte som att jag orkar längre. Jag orkar inte längre hoppas på att mitt liv ska bli bättre.

Jag har alltid ttänkt att jag kommer få vänner tillslut, men nu har det gått 22 år och ingenting händer. Och jag försöker, men folk hittar anledningar till att de inte kan umgås, och tillslut rinner relationen ut i sanden, vilket det känns som att de vill.

Jag och min pojkvän har nästan aldrig sex. Han vill hela tiden och jag tycker det är jobbigt. Jag har ingen sexlust överhuvudtaget. Jag har alltid haft dålig sexlust men nu vill jag aldrig. Detkan gå veckor utan att jag vill och jag blir lättad när jag slipper. Det känns hemskt för jag älskar honom.

Jag har försökt ta reda på vad det är för fel på mig. Jag blev tvingad till sex när jag var 14 år så det kanske har någonting med saken att göra. Men jag inte vad jag ska göra! Jag vill bara vara normal och ha vänner och en pojkvän som jag vill ha sex med.

Men allting känns hopplöst! Finns det någon som kan hjälpa mig? Finns det ens någon anledning att försöka? Det känns som att jag kommer dö e ensam. Enda anledningen till att jag inte har tagit mitt liv är för att jag vet hur ledsen min pappa skulle bli.