Vid ett besök i vår kungliga huvudstad Stockholm nyligen promenerade jag omkring i Vasastan, närmare bestämt på Sveavägen mellan Observatorielunden och Hard Rock Cafe. Då blev jag plötsligt hejdad av en ung, mörkhårig tjej i 18-årsåldern (såg lite ut som en äldre version av Ronja Rövardotter, ganska snygg som jag mycket väl skulle kunnat knulla) i blå jacka som ville att jag skulle bli månadsgivare åt Unicefs barnfonder. "Jag har inte tid, jag har bråttom" sade jag först och fortsatte gå framåt med raska steg. "Åh, vad bra, jag ska ändå åt samma håll som du så vi kan fortsätta prata" sade tjejen och trippade efter. Hon rabblade sitt döda och intränade säljsnack med samma inlevelse som en babian försöker simultantolka en Shakespeare-pjäs och jag avspisade henne med att säga: "Du försöker bara sälja något till mig eller få mig att skriva på någonting och det är bortkastad tid. Jag är inte intresserad." Då sa hon: "Åh, men det går till ett gott ändamål". Det var ungefär det sista jag hörde för jag tog tillfället i akt att snabbt försvinna runt ett gathörn. Jag gick ett varv runt kvarteret och gick sedan till mitt mål för stunden: Hard Rock Cafe. Jag beställde en dubbel Jack and Coke och hamburgare och satte mig vid ett bord med utsikt mot gatan och betraktade folklivet. Då fick jag syn på tjejen igen. Hon försökte hejda varenda förbipasserande person och i en del fall även följa efter dem men hon blev alltid avspisad. Alltid. Hon fick stå där i sin blå jacka med sin löjliga pärm i handen och se allmänt desperat ut.
Senare under dagen såg jag flera av dessa så kallade "värvare". På NK, plattan och på Stockholm Central. Överallt där det är mycket folk i rörelse finns dom där med sina pärmar och sina enerverande: "Ursäkta, får jag fråga dig en sak?"-fraser.
Är ungdomarna i dagens Sverige verkligen så desperata att de tar sådana skräpjobb? Kan man överhuvudtaget kalla det för ett jobb? Vilka löner jobbar dom för? Hur luras dom att ta sådana jobb?
Senare under dagen såg jag flera av dessa så kallade "värvare". På NK, plattan och på Stockholm Central. Överallt där det är mycket folk i rörelse finns dom där med sina pärmar och sina enerverande: "Ursäkta, får jag fråga dig en sak?"-fraser.
Är ungdomarna i dagens Sverige verkligen så desperata att de tar sådana skräpjobb? Kan man överhuvudtaget kalla det för ett jobb? Vilka löner jobbar dom för? Hur luras dom att ta sådana jobb?
