Ordens mening.

Vi hör ofta ordet definition som en viktig egenskap i filosofi.

Är inte definitionen en sammanfattning av något?
Sammanfattningen som vi senare försöker reda ut, tråda ut.

Vad var meningen i ett ord?
Har ord en mening?

Eller är ord bara ord, utan mening?

Hur ser tråden ut när vi nystat upp ?
En början och ett slut, eller ser vi många början och slut i varje ord?

Hur ställer sig logiken till att orden isf har lika många tolkningar som antalet personer?
Finns det något gemensamt i ordet?

Eller är ordet bara en konstruktion?

För att föreslå en sak:

Säg att varje ord har en egen, ensam mening. Ordet i sig, belyst i ett vakuum, kan ge ett otal associationer. Orden har emellertid samtidigt en funktion i en helhet (meningsbyggnad), och för att specificera sig behöver ordet på ett eller annat sätt samspela för att låta helheten utgöra poängen i det meddelande och/eller intryck som meningen söker förmedla. Enligt denna teori torde en kunna förmedla oerhört många intryck, genom en mening, om förutsättningen är att varje ord i meningen kommer att betonas.


En diskussion om konversationer torde också behöva betraktas på ett ganska annorlunda sätt. Diskussionen har flera korrespondenter, och intryck behöver plötsligt tolkas ur fler än en (1) deltagares perspektiv.

Kan ordens betydelse härledas ur förloppet av en diskussion? Min tanke är att ord i en gigantisk diskussion fortfarande kan analyseras i ett vakuum, och ge egna intryck, men förmodligen inte kommer göra det. Mängden intryck stjäl fokus från ordets egna. Till skillnad från ordet behöver diskussionen/dialogstrukturen en röd tråd, ergo ett sätt att beskära budskapen till ett hanterbart antal.

En stor skillnad är att ord och diskussion, å ena sidan nära besläktade, fyller avsevärt annorlunda funktioner – anledning att analysera – i ett scenario där närmare analys bedrivs.


Hoppas det verkar koncist.

Bokstäver sätts i hop till ord, och ord bygger meningar.

Antar som du beskrev, att bokstaven A kan tolkas på många vis.
Kanske A från begynnelsen var ett läte, och det lätet betyder något.

Så meningen med bokstaven A var då en känsla.
Bokstäver bildar meningar som är mer komplicerade försök att beskriva olika känslor.
Meningen den stora kontexten som slutar vid att vi försökte förklara det första,
kanske bokstaven A.

Meningen, ordet och bokstaven är samma sak när cirkeln sluts, och kvar finns känslan ?

Ska jag tolka ditt svar lite som så?

Om de har samma mening är de synonymer. Det finns många projekt som är ute efter att finna synonymer. Andra nöjer sig med materiell ekvivalens, eller annat.

Det Frege uppmärksammade var att samma föremål kan presenteras på olika sätt. Exempelvis det här med morgonstjärnan och aftonstjärnan. Det är inte självklart att det är samma föremål, nämligen Venus. Många känner inte till detta. Morgonstjärnan och aftonstjärnan är inte synonymer, de har olika mening, men det är samma föremål. Så de har samma referens.

Det definitioner gör är att tillföra information, men om man söker en synonym har man oftast tänkt sig att definitionen innehålles i det definierade begreppet. Det är det som är det skumma med analys. Om det tillför någon information, hur kan det vara rätt definition? Och om det är rätt definition, borde det inte vara trivialt?

Men det finns mängder med olika definitionsarter. Det beror på ens projekt och ens metafysiska hållning. Samma fenomen kan av två olika filosofer definieras nominalt och realt. Kanske tror man inte ens att en realdefinition är möjlig eftersom det inte stämmer med ens metafysiska syn. Eller så vill du åt en extensionsdefinition genom bestämda beskrivningar (Russell). Men så kanske en annan tror att det inte är möjligt (Kripke). Vissa kanske blir nöjda med en operationell definition av tid (Einstein) medan andra tycker att det var nog tomt.

Så det finns mängder med varianter på "så och så är det samma som ditt och datt". Men det är ganska givet att definitioner behövs och att ord har mening.

Till exempel har dom allra flesta orden som skrivits hittills i den här tråden
ingen mening för mig.
Man skulle behöva tvinga mig (Tvång skulle behövas) för att göra mig till en för vilken dom har en mening.

Vilket troligen i så fall skulle leda till att man (inklusive mig själv) inte kunde avgöra
om dom har en mening för mig, eller om jag har forcerats till att bete mig på ett sätt som ska
simulera dom-har-en-mening-för-mig.
(Eller kanske snarare (eller dess tvilling) : Inte bete mig på något sätt som kommunicerar dom-har-ingen-mening-för-mig.)

Jag håller för troligt att den mening som orden har
är en illusion av Orden-har-mening som har tvingats fram.
Som kontinuerligt tvingas fram.

Inte bara det, tror jag, utan lika många tolkningar som antalet förekomster.

Jag skrev igår, i en annan tråd, raden
"Vad menar jag inte nu?"

dvs
"Tala om för mig vad denna text inte betyder!"

Det är inte helt lätt. Men verkar på något underligt sätt enklare, och mer substantiellt,
än motsatsen - att tala om vad jag menar, vad texten betyder.

En TV-debatt, mellan politiker, där dom deltagande turas om att säga
"Jag försörjer mig på att säga så här"

skulle vara en situation i vilken vad jag skisserat ovan
inte längre skulle äga giltighet.

Plötsligt skulle debatten bli intressant.
Den skulle rentav kunna stimulera till en upplevelse av vakenhet.

Tvärtom skulle jag säga, en definition är en avgränsning. Om ett ord har flera innebörder så är en definition en avgränsning av vilken av dessa innebörder som man man åsyftar. Inom filosofin liksom andra vetenskaper är det viktigt att mottagaren tar emot samma information som sändaren sänder, annars kan det inte föras en meningsfull diskussion eller ett konsensus.

Ord har en mening i sig enbart om man tror att de antingen är en naturlag eller en skapelse av övernaturliga krafter. Jag skulle säga att folk som t ex försöker åkalla andar genom ritualer där vissa ord måste yttras tror på att orden har en förutbestämd mening, men det skulle också kunna vara så att de anser att ordens form får oss att uppbåda rätt tankar/energier/liknande för att det övernaturliga ska ske.

Ord har däremot en psykologisk mening eftersom vi har lärt oss att koppla ihop dem med en viss betydelse. Principen är densamma som att man lär sig att veta att havet är nära om man hör dess brus. Även (vissa?) djur har denna förmåga, t ex hundar kan ju läras att förstå kom, sitt etc. Frågan är dock om hundarnas skall ska kunna definieras som ord eller om det bara är läten. De förmedlar ju information precis som människans ord, men det kan även t ex ett tänt lyse också göra.

Onomatopoetiska (ljudhärmande) ord såsom pang, viskning och (hund)skall är ett tydligt exempel på att orden är en manifestation av det som man vill framföra.

Ord uppstod eftersom man hade ett behov av dem, så ja, man konstruerade dem. Samma sak med de skriftliga orden, man insåg nyttan av att kunna skriva ned dem så man konstruerade skriftspråket. Det som kom först är ändå tanken, så man kan säga att ord är manifestationer av tankar.

Jag kanske är helt ute och cyklar, men menar du att om jag förklarar ett ord för dig så tvingas du att acceptera att ordet har den betydelsen? Isf måste du väl mena att all inlärning sker genom ett slags tvång? Det enda som då inte skulle vara tvång är det som är medfött, såsom andning.

Om jag har förstått dig rätt så håller jag inte med om att det kan kallas ett tvång, vi är mottagliga och glada över att lära oss eftersom vi kan använda den nya informationen, de nya orden blir artefakter, verktyg som vi kan använda.

Ord och språk har uppfunnits som ett resultat av utvecklingen. De människor som kunde kommunicera med ord och förstå meningen med andra människors ord har helt enkelt haft en fördel rent genetiskt och därmed överlevt fram till de generationer av människor som i dag lever på jorden.

Orden och ordens mening har under tiden ändrat betydelse. Huvudsaken är att ett meddelande/önskan har kunnat överföras människor emellan istället för att all kommunikation skett med uppvisande av känslor eller agerande med tillhygge eller knytnäve.

Jag kan tänka mig att de i vissa fall under mänsklighetens utveckling varit fördelaktigt att konstant missförstå medmänniskors försök att kommunicera med en individ, men om man ser till hur världen och dess invånare ser ut i dag så har det nog varit övervägande fördelaktigt att faktiskt förstå varandra.