Kritik mot ateism?

Det kan rimligen förmodas, att ett stort antal typ B ateister (som jag brukar kalla "informerade") före eller senare flytter sin religions-granskning/analys etc från ett socialt nivå till filosofi, ultimativt inkluderande epistemologi.

Så om denna informerade ateism påstås vara en tro är kartesianism en anhalt vi måste stanna vid före vi kan fortsätta.

En sådan förflyttning kan nog vara någorlunda vanlig, även om jag inte vågar uppskatta storleken på den mängd ateister som inte är särskilt intresserade av frågan och i vars vardagsliv diskussioner kring religion är ytterst ovanliga och som därför kanske endast i liten grad intresserar sig för eventuella filosofiska spörsmål. De som har gjort flytten kan hamna i en mängd filosofiska läger, och på så sätt kan deras ateism försvaras eller legitimeras via en mängd trossatser (i sin mest grundläggande mening, en mängd axiom) vars resultat alltså är att förkasta den mängd argument/skäl/annat (bara faktumet att vi stöter på individer i vår vardag som bekänner sig som teister av något slag kan vara nog för att vi själva skall börja fundera kring vår egen position i frågan alltså) har presenterats för dessa för att acceptera teism.

Vi kan således fortfarande med gott samvete hävda att ateism som ovan inte är en tro, även om vi nog kan förstå hur en sådan åsikt uppstår, ty i mången diskussion enligt egna erfarenheter här på internet, men även i verkligheten, används termen för att identifiera sig själv och andra, trots att det som i definitionen ovan i stringent anda betyder lite och ur vilket vi inte heller kan härleda särskilt mycket; stöter man på flera individer som alla identifierar sig med en term och resonerar på liknande sätt läggs det nog allehanda värden i termen. Kanske vore det bäst att identifiera sig med andra, mer meningsfyllda ord så som skeptiker, humanist, naturalist eller rationalist (om man sympatiserar med dessa alltså) även om dessa ord, möjligtvis med undantag för naturalism, också bär andra icke-relaterade eller inte helt ekvivalenta betydelser till de i vårt sammanhang önskvärda (exempelvis skulle användaren 526 här på forumet kanske identifiera sig som rationalist i den klassiska bemärkelsen som den filosofi vi identifierar Descartes och Leibniz med).

Kanske min egen ... till synes fixering .... vid det filosofiska aspektet av religionsdebatten behövar lite förklaring.

Den svenska kulturmiljön är tämligen pragmatisk .... och med den socialt tunga svenska ateismen finns det inget omedelbart synligt behov för filosofi; vilket är helt annorlunda än i den globala religionsdebatt som är så tillspetsat att axiomatik blir ett naturligt måste.

Men även här på FB finns det ett religionsfilosofisk vakuum, som med fördel kunne fyllas. Vi har dessa återkommande teman (som t.ex. denna tråds ämne eller problematiken objektivitet vs. positivistisk 'absoluthet') som konstant strandar samma ställe och i tråd efter tråd monotont och så gott som identisk upprepas .... något jag personligen anser vara dysfunktionellt för en kreativ religionsdebatt på grund av den stora risken för stagnation.


Din referens till (primärt) tråden "Bevisa guds existens" är ett bra exempel. Om nu inte 'Shrödingers katt' och quantum-entanglement hade varit så eklatant missförstått i t.ex. new-age vetenskapliga tolkninger och epistemologi, då hade vi kunnit undvika en mängd tomgångs-snack om "snurrande tomrum" (om du minns den kanske 50 sidor långa dispyt omkring detta) och vi hade kunnit reducera "allt är étt" problematiken till ett nivå med substans i debatten.

Vilket på sikt kommer att leda till, att ateismens konstruktiva position profileras och att den (ateismen) får en axiomatisk soliditet i ett folkligt perspektiv .... något som saknas i den svenska religionsdebatten som jämt kretsar omkring dom samma pragmatiska skärmytsler. M.a.o. kunne ateismen i Sverige få en markant, delvis ny, identitet (jag är själv skeptisk till den svenska spjutspetsen 'humanismen' som jag upplevar som alltför anti-teistisk).

I den mån att jag inte accepterar den andra partens påstående är det självklart ett trivialt ställningstagande. Jag skrev ju även i inlägget du citerade att jag ansåg det ett ställningstagande.
Problemet med Arepos argument anser jag vara att han inflikade i en diskussion om huruvida ateism är en livsåskådning och bytte ord till ställningstagande i ett tydligt försök att manipulera bevisbördan och jämställa ateism och teism som två trossatser. Ett oärligt slingrande mao.

Men lägg ner. Jag har inte försökt få det till att ateism är en trossats, då lägger du ord i munnen på mig. Ateism per se är inte någon livsåskådning (vad nu det ordet betyder). Däremot kan man konstatera att ateisten med nödvändighet har en annan livsåskådning än teisten, givet att varje människa har en livsåskådning. Därför är det berättigat att tala om "ateistiska livsåskådningar", i.e. livsåskådningar med ett ateistiskt element. Därmed inte sagt att det är en lämplig, väl definierad term, särskilt inte för en skoluppgift.

1. Varför måste den vara så annorlunda?

2. Om man hårddrar det så har väl VARJE människa en unik livsåskådning?

Den enda kritik jag kan komma på mot ateism är väl att det är så föråldrat. Det känns så pre-tjugohundra. Kina, Sovjet, östblock, grått, seeegt.

Till skillnad ifrån religion som har haft samma riter och traditioner (förutom de hemska som man vill glömma bort) hur länge?

I evighet.

Jag förmodar du refererar till stark ateism med ett underlag i filosofisk positivistisk materialism.

En fråga till TS:

Har du delgett din lärare av den kritiken som lagts fram i tråden om varför det är lite galet att bunta ihop ateism med livsåskådningar? Om ja, vad svarade din lärare på detta? Om nej, varför inte?

Religioner får samma kritik av mig.

Kunde inte formulera det bättre, det finns tyvärr så många naiva och hjärndöda människor i vårt land och inte kommer de att vilja öppna sina ögon och fatta att det var människan som skapade gud inte tvärt om...