Utesluta ordet "så"?

Jag minns att min gamla svensklärarinna lärde mig att man alltid bör alltid utesluta ordet "så", så länge det inte ändrar innebörden av meningen.

Har hon rätt, eller var det ett väldigt hårddraget uttalande av henne?

Din lärarinna hade så rätt så. Alltså hon hade rätt.

Väldigt hårddraget uttalande av din lärarinna. "så" fyller ju absolut en funktion i språket. Att en del människor överanvänder det är ju en annan femma..

Såååååå, vad tycker resten av Flashback?

Hon har rätt, samma gäller även engelskans So. Så/so är utfyllnadsord, de behövs sällan egentligen där de används och tyder på osäkerhet/bristande ordförråd.

Detta.

Dock är väl användandet av ord som 'typ' och 'asså' ett större problem?
Sååatteh det är bara att lägga av.

Jag brukar alltid när jag skrivit texter göra sökningar på "så", "man" och "jag" för att kolla upp dem.

"Så" går ju inte alltid att ta bort, t.ex. i uttryck som "så mycket som", "inte så noga" och liknande. Annars är det vanligen bara att stryka. "När vi talade om det så gjorde hon" flyter bra i talspråk men det går bra att stryka "så" i skrift.

"Man" ser heller inte snyggt ut och kan alltid ersättas, vanligen med en passivform. Sedan finns de de som hatar passivformer också, men det gör inte jag... T.ex. "man brukar säga att" kan istället skrivas "det brukar sägas att"...

"Jag" verkar ofta antingen självcentrerat eller oprofessionellt, beroende på sammanhang. I seriösa rapporter använder man inte jag-form. T.ex. "jag har kommit på att" bör kanske istället skrivas "under arbetet med denna rapport har insetts att" eller liknande. Passivform igen, jag vet...

Det svensklärarinnan med största säkerhet försökte stävja var användning av "så" för att markera bisatsavslut. T.ex.:

"När pappa och jag brukade meta tillsammans så hände det inte så sällan att vi kom hem tomhänta."

Av någon anledning anses detta inte riktigt snyggt i skriven text, kanske av tradition eftersom en motsvarighet saknas i många andra, "fina" språk (t.ex. latin), kanske för att man ansåg att riktigt använd interpunktion är tillräckligt:

"När pappa och jag brukade meta tillsammans, hände det inte så sällan att vi kom hem tomhänta."

Det senare argumentet är ju i och för sig inte relevant längre eftersom de flesta nu för tiden inte använder satskommatering:

"När pappa och jag brukade meta tillsammans hände det inte så sällan att vi kom hem tomhänta."

Precis min åsikt. "Så" i olika sammanhang och konstellationer är svenska språkets nerv. Dödar du "så" dödar du svenskan.

För övrigt hade jag en kompis som ansåg att ett nytt uttryck -- samt så även -- borde etableras. Det skulle förkortas ssä.

Vi behöver fler så-uttryck, fler sammansättningar och begrepp med det innebördsdigra "så" som nav.

Så talade Lampros.

Det är snarare så att detta så markerar slutet på meningens fundament, som inte nödvändigtvis är en bisats. Man kan också tänka sig så efter t.ex. en prepositionsfras:

Av någon anledning så anses detta inte riktigt snyggt i skriven text.

Som bonden sa:

"Kommer jag så, så kommer jag inte. Kommer jag inte så, så kommer jag"

Du har nog missförstått den historien. Det där var inte särskilt vare sig begripligt eller lustigt.

I originalhistorien skriver bonden Kan jag så kommer jag inte. Kan jag inte så kommer jag. Vilket skulle tolkas som Kan jag så, så kommer jag inte. Kan jag inte så, så kommer jag.

Håller med lärarinnan. Man kan ofta utesluta "så". Detsamma anser jag gäller med "att". Ska se om jag kommer på nåt exempel senare.