Varför är femimister så populära i media?

Frågan jag ställt mig så många gånger. Varför är feminister så populära i media, främst radio? Vet inte om det bara är jag som märkt det, men varför ska det vara så tydligt att någon är feminist så fort dom är intervjuade eller är radiopratare?

Varför måste man få veta detta? Även om dom inte pratade om feminism, så måste, absolut MÅSTE det påpekas att hen är feminist, varför?

Om någon har åsikter och ska yttra dem, varför måste man då veta detta? Jag bryr mig inte, även om jag helt klart märker en större ilska och starka åsikter hos dessa personer, ilska som växer om någon vill diskutera deras åsikter eller rent av säger emot.

Är det någon som ser samma sak som mig eller är det bara så enkelt att de är ovanligt att höra detta och jag bara lagt de på minmrt å det gnager mig? Och om så är fallet att jag har rätt, varför gör dom då såhär? Klart man ska vara stolt över det man är/gör/ser upp till, mrn varför gå så extrema längder så att man hela yiden måste påpeka det, det märks utan att man måste höra dem säga det hela tiden!

P.s förlåt för stavfel, skriver från telefonen i vanlig ordning..

Feminister vill höras och utbildar sig då till yrken som ger dem plats. Sedan håller feminister oftast ihop (med det gemensamma hatet mot män) och ser då till att media behålls feministiskt och vänstervinklat.
De kör en "tillsammans är vi starka" och försöker hålla män borta ifrån verksamheten.
Samtidigt har män i större utsträckning blivit vana vid att låta kvinnor ta mer plats.
Feminister vill höras och synas - bara att påpeka deras politiska ställning ger dem styrka bland sina likatänkande. Allt detta i kombination har lett till att bara en röst hörs i dagens media, med undantag för manliga feminister.

Nu kanske jag inte riktigt svarade på frågan...

Direktsänd radio är ett väldigt snabbt media. Det är mycket att tänka på för de medverkande, så då gör det sig bättre om man inte behöver fundera på vad man ska säga. De feministiska åsikterna har ju ett enkelt upplägg som inte kräver någon snabbtänkthet. Så det är som att läsa utifrån en mall, och slutsatsen är ju alltid given på förhand, så ingen behöver bli överraskad, eller som sagt tänka efter.

Feminister får plats eftersom den blyge svenske mannen har stigit in i skuggorna. Man måste ta sitt ansvar som man, så kvinnorna håller sig på rätt plats i samhället. Det går inte att gömma sig i sin lilla verkstad i sitt hus, eller sitta i skogen och leta älg. Man måste in i politik och media som man, så inte kvinnfolket sätter agendan för våra politikers beslut. Om männen inte tar detta ansvar så fortsätter det här homomarxistiska snömosaktiga galenskaperna både i riksdagen och media.

Det finns en handfull grupper i samhället som gillar (symbios)läget.

Först och främst givetvis feminister själva som vill höras och synas

Svensk media är ofta vänsterfeministiskt vriden. Inte minst radio och allra mest P3.

Fittriddare och manliga feminister anställda inom media vill att världen ska veta hur präktiga pojkar de är, samla slidpoäng och tar således upp feminismen så att alla ska veta att de själva är feminister.

Hollywooddramafaktorn. 999 av 1000 thriller och rysarfilmer bygger på en manlig monstergestalt. Att köra samma koncept i sitt radioprogram är att skapa en liten dramafaktor som är svår att få till med andra bovar i dramat än män.

Feminister är ryggdunkare. Så feministerna som styr radio tycker såklart om att prata med andra feminister så att man aldrig någonsin får sin världsbild ifrågasatt.
SR är ju liksom bara en enda stor nazifeministisk borg där man inte anställs innan man har vikt sig för den feministiska överheten och lämnat sitt egna tänkande hemma för all framtid...
Man kan inte ens lyssna på radio längre man blir ju bara på dåligt humör när man ser hur allt manshat och heterohat få stå emotsagt jämt och ständigt.

Några kommer in. Sedan ger de likasinnade anställning. Låt det rulla på. Efter ett tag så domineras redaktionerna av sekt-människorna. Efter att dominans skapats så kommer folk som vill in i yrket, att oavsett vad de tyckte innan, medvetet sluta upp bakom ideerna då de är mer intresserade av yrket än sin egen intellektuella hederlighet. Skulle egentligen kunna funka med vilka ideer som helst. Tidigare så hade de ungefär samma inställning till kommunism som de idag har till feminism. I framtiden kanske det blir mjuk islamism eller nåt annat. Det enda som är säkert är att man kommer sitta och störa sig på idiotin.

Dom flesta politiskt aktiva är feminiseter. Varför skulle dom då inte vara fler i medias politikraportering?



Du 'marker det' därför att du är fixarad och därför uppmärksammar det mer.

Det är en strategisk manöver för att neutralisera ordets betydelse och således reducera en specifik ideologisk riktning till ett prima face-tillstånd. På så sätt tillåts olika former av radikala uttryck för feminismen operera under samma grådaskiga flagg, samtidigt som alla alternativa åskådningar bli "extrema". Vi ser samma utveckling vad gäller normalisering av begrepp som "mångfald" och "sexuella rättigheter" där ett spektra av radikala idéer gömmer sig bland mer moderata dito, och även rent historiska paralleller till "demokrati" och alla dess blaserade innebörder.

En kort historisk inblick påvisar en snäv u-sväng under de senare decennierna där "feminist" gått från något "progressivt och nytänkande" till att bli en intetsägande stämpel allt från misandriska butchflator till trista byråkrater i kostym titulerar sig med för att visa ett ansenligt yttre. Det är ett högst medvetet drag för att annektera sanningsbegreppet och flytta över fokuset på kritikern som således framstår som en illmarig falsk profet, berövad all trovärdighet och exkluderad från det politiska samtalet.

Vad som ligger bakom denna relativt plötsliga scenförändring är antagligen generationsövergången från den revolutionära 68-generationen till den andefattiga internetgeneration som till skillnad från den förra inte finner inspiration i stora ord, global kamp och utsvängda alternativkulturer. (Undantaget den förvirrade akademivänstern)