Fruktansvärt dåligt samvete efter skilsmässan. Går det över?

Min exfru har alltid varit en oskyldig flicka, som de flesta i hennes närhet tycker synd om utan någon egentlig anledning. Hon har även extrem närhet till gråt. Det tog mig över 2 år att bli immun mot hennes tårar, och då drog jag igenom separationen som ett ånglok.

Idag, ett par månader senare får jag ofta kraftiga gråtanfall och har väldigt dåligt samvete. Hela hennes värld rasade samman när jag lämnade henne, och allt söker mig nu. Vi ses ibland för att lämna över småsaker, hennes ögon är fortfarande tårögda när hon kommer, hon lämnar gråtandes. Hon är inte ens i närheten av att komma över mig.

Problemet, som jag nämt tidigare här, är att hon var som en dotter för mig. Inget sex, inga kyssar, många frustrationsutbrott från min sida osv. Hon var dock alltid lugn och i äktenskapets slutskede accepterade hon all min ondska, bara jag inte lämnade henne.

Anledningen till ett drastiskt avslut berodde på att jag mötte en kvinna som var helt underbart perfekt för mig. Separationen var planerad redan ett halvår innan och nya lägenheten var inflyttningsklar när jag första gången träffade nya kvinnan. Nu när förälskelsen börjar lägga sig kommer dessa andra känslorna och tar plats.

Jag ville att mitt ex skulle glida sakta ifrån mig, att hon skulle känna att hon klarar sig på egen hand.
Idag går hon ofta till doktorn. Hennes kropp har ådragit sig fysiska skador, antagligen pga depression. Inga sjävlförvållade skador.

Mitt ex vill ej träffa mig. Det är för smärtsamt. För mig också.

Jag har alltid varit noga med att inte såra någon. Undviker konflikter. Får lätt dåligt samvete över småsaker. Hur tar jag mig igenom en sådan här situation? Kan jag någonsin igen känna att jag är en bra människa?

Tror separationen var det minst dåliga i din situation. Varken du eller ditt ex hade varit lyckliga om ni fortsatt relationen utan kärlek. Nu finns det säkert en hel del annat i relationen (eller ditt beteende) som inte delas här på flashback, men såsom du beskriver det kommer nog tiden göra allt lite bättre. Det är alltid värst i början men tills slut så lär man sig att gå vidare.

Teoretiskt sett skulle jag gissa på att dina föräldrar spelade på skam/skuld-manipulation för att styra ditt beteende under barndomen som gjort ditt samvete överaktivt, som gör att du omedvetet utgår ifrån att du står i skuld till en kvinnofigur vilket ledde till valet av partner i din exfru.

Folk väljer ofta en partner som återskapar relationen med en förälder tidigt i livet - var din mor deprimerad under din barndom där du kände du stod i skuld till henne pga det?

En separation är aldrig enkel.
Du har dina egna skäl att må dåligt men i grund och botten så mår alla dåligt av ett avslut. I den dumpades fall känner man sig otillräcklig vilket nästan alltid resulterar i ilska och en önskan att "ge igen".
Medan den "dumpande" parten" oftast tärs av dåligt samvete. Jag talar i dessa fall om människor som faktiskt är så trygga i sig själva att dom faktiskt vågar se se bakåt på den förödelse dom skapat. För i själva verket är det just det vi skapar för sen vi avvisar. Det suger att få veta att Hen inte är tillräcklig!
Hen mår otroligt dåligt av den känslan och det är bra! Hen kommer att vända den ilskan (för det är det det egentligen är) mot dig och försöka bevisa för dig att du har haft fel i ditt beslut. Det är början på Hens väg till självständighet(förhoppningsvis)
Du... Du mår dåligt för att du har sårat Hen. Det kanske du ska göra, det kanske du behöver göra. Sår behöver läkas men i slutänden har du gjort något som ni båda gynnas av. Du kunde ha stått ut, kämpat på men i det långa loppet hade t om Hen mått dåligt och i förlängningen blivit olycklig.
som en sammanfattning= Du mår dåligt för att du vet att du har det bättre än Hen.
Hen mår otroligt dåligt nu men snart kommer det vändas i trots mot dig (dåligt just nu) och Hen kommer att söka en ny partner.

Jag tror inte du kan undvika ditt dåliga samvete men kom ihåg att du faktiskt inte ansvarar för hela världen.

"Igen". Vad menar du med "igen" här? Du skriver ju om dig själv som en bra människa och om din tidigare partner som en mindre bra sådan.
Vad menar du egentligen? Och vad menade du egentligen med ditt x?
Och vems tårar är det viktigast att få torkade här, dina eller din partners? Ni gråter ju båda, eller hur?
Sluta lasta över allt ansvar på annan person. Detta i synnerhet på det svagare könet, det vill säga i detta fallet kvinnan.