Vill höra era berättelser (Bipolära)

Jag står i startgroparna för ett litet skrivprojekt rörande bipolaritet, skönlitterärt kan vi förtydliga med.

Jag är intresserad av att höra era berättelser om era depressioner och manier/hypomanier. Jag vill veta vad ni gör, vad ni tänker, känner, hur ni beter er, allt. Har ni gjort något riktigt märkligt under en mani, har ni någon gång försökt ta livet av er. Jag vill höra era berättelser, och använda som inspiration.

Jag är själv bipolär och har mina egna erfarenheter, men söker inspiration även hos andra.

Skriv gärna i pm om ni vill.

Jag har aldrig fått min sjukdom "på papper" som man säger, bland annat för att jag inte vill att det ska påverka mig senare i livet när jag ska söka arbete och liknande. Vet inte om jag har "riktig" bipolär sjukdom egentligen enligt läkarkonstens alla regler, men kan i alla fall skriva av mig lite eftersom det här ändå är den psykiatriska delen av Flashback.

Mina depressioner håller på i perioder och började när jag var runt 14-15 år. Fick plötsligt ett enormt intresse i att samla på filmklassiker, och det var även när jag var 15 som jag började få fel sorts kompisar i skolan. Jag började röka, och lite senare även kröka ganska mycket, men lyckades ändå gå ut grundskolan med ganska goda betyg. Jag började gymnasiet, men hoppade snart av på grund av min depression. Mitt filmsamlande fortsatte, och snart hade jag lyckats få ihop över 1000 filmer, så mitt rum såg ut som en videobutik. Var även ihop med två tjejer under en månads tid, direkt efter varandra, varav de båda förhållanden varade en väldigt kort tidsperiod. Den första tjejen var otrogen med en klasskompis och den andra var pundare. Jag och mina dåvarande kompisar var väl lite av blandmissbrukare och småtjuvar, men efter ett års tid tog vänskapen slut. Det var även efter detta som jag började gymnasiet igen, och nu gick det bättre. Jag klarade mig igenom gymnasiet relativt smärtfritt, dock ej helt utan depressioner, men det gick. Jag har alltid haft läshuvud och varit skicklig i skolan, speciellt inom de flesta kärnämnen, men idrott och gymnastik har aldrig varit min starka sida. Trots att jag slipper skiten nu, eftersom jag går på högskola, så hävdar jag fortfarande att idrott borde plockas bort som kärnämne eftersom det är ett ämne som grundar sig på intresse snarare än kunskap.

Åren mellan gymnasiet och högskolan hade jag fruktansvärda depressioner, och har flera gånger varit nära att ta mitt liv. Tabletter, hoppa framför tåget, skära upp armarna, hänga mig, hoppa från hög höjd, stiga rakt ut i motorvägen och bli överkörd av en lastbil eller elektrisk chock har varit de sätt som tilltalat mig mest. Under dessa depressioner har jag ibland, på kvällen, legat i min säng och fantiserat om att jag ligger och är död. Mina depressionsperioder brukar hålla i sig allt från tre dagar till två månader, och ibland kan folk i min omgivning inte ens se mig som deprimerad. Det jag gör när jag är deprimerad är olika grejer som ofta går till överdrift... Jag har övat otroligt mycket piano (vilket jag även gjorde under mina depressioner under gymnasiet), jag har ritat och målat extremt mycket (tecknade bl.a. serien "nazi-ankeborg" som finns publicerad här på Flashback), jag har köpt massor med grejer (många av dem fortfarande helt oanvända) och mitt liv har en förmåga att bli en enda röra under dessa depressionsperioder. Jag har även skrivit böcker, berättelser och noveller. Jag har en kanal på Youtube med videoklipp som jag gjort under mina depressioner, varav vissa klipp har hundratusentals visningar. När jag får känslan av att jag vill ta livet av mig tänker jag att många i min närhet antagligen vill att jag ska göra det, innerst inne, fastän jag vet att det inte är så egentligen.

Det som gör mitt liv rörigt, efter depressionerna, är en massa olika saker... Det kan vara att jag halkar efter en del med skolarbetet så att jag får jobba häcken av mig när depressionen släpper, det kan vara att mitt hem ser ut som ett bombnedslag fastän jag i vanliga fall är pedant samt att min ekonomi inte ser så bra ut på grund av all skit jag köpt... Det har aldrig gått så långt att jag försökt ta livet av mig, alltså misslyckats med ett självmord och hamnat på sjukhus, men däremot så har jag liksom hållit kniven mot handleden och haft ryckningar i handen som håller i kniven samt stått vid en järnvägsövergång och väntat på tåget. Har även druckit mig berusad till enorma minnesluckor och alkoholförgiftning en gång (flera gånger egentligen, men en gång orsakat av depression).

Nu när jag läser igenom min egen text så tycker jag själv att jag låter som värsta psykfallet, men ha en sak i åtanke: När jag får dessa fruktansvärda depressioner håller jag mig gärna för mig själv, jag talar inte om det med någon egentligen eller ger några signaler om vad som kan ske. Det är klart att jag nämnt det någon gång "usch, jag har sån otrolig ångest" och liknande till föräldrar och vissa speciella kompisar, men aldrig att jag går till en psykolog och talar om det. Gjorde det en gång, när jag var 16, och den personen satt bara "mm... mm..." till allt jag sa och antecknade i sitt förbannade kollegieblock. Kände mig som värsta psykfallet, utstött och annorlunda, fastän jag egentligen vet att jag har en förmåga att "tänka ett steg längre" än de flesta, tolka mitt citat på mer än ett sätt. Folk ser mig ofta som en ovanligt begåvad person, när jag är i min uppåt-period har jag en förmåga att göra folk alldeles slutkörda, pratar och håller igång så att folk blir alldeles sömniga av att umgås med mig. Jag har mer än en gång fått höra "Du är nog en av de konstigaste människor jag har känt...", varpå jag brukar svara "Jaså?" och får svaret tillbaka "Men jag menar det på ett bra sätt, du är riktigt rolig!". Då brukar jag tänka i mitt stilla sinne "Ja, jag kanske är rolig nu, men när min depressionsperiod tar sin början nästa gång är det inte så jävla roligt.", men det säger jag inte. Jag brukar typ instämma och säga att jag har hört det förut.

Jag vet egentligen inte mer vad jag ska skriva, tvivlar egentligen på att någon ens orkar läsa all den här dyngan som jag har skrivit, men det är i alla fall skönt att kunna tala om det någonstans. Så många kanske frågar sig nu, eller tänker "Vilken tur att vi inte känner några sådana nervvrak...", men då kan jag säga till er att det har ni inte den minsta aning om. De som går i min klass på högskolan, varav jag har en ganska bra relation till de flesta som inte anar ett dyft aldrig ens kan föreställa sig detta om mig. Klart att alla kan vara deprimerade någon gång, men det brukar ofta finnas en anledning bakom. Jag kan sitta i soffan en tisdagskväll och kolla på tv när jag helt plötsligt får någon sorts inlevelse och känner "Nej, fyfan vad jag blir trött på all den här skiten..." och bara vill att allt ska försvinna. Jag kan ibland också få en känsla av att alla andra människor inte förstår saker och ting, att bara ett fåtal människor är tillräckligt begåvade att kunna se "förbi" hela detta påhittade samhälle som alla lever i, och som alla tror är rätt. PK-kärringar som känner att de måste visa och ge ett intryck av att vara så korrekta som möjligt enligt samhällets alla regler och förordningar, men varför? Är det för att uppnå status eller att det helt enkelt får dem att må bra? Som jag sa, jag tror inte att alla egentligen förstår vad de egentligen sysslar med. Sen att andra människor ska sitta och bestämma vad jag som individ ska göra, och hur jag ska leva, känns vid de tillfällena också märkligt. Hur kan staten besluta om att låsa in folk på institutioner och anstalter? Jo, för att de är farliga. Jaha, men vad spelar det egentligen för roll om hundra år? Detta är ett exempel på alla de märkliga funderingar som jag kan ha under mina perioder av depression.

Jag kan inte påstå att jag har ett dåligt liv, jag har flera goda vänner och en bästa polare precis som de allra flesta, men sen har jag dessa depressionsperioder som plågar mig ibland... Vissa gånger kan det gå ett halvår utan att jag är det minsta deppig, och att allt som känns tvingande för mig att göra släpper på något sätt, andra gånger kan det vara ett uppehåll på någon vecka bara innan depressionen börjar igen. Just nu känns allting ganska bra, men jag hade en av mina värsta depressionsperioder någonsin i våras. Två av vårperiodens månader minns jag knappt, det är som om de bara är borta, vilket till stor del beror på att jag mest satt hemma utan att göra någonting. Men som jag sa var mina depressioner egentligen värst i mitten av tonåren, då jag började samla på all möjlig skit och som jag också nämnde gick allt detta samlande till överdrift. Då kunde jag ibland sitta en hel kväll och bara stirra rakt in i väggen, medan ljuset i rummet gick från dagsljus till skymning. Jag satt självklart inte helt tankelös, jag reflekterade helt enkelt över vad det är för mening med all den här skiten, för att vara rak på sak. Om hundra år, vem bryr sig om jag har en jur. kand. eller om jag har volontärarbetat i tredje världen eller om jag helt enkelt levt som alkoholist i en husvagn i någon förortshåla tillsammans med en massa pundare? Ett tag i tonåren fick jag även en sorts konstig längtan efter att vara missbrukare, utan att vare sig ha testat alkohol eller droger (var kanske 14 år gammal då), och jag vet än idag inte vad detta märkliga längtande berodde på, men tack och lov gick det över.

(fortsättning i nästa inlägg)

Just nu går jag en extremt svår högskoleutbildning, och kommer förmodligen få ett väldigt välbetalt jobb när jag är klar om inget oförutsett inträffar, och att jag gör detta just nu beror helt enkelt på de uppåt-perioder som jag har haft, att jag har kunnat prestera otroligt mycket på kort tid utan att känna mig trött eller sliten. Att jag skriver all den här skiten just ikväll beror på att jag just nu har en märklig overklighetskänsla, vilket jag också har fått ibland ända sen jag var 15 år. Den känslan beror inte på drogmissbruk eller liknande, har inte tagit en drog sen jag var 16 och har inte druckit en droppe alkohol på två månader, den känslan kommer bara av sig själv ibland.

Utöver all den skit som jag nu har skrivit kan jag också tillägga att jag är relativt allmänbildad, jag har helt enkelt koll på allt som händer i världen, och jag har inga skeva politiska åsikter eller tankar om samhället som innefattar önskningar om kommunism, nazism eller liknande. Jag gillar det här välfärdssamhälle som vi lever i just nu, men jag vet att det bara är en tidsfråga innan bubblan spricker eftersom den ständigt är på bristningsgränsen. Skit i att ifrågasätta detta, för ingen kan ändå göra något åt det, och det är dessutom mycket möjligt att jag har fel.

Vad finns det mer att säga... Jag har beskrivit mina depressioner så gott jag kan, och som sagt vet jag egentligen inte ens om det är någon sorts "riktig" psykisk åkomma eller helt vanlig prestationsångest, men det känns i alla fall lite skönt att skriva om det här. Jag vill inte avslöja för mycket heller, för jag vill inte att folk ska veta vem jag är "på riktigt", men vad jag tänker osv. säger ingenting om mig som person, som jag sa tidigare, eftersom de i min omgivning inte ens kan föreställa sig detta om mig.

Jag vill inte höra några moralpredikningar som "Du borde fan söka hjälp!" och liknande, eftersom jag inte känner mig det minsta sjuk. Mina problem beror på mina depressioner, och det vet jag om, det har jag inga problem att fatta. Och om depressionerna är farliga för någon så är det för mig själv och inte för andra. Jag är inte sjuk så att jag helt plötsligt en dag får för mig att jag är Napoleon och lönnmördar någon med en bajonett, galen är jag inte, men jag har väl kanske lite dålig självkänsla. Jag vet inte, och egentligen vill jag inte veta heller, men så är det. Ingen psykolog eller psykoanalytiker i världen kan hjälpa mig med mina problem, inte jag själv heller, jag får helt enkelt leva med dem. Jag kan inte påstå att jag önskar bort mina problem heller, förutom när jag befinner mig i en depressionsperiod givetvis, men just nu känns allt som sagt relativt bra. Speciellt efter detta inlägg, som för övrigt blev mitt längsta inlägg någonsin på Flashback. Har suttit här och skrivit i över en timme nu. Den erfarenhet som jag har av psykologer är den jag fick av den som jag gick till när jag var 16 år, och det var ingen höjdare. Gick dit två gånger, det var i samband med skolan, sen sa jag att det hade hjälpt mig jättemycket och att jag mådde väldigt bra nu, bara för att slippa gå till kärringen fler gånger.

Det finns hundratals andra exempel också på hur min vardag fungerar... Hur jag tillexempel diskar och städar, hur min kvällsrutin ser ut innan jag går och lägger mig... Saker som jag måste göra för att kunna slappna av och må bra. Det är inget som stör mig personligen, men jag tror fan inte många genomför dessa grejer i vanliga fall. Jag behöver inte säga vad det är, men det handlar om perfektion. Det var en annan sak som jag kom till att tänka på tidigare också som jag skulle skriva om, men nu har jag glömt vad det var... Tar det en annan gång om jag kommer på det igen om det fortfarande känns relevant då!

Jag är bipolär, kanske typ 1 kanske 2.

Depressioner
Börjar med ångest-attacker, migräner, är nedstämd, gråter hela tiden, hatar min omgivning, mig själv, allt och alla, är väldigt dramatisk i mitt tankesätt. Jag vill inte prata med någon och strävar efter ett asocialt liv. Sover väldigt lite eller väldigt mycket. Har svårt att ta tag i saker, som skola, jobb etc. Svart och vitt tänkande. Jag hör lite röster eller ett surr i mitt huvud som min depression framkallar. Har också en del paranoida tankar, då jag samtidigt vet att jag är löjlig som tänker dem.. Kan hända att jag är något schitzoaffektiv dessutom. Dessa perioder brukar vara i ca 9 månader om året. Jag har haft depressioner ända sedan jag var 6-7 då de börja utveckla sig. Det blir såklart intensivare och värre för varje år. Självklart drogs jag till alkohol, cigaretter och olika former av självmedicinering supertidigt under hela min tonårs/uppväxt-period. Jag har alltid aktivt sökt mig till olika former av hjälpmedel för att jag ska kunna må bra. Tomhetskänslan, ilskan och depressionen är obeskrivligt plågsam.

Hypo-manier och en mani
Jag ser färger mycket starkare, lägger märke till små vackra detaljer, är fullkomligt orädd, övertrevlig, har ett analytiskt tänkande, är fascinerad över hur underbart allting är samtidigt som att jag är stressad/uppe i varv. Vid dessa perioder älskar jag att prestera i skolan men röra på mig mycket fysiskt, kan lätt t ex gå ner 9 kilo utan vidare ansträngning. Jag har haft fler hypomanier än manier. Hypomanierna är ofta ofarliga och underbara då jag kan klara av mycket samtidigt som jag har massa positiva, snabba tankar surrandes i huvudet. Under en riktig manisk period hade dygnade jag flera dagar i sträck då vilket slussade in mig till ett psykotiskt tillstånd då jag började tro på författarens berättelser osv - så jag har nog förträngt min riktiga maniska period...
Under en hypomani uppfattas jag som lite överlägsen, överentusiastisk, "speedad", självsäker, otålig. lite som en person på tjack

Saker förutom mina manier och depressioner som skiljer mig från vanliga människor är väl att jag är aggressiv, får ångest-attacker då jag inte gör precis allting rätt ( svart och vitt-tänkade , ) att jag är impulsiv, har ett besatthetstänk (läs: perioder med olika besattheter - är ganska ätstörd tex), har missbrukspersonlighet och är periodvis en riktig vinnarskalle. Kan dessutom ha blandepisoder då jag är jättearg på någon i en halvtimme, har ett jättestort gräl och nästa timme skrattar jag lite halvmaniskt, har fått en endorfinkick då jag är hur glad som heslt. Och så är jag sjukt känslig. och lite självbesatt/självisk utan att ha självrespekt.