De som vill ta livet av sig, hur illa mår de egentligen?

Är det du beskriver i samma känslogrupp som tristess?

Jag gick själv i dessa tankar för en sisådär 12 år sedan. Då var det nära. Då var jag ca 15 år. Kände att livet hade tagit slut och att jag inte hade något mer med livet att göra. Hade jag varit något svagare i de ögonblicken så hade jag nog ställt mig framför tåget. I vissa skeden av livet så finns det inte ens i huvudet att livet är långt och det kommer att bli bättre. Man mår dåligt och man har mått dåligt länge och tycker då också synd om sig själv och vill inte må så dåligt. Man kopplar då bort allt vad positivt tänkande heter. Idag tänker jag inte ens åt det dystra hållet. Även om det finns dagar än idag som man kan må dåligt eller att tycka att livet suger så kommer det ju ändå dagar då man känner att livet verkligen är bra och att allt ler åt en.

Jag förstår att folk tar livet av sig. De har glömt bort varför livet är värt att leva. De har förträngt det. De har också glömt att det faktiskt finns folk som kommer må jävligt dåligt över deras val att ta livet av sig. Nu ska man ju inte leva för andra men livet har alltid möjligheter att bli bättre. Förutom då när man faktiskt kommit till det där ålderdomliga slutet eller en livslång värdelös sjukdom som inte kan bättras eller botas.

Jag tror att de flesta (inkl. mig själv) aldrig riktigt förlorar hoppet så länge man kan se det bra som fanns (finns) i livet. Jag har ett längre tag mått väldigt dåligt och varit mycket nära självmordsförsök. Dock hade allmänhet ringt polisen för de tyckte jag betedde mig konstigt, och när farbror blå kom lyckades jag tala mig ur det, och mötet slutade med skratt. Jag mådde inte bättre på hemvägen efter det, men det var som ett wake up call, och jag insåg hur mycket ett självmord skulle skada andra, såväl min familj som okända. För man kan aldrig komma ifrån hur jobbigt självmord är för familjen, den som hittar det döde, kör på denne, eller inte hinner fram innan det är för sent. Kanske mår jag då inte så kasst som andra, är rädd för döden eller så håller allt för mycket mig kvar omen det är jävligt tungt.

Det är vad det handlar om, så länge man har något värt att leva för är det nog jävligt svårt att släppa livet. Om man trots allt älskar dom bra stunderna för mycket, man har hoppet kvar att nå dit igen trots att det för stunden är nattsvart i huvudet. Har man dock tappat orken helt och inte tror på att man kan komma ur skiten kan jag förstå att man lämnar.

Det är inte "Ähh jag måste dö nu,jag vill bara dö!" utan mer "Det känns segt,jag borde lämna världen." Lugn och sansad,sen är hela grejen väldigt spännande,dvs svälja mycket tabletter gör att man får en adrenalin kick.

Vanliga människor tänker så jävla fyrkantigt,världen existerar bara för dem,för mig finns det två ställen att välja imellan,döden eller livet,tröttnar man på livet så går man vidare.

"Döden kan inte vara värre än vad det är här"

Tidigare inlägg är raderade p.g.a. grova syftningsfe på min begäran, kanske blev det rätt nu:

"Ja, den känslan kan vara obeskrivligt svår och ska inte negligeras då man kan må så fruktansvärt dåligt av en rejäl bakfylla. Om man dessutom gjort något dumt, olagligt eller pinsamt så förstärks ju smärtan i magen och i känslan av att vilja ta sitt liv på ett traumatiskt sätt.

Många tonåringar som begår själmord (helt i onödan) får ju den svåra bakfyllan som orsak att inte orka mer. Det är synd och skam, det är ofta samhällssynens fel, vi fördömer andra mer än vad vi älskar och törs visa vår kärlek till dem som lider och till alla som ser. Min kommunala arbetsgivare ljög och låtsades först att bry sig men bröt alla muntliga överenskommelser om allt. Psykolog fick jag betala själv, det skulle råda sekretess (men i min tramsiga kommun finns detta ord inte i ordboken annat än när de ska ljuga och tramsa inför media vid andra, flera och oerhört pinsamma tillfällen).

Det är synd och skam då vi aldrig ska döma en människa som är i nöd. Vi måste hjälpa och rädda alla, även de som bara ligger på gränsen, genom att se dem och älska dem. Om du inte gör det så kan du vara en liten del, men en betydande orsak och skillnad att någon verkligen tar sitt liv och inte bara mår "skitdåligt"! Tänk på det och förstå vad det innebär för din medmänniska att ge den ditt stöd och inte medverka till dennes död! Tystnad är ett fegt medgivande för varje samhälle och ger hatare och fördomsfulla människor en för stor påverkan.

I motsats till mig, som inte går att rädda, som är hatad av nästan alla och ingen ser mig eller ens förstår.. då mår man riktigt illa. Jag får dock en enorm kärlek av den flicka som har mig som pappa i motsats till dem som inte älskas djupt av någon i sin närket. Barn som älskas av sina föräldrar eller andra som är nära, kan alltid räddas snabbt och ska inte ens få möjlighet till självmord (hjälp dem) eller ens behöva få eller ha dessa tankar om att ända sitt liv, det anser jag. Vad tycker ni? Vad gör den hårdare samhällssynen med dem och er?

PS! Kan ju påpeka att i mitt fall är det total tystnad från alla, nästan som att sekretessen delvis skulle kunna fungera trots att läckorna i kommunen är större än vid spiggfångst i ett hajnät."

Barn och ungdomar kan alltid räddas och ska inte ens få möjlighet att tänka på att begå självmord (hjälp dem) eller ens behöva få eller ha dessa tankar om att ända sitt liv, det anser jag. Vad tycker ni? Vad gör den hårdare samhällssynen med dem och er? Får en kommun mobba sina innevånare utan stöd i lagen?

PS 2! Kan ju påpeka att i mitt fall är det total tystnad från alla, nästan som att sekretessen delvis skulle kunna fungera trots att läckorna i kommunen är större än vad spiggfångsten är i ett hajnät.