Mår människor som haft det enkelt hela livet bra?

Jag blir ofta avundsjuk på människor som verkar ha det väldigt enkelt i livet. Människor som alltid haft många vänner, mycket pengar, är smarta, snygga, får lätt tjejer, aldrig blivit mobbade osv.

Mår man verkligen bra av att ha haft det lätt hela livet? Det känns som att man borde bli uttråkad. Man får till exempel aldrig uppleva kontrasterna mellan att vara lyckad och misslyckad. Det känns som att till exempel barnskådespelare borde vara lyckligt lottade som kan få status och bekräftelse på de framgångar de hade som barn, men många hamnar till exempel i missbruk och annan skit när de växer upp.

Du försöker lugna ner dig, kontraster? Du menar snarare helvetet de varit utan, bara nice de . såna e verkligen lyckliga

http://youtube.com/watch?v=apps4YNj4W4
Borde svara dina frågor. Är själv avundsjuk men jag försöker omvandla avundsjukan till jobb som studier och gym.

Allt handlar om balans.

Den som aldrig kämpat för någonting vet inte vad tillfredsställelse är. Den som alltid får fortsätta kämpa utan att lyckas vet det inte heller.

Det som kostar, ger också.

En född miljonär skulle knappast bli särskilt lycklig av en ny cykel.
En fattig afrikan skulle bli överlycklig av en cykel.

Man härdas mot både lycka och smärta. Därför kan man nog åtminstone säga att de flesta människor per automatik hamnar i något slags "genomsnittsintervall".

Undantaget är däremot om man har något sjukdom eller liknande som kan påverka vart "mellanläget" sitter

Litar inte på såna människor. De som inte haft mycket motgångar i livet eller växt upp med problem är ofta personer jag undviker. Men visst måste det vara skönt att ha en sådan uppväxt och livssituation.

du kunde inte ha mer fel.....

Bra fråga. Jag själv har haft bra vänner och familj, bra förutsättningar, men har haft mycket panikångest i mitt liv. Jag ser det endast som positivt att ha varit med om det, dels har jag mer förståelse för andra med samma problem, men också att man faktiskt vet vad det innebär att må riktigt dåligt.

Har man inte varit med om dåliga saker, och det du beskriver, tror jag heller inte man kan ha samma slags förståelse för det.

Men jag själv kan inte riktigt säga vilket man bör föredra, självfallet vill man slippa allt jobbigt, men oftast kommer man starkare ur jobbiga situationer.

Ja, såna människor mår toppen, de har inga bekymmer, ingen tragisk barndom, inget alls som tynger dem. De har fått hela livet serverat på silverfat.

Nej då. Är du bekant med hedonismens paradox? Skulle säga att den är relevant i sammanhanget. Målet är inte alltid målet, utan resan till målet. Det är där den stora tillfredsställelsen kommer. Den som betyder något verkligt, på ett djupt plan, inte bara temporär njutning.

skitsnck! De e bara i filosofiböcker som resan beskrivs så jävla romantiskt. Ja har gått den resan och den e inte ett dugg intressant. Resan e ett helvete som tar alla ens lyckokänslor ifrån en.

Finns det någon som har det lätt hela livet då? Du vet ju inte vilka eländen folk kan drabbas av när de blir äldre. Dessutom har vi alla våra kors att bära men alla visar inte utåt hur dåligt de mår (pga tråkiga saker som inträffat). Sluta vara avundsjuk, du kan bara påverka ditt eget liv, inte någon annans..