Jag var i förra veckan på Hultsfredsfestivalen. Där hade jag aldrig varit förr.
Med i bagaget hade jag tio Hawaiian Baby Woodrosefröer från Smarbar,
samt en sjuhelvetes massa sprit. Fröerna var säkerligen två år gamla,
de hade legat och ruttnat i sin ziplock i någon låda sedan jag köpte dem.
(... de var inte ruttna, men de var lite 'uppruggade' och smuliga).
Miljön runtom mig var som följande:
Lerig, mörk, kaotisk, fullt av vakter och fulla människor, jobbig musik som
spelades från vart och vartannat tält (vi var på campingen).
Jag visste själv att dessa förhållanden var helt åt helvete om man skulle
ta hallucinogener, men så var jag också packad och tänkte att "en festival
är ju ingen festival om man inte testar något nytt knark". Dessutom tänkte
jag att fröerna troligen inte var särskilt potenta. Alla tripprapporter jag läst
om LSA har beskrivit en obefintlig/vag upplevelse, och de flesta har sagt
att man behöver åtminstone tio fröer för att uppleva något.
Så jag hävde i mig fem fröer, tuggade sönder dem och lät dem ligga under
tungan en stund (fråga inte varför). Den "fruktansvärda beskhet" som så
många beskrivit var inte så värst farlig. Min flickvän satt bredvid mig och
tyckte att det hela var en dum idé. Hon hade tänkt gå och lägga sig, och
så stoppar jag helt plötsligt i mig en näve knark och säger åt henne att
hålla ett öga på mig.
Efter en liten stund märkte jag att jag råkat svälja största delen av frömoset,
och sköljde så ned resten med några klunkar vin.
Just när jag var i färd med att pula i mig ett sjätte frö, kände jag hur det
började spänna/värka något fruktansvärt i huvudet. "Åhå, det kanske
händer något ändå", tänkte jag.
Några få minuter därefter kom illamåendet. Jag stapplade iväg en bit och
satte mig ned för att spy. Jag var tvungen att "hålla mig fast i jorden",
eftersom det snurrade så mycket. En kille gick förbi och frågade om jag
kräktes. "Nej, han letar efter sin kontaktlins", svarade min flickvän.
"Jaha, ska jag hjälpa till att leta?" frågade han. "Nej.. jag tror han spyr."
Ungefär då bar det iväg. Grästuvan som jag höll i lossnade, varpå jag
höll upp den i luften och frågade: "VILL DU KÖPA GRÄS?!".
Strax därefter befann jag mig åter i min solstol vid tältet. Jag tittade upp på
min kompis, och gladdes åt att han såg ut som ett troll.
Här började tidsuppfattningen bli skev, men jag minns följande:
Jag satt i min solstol och kände mig övertygad om att tältet bredvid mig
var en mur, och att campet runtom mig var en marknadsplats i Turkiet.
Jag bad min flickvän gå in i tältet och blåsa upp min luftmadrass, så att jag
skulle kunna gå och lägga mig när jag ville. När hon gick iväg till tältet kände
jag mig dock helt övergiven och började storböla. Jag var helt blöt i ansiktet
av tårar. Då kom två kompisar förbi och upptäckte mig. "Tjaaa Robert!
Jag har inte gråtit såhär mycket sedan jag konfirmerade mig!", klämde jag
ur mig - varpå trippen vände till det bättre igen. Nu började jag skratta
hysteriskt. Har aldrig fått ur mig ett sådant speedat skratt tidigare, och
kan nog inte återge det i nyktert tillstånd.
Efter en stund började jag prata med likadan röst som min kompis "falcky",
varpå jag blev fullt övertygad om att jag förvandlats till honom.
Alla intryck och känslor var extremt intensiva. Så fort jag blundade såg jag
tusentals fraktaler, figurer, legoklossar, regnbågar och ansikten strömma
förbi. Jag misstog ett gäng träd för att vara vakter med gröna västar.
Senare fick en vän föra mig till tältet. Det var dags att sova, tänkte vi.
Här gick allt åt helvete. Min flickvän låg och var tyst, hon ville inte prata
med mig, eftersom jag varit så elak och tagit fröerna sådär oplanerat, hon
hade fått sitta och vara orolig för mig hela natten istället för att sova, som
hon egentligen hade tänkt sig.
Jag låg och vred mig av mentala plågor. Försökte förklara för henne att hon
måste vara snäll mot mig just nu, att hon får vara sur på mig imorgon, men
inte nu. "Nej, lägg dig och sov. Vi pratar om det där imorgon". "Om du visste
hur jag mår nu, skulle du vara snäll mot mig!", förklarade jag.
"Så det är mest synd om DIG menar du?!", svarade hon. "Jaaaaa!".
Jag visste varför hon var sur, att vi skulle bli sams imorgon, och att jag
skulle må bättre imorgon, bara jag la mig ned och sov. Men att sova var just
då en omöjlighet. Jag mådde så extremt dåligt. Jag satte mig i tältöppningen.
Hela campingen utanför kändes som ett militärläger... soldater som sprang
runt med stövlar i leran, mellan kamouflagefärgade tält, sköt med
automatvapen. "Inte undra på att folk kastar sig framför tåg ibland", tänkte
jag. Just då hade jag mycket hellre legat på en sjukhussäng med slangar i
magen, och med mina släktingar i väntrummet utanför. Jag ska tydligen ha
legat i tältet och hyperventilerat, sägandes: "Älskling.. ropa på hjälp! snälla!"
Jag intalade mig själv om och om igen att "det är bara att härda ut. imorgon
är allt bra igen".
Slutligen lyckades jag somna. När jag vaknade dagen efter var jag förstås
pissnödig och svettig som en gris, men var alldeles för yr för att kunna gå
och kissa. När jag tittade upp mot tältduken lyckades jag uttyda ansikten
precis vart jag än vände huvudet. "Jaha, undrar när det här ska lägga sig då."
Efter några timmar var jag så gott som återställd. Hade världens baksmälla
hela dagen dock. Kände mig trött, deprimerad och "tom". Var lite rädd att jag
aldrig mer skulle bli glad. Blev lite smått orolig över hurvida jag utlöst någon
psykisk sjukdom eller ej. Ett dygn senare var jag dock helt normal igen.
Med i bagaget hade jag tio Hawaiian Baby Woodrosefröer från Smarbar,
samt en sjuhelvetes massa sprit. Fröerna var säkerligen två år gamla,
de hade legat och ruttnat i sin ziplock i någon låda sedan jag köpte dem.
(... de var inte ruttna, men de var lite 'uppruggade' och smuliga).
Miljön runtom mig var som följande:
Lerig, mörk, kaotisk, fullt av vakter och fulla människor, jobbig musik som
spelades från vart och vartannat tält (vi var på campingen).
Jag visste själv att dessa förhållanden var helt åt helvete om man skulle
ta hallucinogener, men så var jag också packad och tänkte att "en festival
är ju ingen festival om man inte testar något nytt knark". Dessutom tänkte
jag att fröerna troligen inte var särskilt potenta. Alla tripprapporter jag läst
om LSA har beskrivit en obefintlig/vag upplevelse, och de flesta har sagt
att man behöver åtminstone tio fröer för att uppleva något.
Så jag hävde i mig fem fröer, tuggade sönder dem och lät dem ligga under
tungan en stund (fråga inte varför). Den "fruktansvärda beskhet" som så
många beskrivit var inte så värst farlig. Min flickvän satt bredvid mig och
tyckte att det hela var en dum idé. Hon hade tänkt gå och lägga sig, och
så stoppar jag helt plötsligt i mig en näve knark och säger åt henne att
hålla ett öga på mig.
Efter en liten stund märkte jag att jag råkat svälja största delen av frömoset,
och sköljde så ned resten med några klunkar vin.
Just när jag var i färd med att pula i mig ett sjätte frö, kände jag hur det
började spänna/värka något fruktansvärt i huvudet. "Åhå, det kanske
händer något ändå", tänkte jag.
Några få minuter därefter kom illamåendet. Jag stapplade iväg en bit och
satte mig ned för att spy. Jag var tvungen att "hålla mig fast i jorden",
eftersom det snurrade så mycket. En kille gick förbi och frågade om jag
kräktes. "Nej, han letar efter sin kontaktlins", svarade min flickvän.
"Jaha, ska jag hjälpa till att leta?" frågade han. "Nej.. jag tror han spyr."
Ungefär då bar det iväg. Grästuvan som jag höll i lossnade, varpå jag
höll upp den i luften och frågade: "VILL DU KÖPA GRÄS?!".
Strax därefter befann jag mig åter i min solstol vid tältet. Jag tittade upp på
min kompis, och gladdes åt att han såg ut som ett troll.
Här började tidsuppfattningen bli skev, men jag minns följande:
Jag satt i min solstol och kände mig övertygad om att tältet bredvid mig
var en mur, och att campet runtom mig var en marknadsplats i Turkiet.
Jag bad min flickvän gå in i tältet och blåsa upp min luftmadrass, så att jag
skulle kunna gå och lägga mig när jag ville. När hon gick iväg till tältet kände
jag mig dock helt övergiven och började storböla. Jag var helt blöt i ansiktet
av tårar. Då kom två kompisar förbi och upptäckte mig. "Tjaaa Robert!
Jag har inte gråtit såhär mycket sedan jag konfirmerade mig!", klämde jag
ur mig - varpå trippen vände till det bättre igen. Nu började jag skratta
hysteriskt. Har aldrig fått ur mig ett sådant speedat skratt tidigare, och
kan nog inte återge det i nyktert tillstånd.
Efter en stund började jag prata med likadan röst som min kompis "falcky",
varpå jag blev fullt övertygad om att jag förvandlats till honom.
Alla intryck och känslor var extremt intensiva. Så fort jag blundade såg jag
tusentals fraktaler, figurer, legoklossar, regnbågar och ansikten strömma
förbi. Jag misstog ett gäng träd för att vara vakter med gröna västar.
Senare fick en vän föra mig till tältet. Det var dags att sova, tänkte vi.
Här gick allt åt helvete. Min flickvän låg och var tyst, hon ville inte prata
med mig, eftersom jag varit så elak och tagit fröerna sådär oplanerat, hon
hade fått sitta och vara orolig för mig hela natten istället för att sova, som
hon egentligen hade tänkt sig.
Jag låg och vred mig av mentala plågor. Försökte förklara för henne att hon
måste vara snäll mot mig just nu, att hon får vara sur på mig imorgon, men
inte nu. "Nej, lägg dig och sov. Vi pratar om det där imorgon". "Om du visste
hur jag mår nu, skulle du vara snäll mot mig!", förklarade jag.
"Så det är mest synd om DIG menar du?!", svarade hon. "Jaaaaa!".
Jag visste varför hon var sur, att vi skulle bli sams imorgon, och att jag
skulle må bättre imorgon, bara jag la mig ned och sov. Men att sova var just
då en omöjlighet. Jag mådde så extremt dåligt. Jag satte mig i tältöppningen.
Hela campingen utanför kändes som ett militärläger... soldater som sprang
runt med stövlar i leran, mellan kamouflagefärgade tält, sköt med
automatvapen. "Inte undra på att folk kastar sig framför tåg ibland", tänkte
jag. Just då hade jag mycket hellre legat på en sjukhussäng med slangar i
magen, och med mina släktingar i väntrummet utanför. Jag ska tydligen ha
legat i tältet och hyperventilerat, sägandes: "Älskling.. ropa på hjälp! snälla!"
Jag intalade mig själv om och om igen att "det är bara att härda ut. imorgon
är allt bra igen".
Slutligen lyckades jag somna. När jag vaknade dagen efter var jag förstås
pissnödig och svettig som en gris, men var alldeles för yr för att kunna gå
och kissa. När jag tittade upp mot tältduken lyckades jag uttyda ansikten
precis vart jag än vände huvudet. "Jaha, undrar när det här ska lägga sig då."
Efter några timmar var jag så gott som återställd. Hade världens baksmälla
hela dagen dock. Kände mig trött, deprimerad och "tom". Var lite rädd att jag
aldrig mer skulle bli glad. Blev lite smått orolig över hurvida jag utlöst någon
psykisk sjukdom eller ej. Ett dygn senare var jag dock helt normal igen.
