Hur undvika hyperkorrekta "att"?

Det verkar som att "att" som infinitivmärke snart kommer (att) försvinna i många ställningar. Jag inser (att) jag börjar (att) tappa min naturliga språkkänsla för när ordet ska stå med enligt traditionella skrivregler och jag är därför rädd att jag, för att kompensera, kommer (att) börja (att) stoppa in hyperkorrekta "att" där de aldrig hört hemma. Så, går det att sammanfatta var "att" som infinitivmärke (igen enligt traditionella regler)

1) är obligatoriskt,
2) är valfritt,
3) är fel?

Intressant frågeställning, jag delar din tankebana men oroar mig mer för att ordet 'att' gradvis kommer försvinna från gemene mans språkbruk. Jag älskar att använda ordet, det ger fyllighet och en distinktivitet till ens meningar och fraser.

Det vore kul att få se lite exaktare regler än de man känner till som självgående

Om jag inte har missförstått frågeställningen så skulle nog påstå att det är en blandning mellan 1 och 2.

Om du inte hade använt att efter "inser" så blir det väldigt konstigt att läsa även om att efter "börjar" lätt kan slinka förbi, speciellt när man läser på nätet.

Det ska vara "att" i alla lägen du nämner. Alltid.

Att inte använda "att" är en blattegrej:

"Hon sa till han han skulle gå handla mat."

DÅLIG svenska helt enkelt.

Jag är rädd att du inbillar dig lite nu. Om att vore oundgängligt skulle det inte kunna försvinna så ofta som det gör. Eller kan du precisera den sk. "distinktiviteten"?

Det finns inga.

Här lyckas du inte skilja mellan ett bisatsinledande att och infinitivmärket att. Bisatsinledaren kan aldrig utelämnas men väl infinitivmärket.

Att utelämna ordet gör att meningen låter som en sörja, utan toppar och dalar, som en diarré på bakfyllan.

Dock är det bara min inbillning såklart!

Men du verkar inte ha något problem att själv utelämna det:

Jag tror den kan det.

Du har rätt; jag tänkte lite för snabbt. Det finns vissa verb där man kan hoppa över att, t.ex. tro – dock inte de flesta, såsom inse, förstå ...

Som lackmustest på vilket som är vilket kan man försöka uttala »att« som {å}. Om det uttalet faller sig naturligt så är »att« infinitivmärke. Om ett »att« måste uttalas {àtt} så är det en konjunktion som i:

– Han tyckte att så fick det bli.

En särskild mässa kan ägnas hjälpverbskonstruktionen »kommer att«. Språkvetare av dignitet ser det som naturligt och konsekvent att »att« faller där.

– Det kommer fixa sig, ta det lugnt!

Samtidigt, i ledigt tal kan nämnda {å} fungera som fogevokal, så att det ändå blir:

– {De’ kommer-å-fixa sej så ta’t lunkt!}

Även efter verben »tycker« / »anser« etc kan konjunktionen »att« utelämnes:

– Jag tycker [att] det räcker nu.

Märkligt iofs att du använder ett exempel som bryter mot traditionell svensk ordföljd (BIFF-regeln) (men som förvisso håller på att bli allt vanligare, bland den yngre befolkningen). Exempel ska ju helst vara "neutrala", för att man inte ska fästa sig vid "fel" sak.

Alltså: - 'Han tyckte att det fick bli så'

Skulle du kunna förklara hur regeln appliceras i det exemplet? Är inte bli det finita verbet? Det står ju sist i bisatsen. På vilket sätt bryter den mot BIFF-regeln?