Tårar en masse verkar ha blivit min nisch

Jag har gått genom en tuff period av mitt liv nu. Jag har gråtit i snitt en gång om dagen i ett halvår.
Har värk i kroppen. Den värken kan delas in i 2 sorter.
Nummer ett; -den som är kartlagd och fastslagen.
Nummer två; -den som ej ännu är specifiserad.

Ok, till detta en massa oro och känslor av uppgivenhet. Det är det som får mig att gråta.
Det är sällan jag gråter så jag hulkar även om det också händer.
Jag struntar iofs i att jag gråter, är för prestigelös för detta. Gråter jag så gråter jag. Så enkelt är det.

Tidigare kunde jag inte ens kolla på TV, t.ex. nån deckarserie och nån skummis gjorde nån illa -då kom tårarna som ett brev på posten. Undvek då detta. Nu kan jag.

Ibland gråter jag till synes utan anledning, kan vara ute bland folk, på en affär et.c. (kan inte hindra det) -det bara kommer. Den gråten är som en slags sorg för att jag känner mig så orkeslös.

Jag har ju som sagt inga problem med att jag gråter lite då och då om det inte vore för att allt snor i världen också verkar vilja komma ut.

Varje ämne ska ha en frågeställning. Varför gråter en del människor så mycket och så ofta?

För att de har anledningar till att gråta. Antingen undermedvetet eller rent uppenbara saker. Tar man inte itu med tingen som gör en gråtfärdig får man de inte ur sitt liv och fortsätter gråta.

Känner mig rätt maktlös för jag har ingen aning om anledningen. Ibland känner jag dåligt samvete gentemot några personer. Då blir det en del av gråten.
Sen en jävla massa ångest som jag inte vet var den kommer ifrån. :/

Då får du gå till en psykolog som kan hjälpa dig ta itu med problemen du inte vet du har.

var glad att du kan gråta. jag har inte gråtit på ett halvår trots att tårarna bränner och jag har en klump i halsen dag ut och dag in.

Jag förstår dig, har haft såna perioder i mitt liv också. Har precis gråtit en skvätt utan uppenbar anledning.