Det vill säga det här med att feminina människor av båda könen tenderar att inbilla sig det värsta utifrån kommunikation (mail/sms/få en lapp på sitt bord från en kollega) utan kroppsspråk.
För en extremt stor andel av kvinnorna verkar det inte existera någon kommunikation med neutrala känslor. Och ni inbillar er det värsta - fientlighet - om inte motsatsen tydliggörs.
Kan vi enas om att detta är ett slags rädslestyrt tvångssyndrom som går hand i hand med feminitet? Att först inbilla sig något otäckt som inte existerar och sen känna sig tvungen att bearbeta det på olika sätt. (För man måste väl kunna medge att det finns vissa biologiskt betingade feminina egenskaper som är negativa? Det är väl inte intellektuellt hederligt att bara prata om positiva feminina egenskaper, och förneka att det finns negativa, för att liksom "promota" den "svagare" gruppen i samhället, likt en hal försvarsadvokat?)
Kvinnliga likhetsfeminister - erkänn att ni själva drabbas av dessa "demoner" när det gäller kroppsspråkslös kommunikation. Och erkänn att ni i högre grad känner er tvungna att förtydliga att ni inte är fientliga, speciellt om det är en annan kvinna som ni praktiserar kroppsspråkslös kommunikation med.
Om ni ställer upp på detta, så måste nästa fråga bli (denna fråga är vanlig när skillnader i likhetsfeministers levande och lärande blir tydliga, vilket brukar inträffa rätt så omgående, efter många har högt tonläge men desto lägre förståelse för hur människor inklusive de själva fungerar): Hur kan ni då kalla er för likhetsfeminister, när vi har ett stort exempel där vi inte är lika och inte är lika bra? För det här är inget som socialiseras in i er. Ingen har något intresse i att ni ska inbilla er en massa skit.
För en extremt stor andel av kvinnorna verkar det inte existera någon kommunikation med neutrala känslor. Och ni inbillar er det värsta - fientlighet - om inte motsatsen tydliggörs.
Kan vi enas om att detta är ett slags rädslestyrt tvångssyndrom som går hand i hand med feminitet? Att först inbilla sig något otäckt som inte existerar och sen känna sig tvungen att bearbeta det på olika sätt. (För man måste väl kunna medge att det finns vissa biologiskt betingade feminina egenskaper som är negativa? Det är väl inte intellektuellt hederligt att bara prata om positiva feminina egenskaper, och förneka att det finns negativa, för att liksom "promota" den "svagare" gruppen i samhället, likt en hal försvarsadvokat?)
Kvinnliga likhetsfeminister - erkänn att ni själva drabbas av dessa "demoner" när det gäller kroppsspråkslös kommunikation. Och erkänn att ni i högre grad känner er tvungna att förtydliga att ni inte är fientliga, speciellt om det är en annan kvinna som ni praktiserar kroppsspråkslös kommunikation med.
Om ni ställer upp på detta, så måste nästa fråga bli (denna fråga är vanlig när skillnader i likhetsfeministers levande och lärande blir tydliga, vilket brukar inträffa rätt så omgående, efter många har högt tonläge men desto lägre förståelse för hur människor inklusive de själva fungerar): Hur kan ni då kalla er för likhetsfeminister, när vi har ett stort exempel där vi inte är lika och inte är lika bra? För det här är inget som socialiseras in i er. Ingen har något intresse i att ni ska inbilla er en massa skit.
