Hur stred man under antiken?

Hej alla flashbackare, jag undrar som det står i rubriken hur man stred under antiken? Detta för att rome 2 total war kommer ut om drygt 3 veckor. Så vill att spelupplevelsen ska kännas så verklig som möjligt, därför undrar jag hur de olika folken på den tiden stred, romare, greker, barbarer, karthager och så vidare.

Skulle bli så tacksam för svar!

Hur stred man under antiken? -- Om detta har jag skrivit i denna essäsamling. Och här finns verket som epub. Det handlar om antiken. Och aktuellt kapitel heter "Med sarissa och thrakisk hjälm -- om antikens krigsväsen". Där behandlar jag greker, makedoner och romare och deras stridssätt.

På sidan 76f skriver jag om vilken utrustning man hade. Jag börjar med den grekiska hopliten. [Det följande är citat ur boken.] Denne infanterist hade, förutom sköld och benskenor, en kyrass för överkroppen som var gjord antingen av brons eller av linne. Ja, just det, linne; detta väckte munterhet i klassen när jag läste grekiska en gång i tiden, vi var inne på Xenofon. Men dessa linnekyrasser var tydligen effektiva; enligt Connolly bestod de av flera lager linne som limmats ihop och som bars som en slags maggördel med axelband. Den vägde hälften mot en bronskyrass som kunde väga uppåt 6 kilo. Linnekyrassen hade framtiden för sig och kom bland annat att bäras av Alexander den store på hans kampanjer.

Hoplitens huvudbeväpning var ett spjut, ett stötspjut; lans torde även vara en korrekt benämning för att skilja det från ett kastspjut. Det sköttes med en hand och var tämligen lätt att lära sig bruka framhålls det. Svärd fanns även, men dessa var endast till för självförsvar, ett "sista vapen" att ta till om man tappat lansen. Svärdet var ganska kort, möjligen att likna vid en lång dolk eller hirschfängare. Kanske var det så att greker med dylik lans och svärd inte kunde tillfoga så allvarliga skador, för när romarna dök upp i Grekland så förvånades man över hur stor skada deras spanska svärd kunde åstadkomma, detta enligt en passus i Livius' XXXI:a bok.

Den vanligaste hjälmen var den korintiska som blivit något av ett emblem för det gamla Hellas, en bronshjälm med slitsar för ögonen, nässkena och kindskydd. Konstruktionen medgav bland annat att man kunde bära hjälmen tillbakadragen på huvudet med kindskydden vilande mot pannan när man inte stred. Man ser detta sätt att bära hjälm avbildat på otaliga vasmålningar samt på en viss byst av Perikles; enligt Plutarkos avbildades han så för att förta intrycket av sitt ovanligt långa ansikte. Man överdriver för att underdriva så att säga, liksom takgesimsen på Palazzo Farnese i Neapel höjts för att få huset att se lägre ut, enligt Ulf Linde.

- - -

Vi snackar hoplitkrigföring och rör oss därmed i Greklands 500-tal f Kr, yngre arkaisk tid eller tiden före Perserkrigen. Här stred stadsstat mot statsstat på ganska lika villkor, två härar ställde upp på linje och kämpade bäst man kunde, och enligt Adcock (1966:I) var detta inte mycket till strid, det var mest frågan om en massduell. När väl slaget börjat kunde fältherren inte göra mycket för att påverka stridens utgång, att utnyttja egenheten med linjens dragning åt höger och flankanfall kom man på först senare. Ändå måste man säga att denne hoplit hade framtiden för sig, för med dylika tunga infanterister vann man ju vid Marathon och Plataea mot persiska arméer; perserna hade inget infanteri av liknande kvalitet och grekerna visste om det. Betecknande är här yttrandet av Aristagoras, en jonier som reste runt i Hellas för att få stöd för sin sak, få grekerna att gå med i kampen mot Perserriket; han sa att perserna inte vore något att frukta eftersom de endast hade pilbågar och korta spjut och stred i byxor och turbaner, medan ni, spartaner och andra greker, med er utrustning och stridsvana är väldens bästa soldater.

Detta inhämtar man i femte boken hos Herodotos och visst hade Aristagoras fog för sitt skryt; när den invaderande perserarmén beskrivs längre fram (sjunde boken) finner man där enheter med stenåldersbeväning i form av flintpilar, för att ta ett exempel. Huvuddelen av perserarmén bestod annars av lättbeväpnade skärmytslare, medan kärnan utgjordes av perser och meder som bar mössa, brynja, benskenor, sköld av flätverk täckt av hud, lans, pilbåge och dolk. Detta var eliten, men dess utrustning är ju av mycket lägre kvalitet än hos den genomsnittlige hopliten: något jämbördigt med dennes bronssköld och -hjälm hade man alltså inte. Persernas styrka var förvisso deras kavalleri, deras bepansrade beridna bågskyttar, men dessa kom varken vid Marathon eller Plataea att få någon betydelse.

- - -

Vi kan gå vidare och se till några egenheter i den makedonska arméns beväpning, alltfort med Peter Connolly som källa ["Greece and Rome at War", rekommenderas]. Tämligen typisk för dess infanteri var tvåhandspiken, sarissa, uppåt 6 meter lång, mer än dubbelt så långt som ett hoplitspjut. Varför sarissa skulle vara så lång kan man fråga sig, men ett svar är att om man gick i flera led och de bakre leden hade lansarna lyfta och rörde på dessa, så avvärjdes fientliga pilsalvor. Och man skulle ju strida mot Perserriket som var bra på bågskytte, så det behövdes nog.

Denna makedonerarmés avancemang måste annars ha hört till det mest imponerande skådespel som tänkas kan, en veritabel framåtgående mur av spjut har den beskrivits som. - För övrigt bar soldaten på vänsterarmen en sköld med hjälp av armring plus handtag i periferin, varmed vänsterhanden även kunde nå att hålla om den långa, tunga piken förutom högerhanden. Soldaten bar dessutom svärd, så kallad thrakisk hjälm och någon form av kyrass. Om kavalleriet kan sägas att detta hade kortare lansar.

Men hur anföll den makedonska armén då? Samverkan infanteri-kavalleri var viktigt; Connolly säger att kavalleriet skulle slå till först och riva upp fiendens slaglinje, sedan kom infanteriet för att fullborda segern. Men kavalleriet vann inte slag på egen hand framhålls det, något man kan få intrycket av när man läser Arrianos; denne tecknar framför allt ett porträtt av Alexander som ju red i täten i varje strid. Detta är för övrigt ingen bra stridsledning, till häst på detta vis ses man av alla ens mannar men själv ser man ingen av dem säger Polybios. Alexander jagade perserkavalleri medan hans generaler lämnades att på egen hand vinna slagen; Alexander var onekligen framgångsrik som få men han var knappast den bäste fältherren säger Connolly.

Samme Connolly säger att förhållandet kavalleri/infanteri i Alexanders armé var 1:6, detta på grund av att persernas armé var så stark i kavalleri. Den senare makedonska armén hade förhållandet 1:20, men detta är enligt vår man ej att se som degeneration som vissa gjort, eftersom man då stred i Grekland där terrängen mer gynnade infanteri. Vid Chaeronea 338 fanns inte heller så mycket kavalleri i makedonska armén: 1:15. Det var infanteriet som vann slaget.

Ja, denna makedonska krigsmaskin mötte så en annan krigsmaskin och förlorade, drog det kortaste strået; de mötte romarna med kulmen i Pydna 168 f Kr. Vadan denna utgång? Det är frestande att undvika frågan genom att bara konstatera faktum, romarna vann för att de vann, för att de var bättre. Men detta är för facilt ty på papperet var ännu den makedonska armén en formidabel motstådare. Så varför gick det då som det gick? Möjligen därigenom att den romerske soldaten var lättrörligare än den makedonske, deras långa lansar till sarissa verkar ju svåra att hantera... men med samma vapen hade man besegrat Perserriket. Men man får också se till aktuell terräng, Pydna utkämpades ju i kuperad terräng och där var det lättare för legionen med sina svärd- och kastspjutsbeväpnade soldater att manövrera.

[forts nedan]

[forts...]

Jag har ovan berättat om grekisk och romersk krigsmetod. Nu över till den romerska.

Vad gäller den romerska armén och dess beväpning så är åter Connolly min huvudkälla
och åter står det tunga infanteriet i centrum, dock utan att förneka att kavalleri måste till
för att vinna segrar. Vi såg det ju vid Cannae och Zama; typiskt för den romerska segern vid sistnämnda var att man hade inhyrt nordafrikanskt kavalleri, och även senare hyrde romarna kavalleri från bundsförvantfolk som galler och germaner.

Under kungatiden hade det romerska infanteriet beväpning av grekisk typ, med lans, svärd, rund sköld, hjälm, harnesk och benskenor. Senare blev normalbeväpningen svärd, två kastspjut (pilum) plus skydd enligt ovan. Ringbrynja började för sin del användas under senrepubliken.

Den specifikt romerska skölden (scutum) som snart ersatte bronssköldar, hade enbart centralt handgrepp, ej armring plus handtag på innersidans periferi som den gamla bronsskölden. Just detta hade ju varit viktigt för hopliten, det som möjliggjorde att man kunde söka skydd hos det utstickande segmentet av högergrannens sköld. Eftersom den romerska skölden enbart hade centralt handgrepp tenderade den romerske soldaten att strida en aning mer självständigt; faktiskt blev skölden i sig ett vapen, för vid anfall kunde legionären rusande hålla skölden framför sig, och vid kontakt med fienden kasta hela sin kroppsvikt mot skölden för att stöta omkull fienden enligt Connolly.

Sköldens roll som vapen nämns bland annat i Mariusbiografin; i striden mot teutonerna vid dagens Aix-en-Provence i Sydfrankrike så anfölls romarnas linje av dessa barbarer, men Marius beordrade soldaterna att stå fast och hålla ut, kasta spjuten när fienden var inom räckhåll och sedan dra sina svärd och tvinga dem bakåt med sina sköldar. I Suetonius Caesarbiografi talas även om en sjöstrid vid Massilia, där en soldat hoppar över till ett fientlig skepp och driver undan fienden med sköldbucklan.

Scutum var rektangulär och bestod av skinn- eller tygtäckt trälamell med metallskoning på kanten, vilket något avvärjde fientliga svärdshugg. Connolly himself gjorde en gång en kopia av en viss sköld (Fayumskölden, hittad i en ort i Egypten) täckt med filttyg av ylle. Vikten blev 10 kilo vilket ansågs orimligt högt av expertisen, men Connolly säger att ännu en rekonstruktion (av sköld funnen i England) gav denna vikt. Hur man klarade att strida med så tunga sköldar kan vara att skölden ej var avsedd att svingas, som man tydligen kunde göra med bronssköldar, och dessutom sägs att vid närstrid då legionären hanterade sitt svärd (och svärdsstrid till fots är arbetssamt hävdar Adcock, 1966:II), så skulle skölden vila på marken och legionären liksom huka sig i skydd av denna. För övrigt var väl tyngden i skölden något som gjorde att den kunde användas som stötvapen enligt ovan.

- - -

Normal stridstaktik var att rusa mot fienden, kasta spjuten och sedan gå i närkamp med svärdet. Detta torde ha varit fallet ungefär från 200-talet och framåt, den tid då romarna enat Italien och fortsatte ut på imperiebyggarstråt kring Medelhavet. Beväpningen ändrades föga framöver, bortsett från detaljer som att Marius lät byta ut en av pilums två järnnitar som fäste bladet vid skaftet till en träplugg, vilket medförde att skaftet bröts av vid träff och ej kunde kastas tillbaka av fienden.

Även uppställningen av legionen, detta 5000-mannaförband, var sig lik från 300- talet f Kr och framåt: tre linjer, axies triplex. Caesar vann för sin del många slag med samma gruppering 300 år efteråt. Ska man säga något mer om denna legionsuppställning, ska först påpekas att linje i militära sammanhang är mannar stående i bredd; kolonn är det motsatta, folk stående efter varandra i typen matkö eller vad ni vill. De tre linjerna det är frågan om är inte tre enkla, enmansdjupa linjer, utan tre tredubbla linjer: "tre gånger tre led linje" skulle en militär säga.

Vad är då det speciella med detta, även hopliterna stred ju på linje invänder kanske vän av ordning. Men saken är att holitfalangen egentligen inte var en formation av linje på linje (som jag sa ovan för enkelhetens skull), utan ett system av parallella kolonner tätt ihop, vilket fick det hela att likna linjer; jag är Connolly tack skyldig för denna monumentala distinktion. Hos grekerna var varje kolonn en enhet; när en man i frontledet föll togs hans plats av mannen i linjen bakom, alltså näste man i samma kolonn. Falangen var således uppdelad i kolonner; den bestod av flera korta (8 man) kolonner och ej av ett fåtal långa linjer.

Den romerska legionen däremot hade en mer utpräglad linjeartad gruppering. En egenhet var att dess tre linjer kunde delas upp schackrutemässigt i så kallad quincunxialställning; linjerna ställdes upp med luckor så att det hela liknade de svarta rutorna i ett schakbräde. Därmed kunde till exempel främre linjen retirera genom de bakre om det behövdes. Det hela tillkom som en defensiv åtgärd, något som skulle förhindra fler nederlag av den typ man led mot gallerna i början av 300-talet. Varje schackruta var en manipel om två centurior (centurian på cirka 100 man som namnet antyder, eller kanske bara på 60 man om man får tro vissa). Under Marius tid sammanfördes tre maniplar till en kohort, varmed legionen kom att bestå av tio kohorter.

Det var litegrann om antikens krig. Mer kan du läsa i pdf:en på s 73f. Eller i epub-filen. Båda finns fritt nerladdningsbara.

Tack så hemskt mycket