Depression, vad tror ni om personens egen förmåga?

Jag funderar på en sak.

I vilken mån tror / tycker ni att man kan påverka sitt mående när man är deprimerad (elr har ångest) ?

Vill bara säga att jag menar inte deppig, ledsen över att ens katt dog och liknande. Jag prata om koncentrationssvårigheter, socialt handikappad pga sitt mående, känsla av att alla tittar osv .

För jag insåg nyligen att antingen är sjukvården jävligt missvisande eller så är alla gurus och självhjälpsböcker ute och cyklar, som försöker få folk att "tänka bort" sin sjukdom?

Läkarna säger t.ex att om man en gång har haft depression så är chansen större att halka tillbaks,

men positivt tänkande böcker säger ofta att depression är något man gör och väljer själv.

Så vart står ni i denna frågan??? Ska man ta medicin och se sig själv som sjuk eller ska man gå och träna och försöka ta sig ur situationen på egen hand?

Vill gärna höra olika åsikter, tack på förhand!

Det har gjort att mitt mående har gått åt helvete, rätt uppenbart. Jag själv tycker att man ska bara trycka sig igenom det och det är det jag gör nu. Tränar och försöker fokusera på annat. Om man bara sitter och tänker på det så tär det på mitt psyke för mycket och jag har gjort det i två månader och det var inget vidare.

Tack vare att vara deprimerad har gjort att jag har fått fram social anhedoni och det

Mitt mående blir bättre av att jag utsätter mig för situationer/träffa folk och försöker på något sätt förverkliga mig själv... Träna hjälper som fan, äckligt mycket. Hård träning, helst med andra. Människor påverkar dig mer än du tror. Och jag måste hålla med föregående, jag har också svårt att uppleva njutning, men allt det här känns som det har med självförtroendet att göra. Vilket leder tillbaka till det mest grundläggande behovet av allt.. tjejer. Rätt tjej kanske är bättre ord. Men fan, de får mig att må bättre bara av att jag är nära dem xd

Innan jag mådde dåligt tänkte jag, vilken idiot mår dåligt egentligen? Hur kan det påverka? Men så förlorade man allt utan att ens märkte det och vips.. ensamheten dödar en sakta. Men det är bara jag, psykiskt illamående på grund av isolering till viss del..

Lider av stark ångest som jag lärt mig tygla/kanalisera till viss mån. Gått vidare med livet och inbillat mig att det regnar. Nu lever jag mitt liv som vanligt med en mindre grundångest hela tiden, och vissa dagar kraschar jag. Men det fungerar

Och givetvis är dina tankar och tankebanor den enda utvägen att bli frisk, vad trodde du? Det finns inga mirakelkurer.

Jag tror det är viktigt att tillåta sig själv att må dåligt. Det behöver dock inte betyda att man ser sig själv som sjuk eller konstig, annorlunda så att säga. Sen tror jag inte heller att man ska välja bort sjukvården helt. Terapi, medeciner osv finns där för att hjälpa till när det inte går på egen hand.

Det betyder dock inte att det inte finns väldigt mycket man kan göra på egen hand. Och jag tror det är detta de hjälp till självhjälp böcker eller gurus du nämner tar upp. Jag kan bara tala ur min egen erfarenhet, när jag var yngre gjorde jag i princip allting fel och gav mig själv inte ens en chans att må bättre. Isolerade mig hemma. Började supa för att slippa må så dåligt. Var apatisk och satt mest framför datorn eller tv'n, tyckte synd om mig själv osv. Ägnade mig åt att tröstäta. Tränade inte och var knappt fysiskt aktiv.

Att sluta dricka och att börja vara ute och komma igång med träning gjorde underverk för mig. Det tog inte helt bort problemen bara sådär givetvis men det lindrade dem något otroligt. Ett par år efteråt fattade jag inte ens hur jag ville/orkade gå runt i den där dimman där jag satt och tyckte synd om mig själv eller var så berusad att jag var helt borta.

Till syvende och sist tror jag att personens egna förmåga till stor del är ett resultat av genetik och vilken uppväxt man har haft. Det finns de som skulle gå under omgående om de var i en svår sits samtidigt som det också finns de som är väldigt starka och tar sig igenom det mesta på egen hand. Men absolut är det så att alla har förmåga att bestämma över sina egna liv och fatta beslut som ökar chanserna till välmående.

Ok, vet inte vad grundångest betyder men ifall du har ångest hela tiden och krashar vissa dagar så har du en intressant syn på vad "fungera" betyder.




Ja har inte sagt vad jag tror, som sagt, jag ville bara höra folks synsätt.

.. men jag köper det du säger, jag tror inte heller på några mirakelkurer.

Blev fångad av dig text. Känns som om du vet vad du pratar om. Blir lite nyfiken. Berätta lite om dig själv, hur gammal, varför och hur länge du var deprimerad och vad det berodde på. HUR VAR DIN BARNDOM?

Alltså jag mår relativt bra större delar av dagen, även om det är lätt att halka in på ångestbiten. Med grundångest menar jag att jag är lite uppstressad och så, men mår som sagt ändå bra. Summan av summarum så låter jag inte ångesten styra mitt liv, som förr. Och det distanserar mig från ångesten, jag känner mig en bit på vägen mot att bli "frisk".

Får man vara lite nyfiken och fråga hur du har lärt dig att hantera detta? Om du har några konkreta tips eller tillvägagångssätt?

Jag befinner mig nämligen i en situation som inte är hållbar längre och jag har ännu en gång kontaktat sjukvården får att få hjälp. Mitt stora problem är att jag mår skapligt bra ett tag,någon månad upp till ett halvår, sen börjar mörkret krypa sig på igen och jag måste lära mig att långsiktigt klara av att hantera mitt liv och psyke.

Hur upplever du din ångest?

Kan berätta kort om mitt liv // mående:

Haft mycket ångest och återkommande depressioner, kommer från en sjuk familj och blev mobbad i gymnasiet och utstött i klassen i högstadiet. Allt har liksom jagat mig sen barnsben och sen klappade jag tillslut ihop. Har jobbat mig upp och använt självhjälpsböcket, möten för såna med liknande problem, träning och medicin i perioder.

För mig så hör mina "dippar" ihop med att jag känner en enorm ensamhet i att bära på denna tunga ryggsäck och inte ha en trygg plats att landa i.
(Bor ensam, är singel och har ingen familj att umgås med)

Detta gör att jag känner mig typ needy i relation till vänner och även att jag blir trött på att folk frågar "hur mår du".. för det är liksom en kuggfråga nästan. Om jag svarar ärligt så är jag jobbig, och ifall jag inte svarar ärligt så känns det inte givande att ens prata.

Så min lösning har varit att isolera mig. Och jag är väldigt bra på att spela lycklig när jag träffar folk. Men jag festar inte osv, är bara med mig själv liksom. Ond cirkel men samtidigt är man inte sugen så.

Intressant fråga. Tror det e väldigt svårt att tänka sig frisk. det är väl därför typ KBT e så i ropet idag. Aktivera dig and you shall overcome. Har dock lite svårt för KBT då man måste va så förbannat engagerad och utåt. Är man hungrig så äter man instinktivt. E du deprimerad så sluter du dig sakta, du går ju inte ut på stan och träffar folk.

Fan e jobbigt att gå runt med mental fotboja hela dagarna. Tror enda lösningen på problemet är kemisk kastrering

Oavsett hur svårt det än kan verka att "ta sig ur" en depression så är det fortfarande någonting som är möjligt, och jag tror ärligt talat inte på olyckstänkandet att man "inte kan" göra någonting själv.
I så fall kan man lika gärna omyndigförklara deprimerade människor och låta andra sköta alla detaljer som ger personen någon som helst chans att bli frisk.

Ett klassiskt scenario som deprimerade människor lyckas hamna i frustrerande ofta är att de låter depressionen fortsätta, och struntar i att bry sig.
En sån livsstil kommer enbart att göra allting mycket värre, hela tiden i all oändlighet.
Så vad är alternativet?
Jo, alternativet är att anstränga sig så gott man kan för att ge sig själv bästa möjliga chanser att bli frisk.
Prata aktivt med psykolog flera gånger i månaden, ta reda på vad som är orsaken till depressionen, gör någonting!
Att sitta hemma för sig själv i lägenheten 24/7 och låta sig överväldigas av en massa dystra tankar är givetvis enbart destruktivt.

Kan för övrigt påpeka att jag själv har lidit av depression (i alla fall så pass mycket att jag har "depression" skriftligt dokumenterat av psykolog mellan 2006-2009), och jag är fullständigt medveten om hur svårt det kan vara att "komma igång" med någonting överhuvudtaget i en sån situation, men det är som sagt möjligt.