Jobbiga syskon, någon fler?

Kan börja med att fråga, är jag den enda som lider av problemet "jobbiga syskon"? I synnerhet jobbiga syskon som man inte kan undvika. Har testat googla runt lite och det verkar inte existera fenomenet överhuvudtaget, bara bland yngre barn möjligen. Det måste ju ändå vara fler som har samma bekymmer kan man tycka. För jag kan väl inte vara ensam om detta bekymmer? Då menar jag inte jobbig som att ni har blivit lite sur en gång på syskonet, utan mer generellt dryg.

Själv har jag en brorsa som går mig på nerverna hela tiden pga hans beteende. Han är ju trevlig när han är normal och då kan vi umgås osv, fast det är för att inget går emot honom. Så fort någon motgång uppstår så blir han arg på folk och tar saker skithårt fastän han orsakar själv motgångar hos andra hela tiden. Definitionen av hans personlighet är praktiskt taget, döma andra hårt men göra vad han vill själv.

Exempelvis, så kan jag sitta inne och spela spel en enstaka timme för en gångs skull. Då ska han komma in i rummet och säga åt mig med seriös ton "Du kan ju inte spela TV-spel nu! Gå utomhus fan.", liksom bli arg över något han inte har något att göra med egentligen. Han vet ju inte hur mycket jag varit ute eller om jag har planerat att gå ut senare heller för den delen. Jag är ute oftare än vad han är faktiskt.
Sedan nästa dag sitter han själv framför tv-spelet (fast betydligt längre) och jag säger samma sak åt honom för att jag finner det som dubbelmoral. Då blir han störtförbannad och säger i stil med "JAMEN JAG HAR IALLAFALL VARIT UTE I 30 MINUTER IDAG!", sådär väldigt ilsken. Han tål inte alls att man säger åt honom fast han säger alltid åt andra hur fel de gör. Jag själv brukar inte säga sådana där saker, utan jag sa bara åt honom för att jag var irriterad över hans dubbelmoral. Vad är det för fel i huvudet på en person som reagerar sådär? Det är så sjukt synd för han är så trevlig och bra annars och kul att vara i mindre doser med. Men hur ska man kunna stå ut med någon som gillar att klaga hela jädra tiden på vad andra gör, fastän personen är värre själv? Jag skulle ju kunna tycka att om man själv begår misstag ofta kan man åtminstone undvika att klacka ner på andra.

Vad driver en person till att hela tiden påpeka och lägga sig i vad andra gör... Men ändå hela tiden göra värre själv? Det kan vara allt från exemplet ovan, till att han tjatar på hur lite saker andra
gör fastän han själv inte gör ett smack, till att han blir arg på om någon gör något fel osv.

Jag är 21 och bor hemma av olika skäl. Har medicinska problem som gör att jag för tillfället valt att vara hemma. Har tidigare försökt bo på andra ställen i någa år fast det fungerade inte. Jag försökte
åtminstone men har valt att ta en liten break från det. Han däremot bodde hemma tills han var 27-28 och sedan efter han flyttat så är han hemma väldigt ofta ändå. Så man får aldrig riktigt vara ifrån honom heller. Han har flera ställen han kan vara på, ett i Stockholm och ett uppe i landet men han väljer ändå att vara hemma hela dagarna här hemma. Medan jag bara har hemmet så att säga att vara i. Så det är helt omöjligt att få space från honom.
Nu är han förstås trevlig att umgås med i mindre doser, men jag skäms lite att säga att jag rent utav blir arg och frustruerad av att bo i mer än en halv vecka med människan. Och nu råkar han vara
så sjukt hemmasjuk och spenderar hela sin lediga tid här och har sällan något annat för sig än att vara hemma så jag blir extra frustruerad över det faktumet.

Trots att jag är mycket yngre och har faktiska anledningar till att bo hemma, vill han ändå ibland säga eller implicera att jag borde flytta. Han tänker inte på hur han själv betett sig och beter sig
mot alla i familjen genom alla år och fortsätter göra, men han tål inte om någon annan skulle göra något fel. Han ska begå dubbelmoral hela tiden. Säger man något emot det så har man fel och han blir störtförbannad.

Detta är så sjukt jobbigt tycker jag. För jag måste sitta och irritera mig inombords över dessa saker varje dag hela tiden. Men han kan verkligen njuta av att vara hemma för att han aldrig behöver
genomgå några motgångar alls. Det är skönt när han inte är hemma.

Ett annat exempel är... Skulle man för en gångs skull råka glömma ta bort någonting från bordet skulle han av alla personer ropa på mig "Erik, du KAN JU INTE LÄMNA FILEN PÅ BORDET FATTAR DU VÄL". Inte föräldrarna, han är väl den sista som ska lägga sig i som är värst själv? Själv så gör han det ofta, medan jag kanske råkat göra det någon stackars gång. Fast när han gör det, då gills det inte verkar det som. Utan det är bara när andra gör något han reagerar som fan hårt, fast han inte har något att göra med det.

Någon fler med jobbiga syskon?

Frågan är snarare vem som inte egentligen betraktar inte sina syskon som jobbiga?

Later inte som att han ar "jobbig" utan som att han har nagot sorts psykiskt problem.

Jobbar ingen av er?

Jepp. Lite åt adhd hållet.
Dock så fick jag intrycket att TS är 16 och brorsan är 14 innan åldern skrevs. Alltså väldigt barnsliga för att bete sig så som dom gör.

Har själv "jobbiga" bröder men har brutit kontakten med dom ändå så...

Jag har faktiskt inga minnen av sant beteende mellan mig och syskon daremot sa ser man ju syskon som ar typ 5-12 ar bete sig sa mot varandra. Ar man aldre an sa bor man ju kunna beharska sig nar ett syskon gor nagot "fel" speciellt nar det ar exakt samma sak som man sjalv gor.

Det är alltid lättare att se vad folk gör för fel, än vad man själv håller på med.
Din bror kanske vill hjälpa dig hamna rätt i livet. Han ser dig göra något som är fel och säger det till dig för din skull. Men han har problem själv och ser inte det lika tydligt eller bryr sig inte om det.

Det låter som att ni båda mår dåligt. Men han är trevlig ibland säger du. Är du säker på att han inte bara försöker göra rätt?
Att låta filen stå ute en varm sommardag är ganska korkat. Vem som än har gjort det. Vem som gör det mest är inte en relevant diskussion.

Han lever i rädsla och det kan ge uttryck i fåfänga, girighet, otukt, avund, frosseri, vrede samt lättja. Att detta stör dig så mycket är för att du känner igen dig själv i honom. Istället för att fördöma honom bör du förstå honom, du har själv problem kvar att kämpa med och han lyckas uppdaga dessa i dig. Öva Ödmjukhet, generositet, kyskhet, medmänsklighet, avhållsamhet, tålamod och flit. När du övat tillräckligt uppstår tro, hopp och kärlek. Då slipper du bli kontrollerad av hur andra beter sig och kan leva fritt. Lycka till! Fred.

Hur kunde du få intrycket att jag är barslig och beter mig illa utifrån det jag beskrev? Det var ju ändå hans beteende som var besvärande. En vanlig person hade ju blivit tokig utav det där beteendet i bara någon stackars dag.

Bara min formulering och mina ordval borde ju ta bort misstankar om att jag är under 20 om vi nu ska gå in på det.


Han verkar inte må särskilt dåligt, utan det är bara när han är bland familjen han är såhär.

Ja, i flesta fallen är han trevlig. Fast samtidigt så manipulativ och kontrollerande, han ska alltid gå före alla praktiskt taget.

Det med filen var bara ett exempel på dubbelmoralen som uppstår jämt.


Asså, hade han bara haft problem så hade jag ju förstått och tyckt det varit jobbigt. Jag fördömer ju ingen med problem. Men hans problem utspelar sig inte på det viset. Han är välmående i stort sett jämt, han har betydligt bättre hälsa och är piggare osv än vad jag är men ändå ska han bete sig sådär. Det är inte så roligt i längden att vara så odömande när det uppstår hela tiden. Jag vet ju hur majoriteten av befolkningen blir tokig av bara enstaka händelser av dåligt beteende, tänk då när det händer jämt.

Därför att du reagerar på hans ofördelaktiga beteenden istället för att agera på ett fördelaktigt sätt och således visa honom ett bättre sätt att ge utlopp för sina känslor. Om du är 20 eller 40 spelar ingen roll, alla utvecklas i olika takt och i olika perioder med olika delar av sitt liv. Om du nu är över 20 ser jag dig veta att du för vissa är du ändå barn och för vissa är du vuxen även om du bara skulle vara 18. Alla har problem så om du dömer någon så faller du på ditt eget svärd här också. Se. Det är kanske inte roligt som du anser men det är inte roligt att bli dömd, därför dömer man inte om man inte själv vill bli dömd. Majoriteten är inte du om du inte väljer att vara en i majoriteten, du är individ så vad majoriteten gör får stå för de eller så får du dömas med majoriteten. Ditt liv dina val men se dig själv i spegeln och vakna, gör gott så kommer gott till dig, gör du illa så kommer du få ont tillbaka. Gör någon dig ont när du har gjort gott så är det ändå din godhet som räknas när det kommer till känslan du ska leva med inom dig. Att du är avundsjuk på honom är tydligt. Läser du mitt förra inlägg igen när du nu insett att jag inte är här för att såra dig utan bara att visa dig dina egna sår så du kan låta de läka ostört. Lycka till! Fred.

Att du följer de steg han lägger ut och låter det gå dig till huvudet i stället för att bemöta honom på ett moget sätt visar bara att du är villig att sjunka till hans nivå i stället för att visa vem som verkligen är vuxen.

Och för övrigt är ditt ordförråd inte bättre än en nittonåring, no offense.

Jag skulle dock anse mig själv som väldigt odömande som person. Jag accepterar de flesta tillkortakommanden fast det är för att han ständigt begår de allra fundamentala felen hela tiden som gör att jag blir less. Sedan försöker han ändå få det till att jag är den som gör fel.

Tar man annat folk så kan de blir sur på folk bara för att de bor hemma när de är 25+. Tänk då en person som är på det viset, fast har 100 stycken andra missgynnande beteenden.

Ska man snacka om gör någon illa så kommer det tillbaka så är han verkligen motsatsen. För han gör illa väldigt mycket men får bara gott tillbaka.


Jag låter det ju gå till huvudet till slut för att jag inte får möjligheten att bemöta honom på ett vuxet sätt. Han gör återkommande dumma saker och det går inte att förmedla till honom vad han gör fel för att han verkar inkapabel till att förstå.

Bara häromdagen snodde han min mat jag hade lagt ner 2 timmar på att laga. När jag sa åt honom att det var min mat så sa han bara "Ja men varför lämnar du maten där då?!" (jag gick bara på toaletten). Så även de fallen han begår misstag och snor min mat så är det han som blir sur för att jag bara säger åt honom. Klart det stiger en åt huvudet då.

En annan gång för ett halvår sedan när jag umgicks med några kompisar och han var hemma här så skulle han åka ut och handla mat. Då frågade jag om jag kunde beställa för att jag inte kunde köra bil (har ej körkort). Han säger ja, sedan flera timmar senare när han kommer hem sa han att han att han sket i min mat för att han blev sur att jag hade pluggat hela morgonen. Vad är det för anledning?

Själv väntar han alltid att andra ska göra mat åt honom och kan inte hjälpa med något alls, utan kräver bara.

Det är din åsikt, men ska inte gå in på det...

Jo, förstod att filen bara var ett exempel. Min förklaring var ett exempel på hur du borde se på saken.
Jag antar att han inte mår så bra då han ofta är hemma hos er/föräldrarna. Kanske har han inte så mycket vänner kvar, känner sig ensam och drar hem till er? Låter som det.
Eller så kanske han försöker reparera relationen med sin bror (dig). Men hans bror är negativ, är osäker på storebrors intentioner och ser denne som manipulativ och kontrollerande..

Du verkar redan ha satt stämpeln på din bror som "manipulativ och kontrollerande". Han är egostisk och verkar vilja gå före alla. Alla gör fel utom han själv. Är i princip allt vad du har att säga om han.
Stämmer in på i princip varje människa. Det är bara det att det är din bror. Något problem har du med han. Det är något du stör dig på med honom. Hans blotta närvaro irriterar dig så länge han inte sätter sig ner, snackar med dig och är trevlig emot dig. Varför?

Har du denna syn på honom så kommer alla hans handlingar att störa dig på ett eller annat sätt.
Dags att sluta vara bitter emot din bror och inse att du själv kanske inte är så jävla lätt att ha att göra med?