Att inte känna 100% samhörighet med någon "grupp"

Har kommit in i "kan inte sova så jag grubblar lite"-moodet. Det är en sak som jag funderat över ganska länge och kom på att det vore roligt att få höra andras uppfattningar om saken!

Jag har alltid haft en väldigt blandad kompiskrets. Har varit allt från superytliga, bortskämda vänner till medvetna, vegan-vänsterkompisar. Och jag har trivts väldigt bra med alla typer. Vill tro att jag inte dömer människor så lätt utan tycker mer det är intressant när folk tänker annorlunda.

Min pappa brukar kalla mig för en kameleont för att jag anpassar mig så mycket efter vilka jag är med. Jag har såklart vissa personlighetsdrag som är fasta, men ändrar mig ändå väldigt mycket efter vilka jag umgås med.

Jag har bara träffat en till person som jag vet är likadan. Hon sa att hon "skulle trivas lika bra med att äta finmiddag bland kungligheter som att sitta i skogen och röka på med lodisar".

En sak som jag tänkt på är om det kanske är fler än vad jag tror som är såhär? Eller? Hur pass vanligt tror ni att det är?

Du är typ en på dussinet, äckliga pundare finns det överallt, särskilt på flashback.

Du tar det för vad det är. Har inga förutfattade meningar - i hög grad i alla fall
Du ser det intressanta i alla typer av människor och tycker det är spännande - vilket det är.
Då måste man nog anpassa sig en del i början. Innan man känner folk kan man inte gå ut för hårt med egna åsikter kategoriskt - men lite mjukt, t ex med frågor.
Bra egenskaper tycker jag. 100% med ngn grupp? Då får man nog vara fanatiker.
Jehovas eller rasist. Så bra grupper finns inte.
men jag tycker det skulle vara kul att grilla korv med rasister om än inte för ofta.

Tror inte riktigt du förstått vad jag vill säga.. Eller så har jag kanske skrivit otydligt.

Jag tror inte att du upplever något speciellt unikt, snarare bara att du har haft lyckan att upplevt många olika sociala grupper och kommit underfund med att alla människor är värda att lära känna!

Känner igen det du beskriver lite, och har även av en kompis blivit kallad för just "social kameleont".

Brukar också bli "kopplingen" mellan två personer som tidigare inte kände varandra eftersom att jag spontant kan blanda mina olika bekantskapskretsar med varandra.

Det kan väl vara ett tecken på integritet och förmåga till självständigt tänkande, att inte vara en gruppmänniska? En sån som med hull och hår går in för hela konceptet i en grupp?

Jag skänner själv igen mig i det du skriver. Jag har helelr aldrig passat in i någon grupp och gillar att umgås med olika sorters människor och kan passa in i alla möjliga sammanhang. Om man inte *måste* passa in i en viss grupp så är det f.ö. lättare att skaffa och följa sin egen övertygelse, i stort och smått.

Onda handlingar kan inte sällan vara ett gruppbeteende - finns massor av forskning som visar på hur folk ofta gör som "alla andra" bara för att passa in - och tanklöst t.o.m. begår vidrigheter p.g.a. det.

Du är en riktig människa och din grupp är människor. Kan du behålla detta tankesätt så kan inget stoppa dig. Jobba med att trivas med alla och med bara dig själv så kommer du till nirvana. Det svåra är om du bestämmer en grupp som mer värd än en annan för då kommer du förlora ditt egna värde. När du har detta mot dig själv sen alla mot människor så finns bara världsalltet kvar och det kommer du kunna förstå och älska också. Bara när du lägger ditt liv i någon annans händer så låter du denne vara ansvarig för din själ. Jag väljer själv att vara kapten på mitt skepp, om någon säger att det är på väg mot ett isberg eller världens kant så säger jag "OK, jag går ner med skeppet i så fall, det är mitt eget skepp och jag är kapten, jag tillåter inte myteri!" Lycka till! Fred.

Endast patetiska människor känner 100% samhörighet med en grupp, var finns då den egna identiteten?

Jag också. Alldeles för ofta blir det dock tyvärr pannkaka av hela skiten, när man misslyckas med att "föra samman" två eller fler människor med väldigt olika personligheter, vanor, ovanor och värderingar. Men ibland går det.

Jag undrar vad som krävs för att gruppdynamiken ska fungera till 100%. Jag har aldrig heller känt 100% samhörighet med någon grupp. Man är väl för olik andra helt enkelt. Bara en sådan sak som att man inte delar musiksmak med resten av gruppen, eller inte har ett likadant vokabulär. Har alltid vägrat att anamma hela gruppens åsikt om jag inte finner denna vettig. Det kanske är därför man sakta men säkert glider ifrån varenda vänskapskrets man någonsin haft. Vänner är verkligen en färskvara för vissa.

Jag tillhör gruppen människor och det räcker alldeles utmärkt för mig. Jag känner inget behov av att tillhöra någon undergrupp eftersom jag kan umgås med alla människor.

Endast patetiska människor går omkring och identifierar sig med saker.