Vad är det som driver människan till tro på osynliga väsen?

Funderar en del över vad det är som driver människan till tro på osynliga väsen?
Med detta syftar jag på allt från den religiösa tron, till tron på spöken och andra övernaturliga väsen.
Min erfarenhet gör mig kluven, då jag är medveten om att uppfostran och bakgrund spelar stor roll. Likaså benägenheten spelar så klart stor roll (exempelvis brukar många som kommer ur svåra perioder som missbruk och liknande "finna" tro") Men det som har gjort mig mest förvånad är; när förhållandevis välbildade och smarta människor i min närhet har visat sig tro på de mest underliga ting.

Min personliga tes: Människan har det för bra och hjärnan skapar oss en sorts alternativ verklighet där vi lever under någon form av hot (exempelvis spöken eller tron på helvetet). Detta för att kompensera för den trygga miljö vi lever i. Jag betvivlar att våra förfäder som levde i skog eller på savannen kände samma form av oro. Visst har tro använts för att förklara annars oförklarliga händelser och dylikt men jag funderar över om det är fallet i dagens samhälle.


PS.
detta är inget försök att se ner på någon, oavsett tro eller tankesätt, så undvik helst att smutskasta

Varför tror folk att de är kära?. Det är en osynlig känsla...

Man trodde nog mer på vidskepligheter förr än idag, då vetenskapen har tagit kol på en del tro av det övernaturliga. Förr var det snarare regel än undantag att tro på te.x troll, vätter, älvor osv..

Att tro på det övernaturliga skulle bero på att vi har det för tryggt tror jag inte. För det första så mår relativt många dåligt idag så det finns nog inget behov av att skapa sig ytterligare orosmoment. Sedan är det inte alla som är rädda för det övernaturliga ens, utan snarare vill att det ska finnas något mer. Då livet för många kan te sig ganska meningslöst och det är jobbigt att veta att det inte finns något utöver jordelivet. Sedan finns det säkert de som tycker livet är för mirakulöst och häpnadsväckande att det inte kan förklaras enbart utifrån vetenskapen.

När man inte finner svar på sina funderingar så förlitar man sig vanligtvis på de enklaste av förklaringar.

Religioner är lättfattliga svar på väldigt komplexa frågor. Dessa frågor besvaras dock dag för dag, fråga för fråga, av vetenskapen och dess framgångar.

Jag är övertygad om att jag skulle vara en religiös person idag om det inte vore för mina studier inom Darwinism, evolutionsläran, astrofysiska studier etc.

Väsen som Näcken, skogsrå och troll bla. kan jag tänka mig fungerade som en sorts barnvakt/skrämsel förr, man ville inte att barnen skulle drunkna, så man berättade om näcken, eller gå vilse i skogen, så man skrämdes med skogsrå och troll..annars håller jag med TS, folk som är välutbildade och i övrigt intelligenta men ändå tror på gud eller spöken eller att jesus ska återuppstå..märkligt.

Den mest ursprungliga form av andlighet är antagligen animism, dvs. uppfattningen att hela naturen är besjälad. Forsarna, träden osv. Tänk Pocahontas. Alla kan nog nån gång ibland få lite "andliga" upplevelser av naturen och där lär det ha börjat. Senare utvecklades polyteistisk tro där "Gudar" gestaltade olika naturkrafter och andra fenomen som människorna fann viktiga.

Varför? Svårt att säga, utöver att människan har empati och "theory of mind" (förmågan att förstå att andra också besitter en "själ" och ett "medvetande") , ett abstrakt, symboliskt tänkande, en stor förmåga till fantasi och kreativitet och en strävan av att fylla världen omkring henne med mening.


Sen tänker jag att det också kan ha att göra med individuella variationer i perception och tolkning. Hjärnan filtrerar bort den allra mesta av informationen som kommer in genom sinnena eftersom den finner informationen irrelevant. Och den sorterar också bort mängder av tolkningsmöjligheter så att vi bara blir medvetna om de sätt att se på saker som hjärnan tror kan vara till nytta. Det sker dels i realtid, men också genom åren då vi som barn har mängder av nervkopplingar mellan alla möjliga delar av hjärnan, men de som vi inte använder försvinner.

Vissa har större filter än andra (tar in fler möjligheter), de är med andra ord mer kreativa, på gott och ont. Om man tar vissa droger så kan man öppna eller förändra filtreringen. Röker man gräs t.ex. så får man många fler dåliga idéer men ibland får man också en riktigt bra idé. Sen hur hjärnan tolkar saker varierar också beroende på erfarenheter, kopplingar osv. Och hur man upplever det känslomässigt, också dettaberoende på vilka signalsubstanser hjärnan pumpar ut och vart...

Min partner tror inte på spöken och sånt, hon anser inte att det är rimligt att det skulle finnas. Men hennes perception är ändå på något sätt känslig så att hon ändå rätt ofta får in signaler till sin hjärna om att det finns "något" runt omkring. Och något är det säkert. Sen projicerar hennes hjärna undermedvetet vissa tolkningar på det. Även fast hon sen inte tror på dem.