Banne mig

Underbart uttryck, men vad är ursprunget? Känns som en genitivform av banna mig, men det känns inte som om betydelsen är riktigt rätt... Nej, det är den banne mig inte!

Det är väl en bevarad konjunktivform i ett förkortat uttryck som i sin helhet skulle utläsas något i stil med "[Gud] förbanne mig", "[Gud] må förbanna mig". D.v.s. en ed av samma typ som "ta mig fan (om det inte är så som jag påstår)".

Konjunktiv kan man ju kalla det, och det har traditionellt kallats presens konjunktiv (i motsats till imperfekt konjunktiv: vore, finge ...), men kallas nu oftast i stället optativ.

Optativen är i princip utdöd i svenskan; jag har nog inte sett någon utom mig själv använda den, men det är ändå ett ganska användbart modus. Ett viktigt användningsområde är det koncessiva: Jag skall döda honom, varde jag så lytt. Det är ju det vi stöter på i uttrycken banne mig och vare sig.

Det andra större användningsområdet är väl det optativa, som lever kvar för vissa verb och uttrycker en önskan; ex.: leve, må.

Jag inser nu det olämpliga i att över huvud taget komma på tanken att författa inlägg under influens av allvarlig bakfylla. Givetvis var det konjunktiv jag for efter - inte genitiv - och det är ju tämligen pinsamt att upptäcka detta så här på måndag morgon

Jag tackar för mycket upplysande svar! Optativ har gått mig spårlöst förbi, tänk vad man lär sig!

Optativ är för övrigt väldigt lätt att konstruera för nästan alla verb: till presensstammen läggs helt enkelt ett -e; så får man av stamma stamme, av vara vare und so weiter. Undantag får göras för verbstammar som slutar med vokal, där jag tror att stammen får stå oförändrad: ske -> ske, gå -> gå et cetera.

Man kan jämföra med den populärare och mer svårkonstruerade konjunktiven, som uppvisar ett flertal bildningsmönster:
springa, finna -> sprunge, funne
gå, få -> ginge, finge
vara, fara -> vore, fore
böra, töra -> borde, torde
. . .
. . .
. . .

Formen gånge i t.ex. "Gånge denna kalk ifrån mig" eller "Gånge hatt till och huva från" är väl optativ men kanske strängt taget bildad på verbformen gånga snarare än gå, ungefär som give är bildat på giva och inte ge?

Där skriver SAOB följande:

Skillnaden mellan giva och gånga är väl den att det förra fortfarande används inom högre språk, och att ge som optativform därför kan låta överdrivet pöbelskt och modernt, även om den existerat i hundratals år.

Ingeting med bane att göra?

som blev förbane, förbanna kanske. Eller var det tvärtom.