Hallå medmänniskor!
Har vi i Sverige (och våra nyinflyttade vänner) blivit jobbskygga? Fenomenet bygger tydligen kring att misslyckade människor som hade andra värderingar än att plugga under skoltiden ser det som en rättighet att inkassera $$$ istället för att jobba idag.
Dessa människor ser till faktum att dom aldrig kommer att få det jobbet som dom vill ha, och skiter helt enkelt i det. Själv har jag upplevt verkligheten annorlunda, utbildningen spelar mindre roll att få det där jobbet som man verkligen vill ha. (inom vissa gränser dock).
Har en kompis som pluggade bra många år högskola, Universitet u name it, kan det mesta om det mesta, men han orkar inte jobba. eller rättare sagt han vill inte. Han har ingen arbetslivserfarenhet, och att skaffa sig en betyder att han måste kravla igenom en massa skitjobb enligt honom.
Visst må hända att jobben inte är några toppen jobb.
Kommer ihåg själv när han och jag sommarjobbade på ett bostadsområde, visst inte så roligt att kratta löv, rensa ogräs, tvätta trappuppgångar osv. Men den stora skillnaden mellan honom och mig var den att jag började mitt jobb fem minuter tidigare och slutade alltid jobba 5 minuter senare, jag hade 30 minuters lunch, jag utnyttjade bara 25 minuter av dessa etc. etc.
Han kallade mig för idiot, och undrade varför jag smörade så mycket för chefen, jag tog mitt jobb på allvar och varje syssla försökte jag få resultatet att överträffa de boendes och chefens outtalade förväntan.
Visst jag tyckte väl inte riktigt att det var så jäkla roligt men jag hade orken att härda ut.
Istället för polaren som inte riktigt orkade komma i tid på morgonen, gick hem 10 minuter tidigare vid arbetsdagens slut, slarvade med sitt jobb.
Rent spontant så kan jag väl hålla med om att min arbetsinsats vs. lönen inte riktigt var helt korrekt och att chefen ifråga tjänade bra på att ha mig där.
Ser man djupare på detta fenomen så fick jag en väldigt bra och övertygande referens till mitt senare jobb som jag skaffade mig. återigen ett "skitjobb" klassad hos majoriteten men lite bättre betalt, och mitt första fasta jobb, då min förra arbetsgivare hade rekommenderat mig bland flera andra.
Det jobbet bland några andra har jag kört samma linje, och idag kan jag skörda frukten av detta och har ett jobb som är enligt mig bra betalt, och som jag trivs väldigt bra på.
(Jag kan ju sitta på flashback och skriva eller hur?)
Där kom min belöning ansåg jag.
Undra hur det låter när min polare än idag söker jobb och har vår första arbetsgivare som referens?
Ja menar, det finns inga genvägar, och för att komma någonstans så måste man ta steget själv, ingen kommer och serverar det åt en.
Är det systemet som har format majoriteten att inte ta sig själva i kragen, och vid minsta motgång släppa att, luta sig tillbaka och se att det löser sig ändå?
För hundra år sedan fanns inte den möjligheten, och rädslan för att inte kunna försörja sin familj och svälta ihjäl var nog starkare än att idag, nyttja den nya fluga bidragtagande...
Jag ser på vårt samhälle som att det håller på att förstöras inifrån, utan att någon igentligen bryr sig. De människor som har livsglädjen att uppnå nått vettigt skaffar sig ett jobb så att dem kan tjäna pengar och sedan uppleva sina drömmar.
Varför är det inte längre tabu att vara bidragstagare? Varför är det "Hipp" att låta andra betala åt sig? Själv så har jag väldigt svårt att känna empati för den ensamstående tvåbarnsmamman som har blivit lämnat i sticket av pappan redan vid 22 års ålder som sitter och snyftar i teve om hur dåligt samhället ställer upp för henne och hennes barn.
Jag har själv sett den verkligheten, jag vet hur den kvinnan var i unga år, Jag har sett henne ignorans till samhället, till skolan etc. och hon har gjort sitt val i livet. Jag anser att man som människa inte kan skylla ifrån sig sina val i livet.
Att vissa människor startar sina liv väldigt bra och andra mindre bra, gällande trygghet, pengar, umgängeskrets etc. är inte orättvist. Det är livet...
Jag är så förbannat trött på det här daltande med människor till höger och vänster som kräver empati från sina medmänniskor bara för att dem inte har kunnat realisera sina högt flygande drömmar. Varför har det blivit så accepterat?! Jag förstår det inte?!
---------------------------------------
Kanske inte blev världens bästa diskussionsunderlag, nu när jag läser igenom det så
framgår det inte heller vad som skall diskuteras, men lite personliga tankar från min sida
får ni iaf ta del av.
Nu är det fredag! Trevlig helg på er!
Har vi i Sverige (och våra nyinflyttade vänner) blivit jobbskygga? Fenomenet bygger tydligen kring att misslyckade människor som hade andra värderingar än att plugga under skoltiden ser det som en rättighet att inkassera $$$ istället för att jobba idag.
Dessa människor ser till faktum att dom aldrig kommer att få det jobbet som dom vill ha, och skiter helt enkelt i det. Själv har jag upplevt verkligheten annorlunda, utbildningen spelar mindre roll att få det där jobbet som man verkligen vill ha. (inom vissa gränser dock).
Har en kompis som pluggade bra många år högskola, Universitet u name it, kan det mesta om det mesta, men han orkar inte jobba. eller rättare sagt han vill inte. Han har ingen arbetslivserfarenhet, och att skaffa sig en betyder att han måste kravla igenom en massa skitjobb enligt honom.
Visst må hända att jobben inte är några toppen jobb.
Kommer ihåg själv när han och jag sommarjobbade på ett bostadsområde, visst inte så roligt att kratta löv, rensa ogräs, tvätta trappuppgångar osv. Men den stora skillnaden mellan honom och mig var den att jag började mitt jobb fem minuter tidigare och slutade alltid jobba 5 minuter senare, jag hade 30 minuters lunch, jag utnyttjade bara 25 minuter av dessa etc. etc.
Han kallade mig för idiot, och undrade varför jag smörade så mycket för chefen, jag tog mitt jobb på allvar och varje syssla försökte jag få resultatet att överträffa de boendes och chefens outtalade förväntan.
Visst jag tyckte väl inte riktigt att det var så jäkla roligt men jag hade orken att härda ut.
Istället för polaren som inte riktigt orkade komma i tid på morgonen, gick hem 10 minuter tidigare vid arbetsdagens slut, slarvade med sitt jobb.
Rent spontant så kan jag väl hålla med om att min arbetsinsats vs. lönen inte riktigt var helt korrekt och att chefen ifråga tjänade bra på att ha mig där.
Ser man djupare på detta fenomen så fick jag en väldigt bra och övertygande referens till mitt senare jobb som jag skaffade mig. återigen ett "skitjobb" klassad hos majoriteten men lite bättre betalt, och mitt första fasta jobb, då min förra arbetsgivare hade rekommenderat mig bland flera andra.
Det jobbet bland några andra har jag kört samma linje, och idag kan jag skörda frukten av detta och har ett jobb som är enligt mig bra betalt, och som jag trivs väldigt bra på.
(Jag kan ju sitta på flashback och skriva eller hur?)
Där kom min belöning ansåg jag.
Undra hur det låter när min polare än idag söker jobb och har vår första arbetsgivare som referens?
Ja menar, det finns inga genvägar, och för att komma någonstans så måste man ta steget själv, ingen kommer och serverar det åt en.
Är det systemet som har format majoriteten att inte ta sig själva i kragen, och vid minsta motgång släppa att, luta sig tillbaka och se att det löser sig ändå?
För hundra år sedan fanns inte den möjligheten, och rädslan för att inte kunna försörja sin familj och svälta ihjäl var nog starkare än att idag, nyttja den nya fluga bidragtagande...
Jag ser på vårt samhälle som att det håller på att förstöras inifrån, utan att någon igentligen bryr sig. De människor som har livsglädjen att uppnå nått vettigt skaffar sig ett jobb så att dem kan tjäna pengar och sedan uppleva sina drömmar.
Varför är det inte längre tabu att vara bidragstagare? Varför är det "Hipp" att låta andra betala åt sig? Själv så har jag väldigt svårt att känna empati för den ensamstående tvåbarnsmamman som har blivit lämnat i sticket av pappan redan vid 22 års ålder som sitter och snyftar i teve om hur dåligt samhället ställer upp för henne och hennes barn.
Jag har själv sett den verkligheten, jag vet hur den kvinnan var i unga år, Jag har sett henne ignorans till samhället, till skolan etc. och hon har gjort sitt val i livet. Jag anser att man som människa inte kan skylla ifrån sig sina val i livet.
Att vissa människor startar sina liv väldigt bra och andra mindre bra, gällande trygghet, pengar, umgängeskrets etc. är inte orättvist. Det är livet...
Jag är så förbannat trött på det här daltande med människor till höger och vänster som kräver empati från sina medmänniskor bara för att dem inte har kunnat realisera sina högt flygande drömmar. Varför har det blivit så accepterat?! Jag förstår det inte?!
---------------------------------------
Kanske inte blev världens bästa diskussionsunderlag, nu när jag läser igenom det så
framgår det inte heller vad som skall diskuteras, men lite personliga tankar från min sida
får ni iaf ta del av.
Nu är det fredag! Trevlig helg på er!
