trygghet - en potentiell samhällsfara

jag tänkte: kan för mycket trygghet kväva ett samhälle? upphör inte drivkraften att kämpa för en bättre levnad om du alltid är omgärdad av skyddsnät?
blir du lat av tryggheten eller bidrar den tvärtom till att du känner dig friare och säkrare att genomföra projekt?
det hävdas att en viss grund av social trygghet krävs för att bygga ett hållbart samhälle. men när går man över gränsen och blir överbeskyddande?

för mig är trygghet alltid förknippat med degenerering, när jag är trygg står ja i princip still. tryggheten är bedräglig och farligt behaglig. den får oss att ta saker för givet och när tryggheten tas ifrån oss blir vi chockade och bragta ur fattningen.

Jag riktar mina tankar till den sittande regeringen, (Göran, jag vet att du sitter på FB när ingen tittar på)

vad är ert förhållande till trygghet? är det något eftersträvansvärt eller?

Trygghet är någonting mycket trevligt, trygghet är det vi strävar efter. Vi vill till exempel inte leva utan vetskapen att vi kommer få mat på bordet imorgon osv. Ifall vi har tryggheten så är problemet löst och vi behöver inte kämpa mer, så visst upphör drivkraften. Men å andra sidan så behövs ingen drivkraft då vi känner oss trygga eftersom vi redan "nått målet".

Problemet uppstår i och med intåget av den artificiella tryggheten, "det är lungt, någon annan kommer ordna det". Det är då samhället blir degenererat eftersom man inte behöver kämpa för sin egen trygghet, tryggheten är inte ett mål som är uppnåeligt utan det är en rättighet som man kan kräva. Du behöver alltså inte göra någonting för att uppnå den utan kan lungt luta dig tillbaka i vetskapen att någon annan kommer ordna det.
Eftersom de flesta lutar sig tillbaka blir det degeneration. Ansvaret ligger inte längre hos folket och individen utan hos staten, makthavarna och politikerna. Med ansvar följer makt. "Eftersom politikerna har ansvaret över oss, måste dom ju givetvis få styra huruvida vi ska ha cykelhjälm eller inte!" . Då har vi uppnått ett samhälle där ingen egentligen har någon vidare koll på någonting, då är dekadensen total!

Läst "Tärningsspelaren" nyligen, Henkko?

Trygghet skapar möjligen leda, men otrygghet skapar långt värre saker. Bara den trygge föraktar tryggheten.

det är precis detta jag var ute efter.



nej, har inte läst den



ständigt i opposition håller du inte med om att överdriven trygghet kan leda oss åt helvete? allt har ju sitt pris sägs det, men vad offrar vi på trygghetens altare? något måste ju gå förlorat..
vi behöver inte dra allt till sin spets. jag förespråkar inte anarki, lika lite som du förespråkar ett totalitärt samhälle. frågan var: när går gränsen för trygghetstänkandet över i degenerering och allmän lättja? när föredrar invånarna i högre grad ett glidarliv än arbetsam karriär?
kort sagt, hur påverkar det oss? i vilken riktning? jag tror att du har mer att komma med än ett par träffsäkra aforismer

Mjaa... Jag förstår ju vad du siktar på här, och jag håller med dig i sak. Jag tror det är en högst osund kontrollkult som närs och frodas i den moderna människans rädsla för... i princip allting. Samtidigt är jag mån om att inte slänga sten i glashus och se min egen roll i upprätthållandet av trygghetskulten, för jag kan inte förneka att jag uppmuntrar den, uppskattar den och reproducerar den i min vardag och mina livsmål. Jag vill inte ge mig ut på äventyr, jag vill ha det tryggt och ha god sikt framåt i mitt liv, helst. Knappast något som anstår en stor fritänkare ( ) av dagens mått, men det är icke desto mindre sanningen. Att förstrött förkasta tryggheten är för mig mindre radikalt än att arbeta mot den konkret, i det lilla, eftersom förkastandet aldrig blir mer än eskapism för stunden.

finns väl inre och yttre trygghet, som jag ser det

om den inre tryggheten är på plats kan man hantera i princip hur stor yttre otrygghet som helst,
ett exempel är kanske den paleolitiska icke bofasta människan, jag föreställer mej att oavsett de skiftande
försörjningsmöjligheterna så var tryggheten i att höra hemma både i omvärlden och i en familjegrupp
något som gav tillräcklig inre trygghet för att kunna hantera den yttre otryggheten

numera är det ofta tvärtom, den inre tryggheten är obefintlig men det som är lättast att påverka med politik och krav är den yttre tryggheten,
alltså får den bära den omöjliga bördan av vårt inre, gapande och tomma, hål

obs, därmed inte sagt att det är fel med yttre trygghet, jag menar bara att den aldrig ensam kan
skapa känslan av trygghet

vad vill du säga? min grundtanke var: hur påverkas vi mentalt av den yttre trygghetsgraden, i vilken riktning. håller ni med om att ett visst mått av yttre osäkerhet håller livsgnistan och kämparlusten vid liv? (ur ett större perspektiv, inte på individnivå) återigen, jag förespråkar inte ett otryggt samhälle, jag vill bara diskutera gränsen, där överträdelse kan vändas till otrygghet i längden.

I förhållande till varandra skulle den yttre tryggheten kunna påverka den inre tryggheten/styrkan negativt eftersom man i allt större grad överlåter bestämmanderätten till någon annan. När tilliten till det omhändertagande systemet blir för stor borde väl det resultera i en okritisk och nästan slapp livsföring?

De tendenser man kan avläsa ur samhällsklimatet tyder dock på att något håller på att hända. en osund attitydförändring vars orsak ännu är oklar, svaret kan dock ligga i det absurda trygghetstänkandet

Makehaste: Jag skulle nog påstå att du blivit lite bekväm av dig, ibland måste man ju tvinga sig till att ta "risker", för att inte helt förlora relationen till sig själv och sin egen dödlighet. När man vaggats in i en falsk trygghetskänsla är det lätt att livet ställs på ända vid eventuella kriser. Se bara på flodvågskatastrofen, den kändes ju surrealistisk och oerhörd för de flesta. Detta var en relativt liten kris, tänk då när vi verkligen tvingas ställas på prov, hur skulle vi hantera det?
Jag älskar också trygghet, men kan även se en fara i den

att den inre och yttre tryggheten inte påverkar varandra nåt nämnvärt

och att upplevelsen av trygghet hänger ihop med den inre tryggheten

Den trygghet som vi alla åtrås sträva efter gynnar mer betraktaren än vad den gynnar en själv. Man skall m.a.o. inte vara för trygg, för man vet aldrig vad som finns bakom ens rygg. Ett samhälle som kvävs utav dess eget verktyg saknar visserligen trygghet men i synnerhet självinsikt. Den som går långsamt går tryggt och detta gäller respektive bejakare. Hör och häpna men det krävs faktiskt mer än en ros för att göra sommaren komplett.

Jag tycker du tar upp olika saker här. Dels om ångest/otrygghet är en nödvändig drivkraft för förändring och dels om trygghet i sig är negativt för ett samhälle. På A svarar jag ja och på B nej.

Ett visst mått av ångest tror jag är nödvändig som drivkraft i alla förändring. Om den skapas av inre eller yttre faktorer tror jag inte spelar så stor roll. Trygghet minskar drivet i förändring. Frågan är då om förändring är nödvändig?

Är trygghet i sig negativt för ett samhälle? Inte om den är genuin skulle jag säga. Om vi alla levde och frodades i trygghet skulle det väl vara fantastiskt? Om tryggheten är falsk och folk bara känner sig trygga för att samhället döljer farorna skulle jag säga att det är ett problem. Om tryggheten gör att samhället inte längre är vaket och på sin vakt mot oväntade faror är det också ett problem. Det slutar alltså i samma fråga. Trygghet är bara ett problem om den är falsk. Är förändring nödvändig?

Tryckhet är i sig bra, men jag tror att problemet är att trygghet och frihet ofta inkräktar på varandras områden. Bygger man en mur runt sig så har man ett mindre område att röra sig på.

Det dilemmat är även en av de avgörande skillnaderna mellan de politiska ideologierna liberalism och socialism. Vill man t ex ha ett stort socialt skyddsnät så krävs det att man betalar mer skatt och har då mindre frihet med sina pengar.