Den store kulturbögen, kontroversiellt tankegods

Jag känner mig inte hemma i ditt användande av orden
"kulturbögar", "manspojkar", "världsbilder" (osv?),
men det är möjligt att du menar någonting som ligger nära
en problematik som kanske kan åskådliggöras genom frågan :

Om man tar en promenad i parken, och träffar en trevlig tjej,
och vill bjuda hem henne på en kopp té,
hur ska man då kommunicera denna önskan?


Ordet "sexsymbol" kommer också för mig, och kan ha samband med din frågeställning?
Vad är mest intressant med en sexsymbol - sex eller symbol?
Jag tror att mitt svar är symbol - sagan om sexsymbolen som sexig.

Låter spooky det där...
Jo, jag lutar också åt att det är en smula mer komplext än den enkla bilden av kulturbögen beskriver det. Försök till en ny utarbetning finns längre ner i detta inlägg
Preliminär, osäker, tills vidare, tillfällig.
Låt mig försöka att än en gång utarbeta min frågeställning, utan användning av dessa begrepp då.

Jag tror att det finns en vanlig uppfattning om att det att bli övertygad alltid är att förlora, att bli styrd; att den som blir övertygad har tappat sin heder på något vis. De som tänker så skulle jag vilja kalla för "typ I".

Men för den som aktivt är i färd med att konstruera en mera utarbetad världsbild är fallet annorlunda; jag skulle vilja kalla vederbörande för "typ II": Hen kan säga "aha!", i extremfallet utan att alls på något vis känna det som något negativt för sig själv: delad upplysning upplevs som dubbel upplysning, så att säga, "kunskapskriget" ses inte som ett nollsummespel. Dock är sådana människor i praktiken ganska sällsynta, de flesta blir glada av att "vinna" en diskussion och omvänt.

Den världsbild som typ I har är oftast en social världsbild av tämligen enkelt slag: vissa människor är goda, dem tar jag min information ifrån, medan dessa andra är onda som försöker förleda mig, dem skall jag försöka att inte lyssna på. Nu är frågan: Även om den "simpla sociala världsbilden" är korrekt i någon mening, att språket är att betrakta som ett styrvapen endast--vad är bäst försvar mot att bli övertygad av dem som man inte vill bli övertygad av: en utarbetad världsbild att utgå ifrån, eller räcker det med den enkla "sociala världsbilden" men att denna bara måste vara stenhårt inarbetad?
Jo, denna problematik är aktuell för mig, och kanske viktigare att lösa än min ursprungliga frågeställning i och för sig... har du några tips till mig så kan vi ta det per meddelande eller i någon annan tråd...

Jag skapade en ny tråd, kallad The Barbarian Tea Party, för den problematiken.
Jag inser, efter din nya, utvidgade, beskrivning av din ursprungsfrågeställning, att den har en annan betoning än jag först uppfattade. Jag får återkomma till denna frågeställning.

Aha. Det var en helt annan frågeställning än vad jag läste ur den tidigare.

Jag vet inte om jag känner igen Typ I.

Dessutom känns avslutningen av ditt resonemang (fr.o.m "Nu är frågan:" och vidare) fortfarande oklar.
Menar du :
Vad är bäst försvar mot att bli som A - Att vara som B eller att vara som A?
Vilket väl i så fall innebär att det senare alternativet verkar vara ett tveksamt försvar?

(Att ha en mer komplicerad världsbild består kanske i att inte identifiera några goda?)

När jag läser din beskrivning uppfattar jag den automatiskt som en beskrivning av PK/rasist/muslim/SD-eländet.
Är det främst det eländet du tänker på? Eller är min uppfattning felaktig?
Min egen position i det eländet är att jag kallar PK och muslimer onda.
Jag kallar inte SD och rasister onda.

(Typ I låter som en muslim?)

Vad är det för pajas som påstår detta? Homo eller bi har inget direkt samband med status att göra. De flesta apor är inte ens homo eller bi. Det är en fråga om dominans. Vid utmaning om en position i samhället så sätter ena hanen på den andra efter en fight för att förnedra honom. Det är som någon kommer och muckar gräl med mig. Jag nitar honom och sen, för att förnedra han det yttersta, så ställer jag mig och pissar han i ansiktet. Gillar jag kissex för det? Vad är det för homokommunist som nu kommit med denna teori?

Nej, jag tror att typ I är långt vanligare än att bara muslimer skulle vara så. Jag tror att det är väldigt vanligt att åtminstone grunden för ens världsbild är vilka personer man litar på såsom auktoriteter, samt vilka man inte litar på såsom fiender. Och jag tror att de flesta i någon mån föredrar att vinna en diskussion, framför att "förlora" den, bli övertygad om att man hade fel.

Men de flesta ligger väl någonstans mellan typ I och typ II, men tendenserna till typ I finns där. Jag tror det är väldigt sällsynt med renodlade typ II, d.v.s. personer som ständigt går efter "argumentens styrka" eller liknande. De brukar kallas för "filosofiskt lagda". Passar för övrigt ofta dåligt i armén, av uppenbara skäl: de kan lyda order utan problem, men de kanske inte verkligen litar på sina auktoriteter, och känner sig därför inte lika hemma i gruppen som övriga rekryter.

Det jag trodde jag gjorde i min förstapost var att måla upp en variant av en Nietzscheansk/postmodernistisk världsbild, d.v.s. om sanningen inte står högt i kurs, vad är sanning då? Jo, ord blir till medel för makt, och medel till att få andra att lyda ens vilja, till exempel en sexuell vilja, men det kan även vara viljor av annat slag; därför var det nog ganska fel av mig att blanda in homosexualitet i det hela, utan det skulle handlat om samtliga människor som har en vilja att styra över andra människor, för gott eller ont--eventuellt för att kanske lura dem i döden till och med.

D.v.s. jag tycker att till och med i ett "nihilistiskt" tänk så blir det kvar en enkel världsbild av att världen består av goda eller onda förledare, de som skapar världsbilderna. Alltså en social världsbild. Sedan har jag även en dimension av att de, förledarna, skulle liksom vara i de flesta fall "mer vuxna" än de som förleds, och att innehållet i förledandet ofta är av sötsliskig natur, d.v.s. framställer världen som mindre barbarisk än vad det är. Återigen behöver detta vid närmare eftertanke inte ha något att göra med homosexualitet, förlåt därför förstaposten.

Jag har för övrigt hört att filosofen Habermas skall ha, gentemot postmodernisterna, försvarat ett tänk som ligger nära att det finns en giltig typ II-mentalitet, att ord inte endast är medel för makt utan att man mycket väl kan säga "aha!" till svar på ett argument, utan att fördenskull ha förlorat makt. Men jag har inte själv läst denna filosof.

Sedan har vi frågan vad som utgör bäst försvar mot att bli övertygad av sina fiender--om det är att redan ha svaren på de saker som fienden ifrågasätter, genom att ha en utarbetad världsbild som man antingen har fått färdig av "de goda" (typ I) eller arbetat fram helt eller delvis på egen hand (typ II), eller om det bästa försvaret är att helt enkelt säga: "blablabla, jag lyssnar inte på dig, för du är min fiende" (och hålla för öronen). Hoppas att det blev lite tydligare nu.

De apor som nämns är i och för sig bland annat bonoboer, och de har nog inte så mycket förnedringssex som feel-good-myspys-hippie-försoningssex. Jo, det är sant, de blir sexuellt upphetsade av interna konflikter och avslutar med sex som försoning. Och då är det nog oftare av formen "gnugga penisar mot varandra" än anal påsättning, skulle jag gissa.

Men visst, hela idén att applicera begreppet homosexualitet, som ju har att göra med vad man önskar, något som är svårt att observera objektivt i djurvärlden, hela den idén är hemskt kontroversiell.

Läste för övrigt dessa artiklar på Wikipedia:
https://en.wikipedia.org/wiki/Homose...ior_in_animals
https://en.wikipedia.org/wiki/Animal_sexual_behavior

I tankarna, där den absoluta merparten av min kommunikation med andra försiggår, ser jag det starka sambandet mellan dom två frågeställningarna
1. Hur försvarar man sig mot Typ I
2. Hur bjuder man hem en tjej på te

Dom svenska orden samtal och samlag
har sin motsvarighet i dom engelska uttrycken
social intercourse och sexual intercourse.

Vare sig vi kommer att dricka te eller ha sex
är det intercourse vi kommer att ägna oss åt (samvaro).

Kan du ge ett exempel på vad en sådan hård tro/övertygelse kan vara i praktiken?
(Det borde vara enkelt, men jag kan inte komma på någon när jag försöker)
Jag tror inte att jag har någonting emot att "förlora", under förutsättning att jag har blivit övertygad.
Vilket i praktiken (nästan) aldrig sker, utan det vanliga är att kommunikationen avbryts.
Ett, av troligen många, skäl till detta är nog att något övertygande inte är möjligt mellan världsbilder som i allt för hög grad skiljer sig från varandra (Där man misslyckas med att finna gemensamma utgångspunkter).
Det där är en intressant aspekt som jag inte avhandlat ännu. Jag tror att det ligger något i det du sagt om att det finns någon form av rå, eller brutal, fundamentalsanning om världen
som man helt enkelt inte vill ta till sig (eller bosätta sig i),
och att världsbilden då skulle utgöra en sockrad version, vars syfte är att låta oss slippa
påminnas om vår belägenhet, fram till den dag då vi befrias från att vara.
Vilket torde komma mycket nära Freud och psykologiska försvarssystem.
Förknippar jag med uttrycket "Kommunikativt handlande"?
Vilket jag betraktar som en självklar sanning. Jag förstår inte vad makt har med argumentation att göra.
Aha-upplevelsen är väl snarare kommunikationens mening - att få sina cirklar rubbade, att aldrig mer bli densamme igen.
Inte jag heller.
Jag tror att jag gjorde ett försök att lyssna på honom på Youtube, men hans röst var så hemskt påfrestande (svag, darrig?) att jag gav upp inom loppet av sekunder.
Jag skulle, tentativt, satsa på det andra alternativet - skydda mig mot kontamination.
Det första alternativet ger på mig intryck av att jag blir lika dum som den vars dumhet jag försöker försvara mig mot (Lägger mig på dennes nivå).
Det andra alternativet innebär, tentativt, för mig att jag blir totalt oduglig (hoprullad igelkott) medan Den Som Gör Ont är i närheten, med möjlighet att rulla ut mig igen när denne försvunnit.

Det bör läggas märke till att ingendera av alternativen är tillfredsställande.