Hittade denna artukel i ett gammalt nummer av Stockhoms Fria. Har inte tänkt så mycket på det själv faktiskt. Vad anser ni?
Hemmafrun har aldrig funnits
Historiskt sett har kvinnor inte haft som sin uppgift att ta hand om sina barn, skriver Elisabet Vanarot i en historisk genomgång av kvinnors och mäns roller.
Varifrån kommer egentligen uppfattningen att kvinnor har varit hemmafruar? Att det är ”naturligt” för kvinnor att ha som livsuppgift att vara med sina barn? Historiskt sett har kvinnor inte haft som huvuduppgift att ta hand om sina barn – inte i någon samhällsklass.
Om man läser svensk arbetsstatistik från 1800–talet kan man tro att många kvinnor var hemmafruar, eftersom statarhustrur, bondmoror och torparkärringar inte ansågs arbeta. Att de i allmänhet hade längre arbetsdagar än männen är däremot ingen hemlighet. Äldre syskon passade de yngre när föräldrarna arbetade: femåringen tog hand om den nya babyn och treåringen.
I mer välbärgade bondgårdar fanns ofta en farmor ”på undantag” som hjälpte till med barnen. Moran var i sådana gårdar också mer hemmavid, eftersom det fanns drängar och pigor som skötte större delen av utesysslorna. Men moran hade annat att göra än att sysselsätta sig med barnen. I städerna var det samma sak. Babyns spritklut kom väl till pass.
Ovanstående kategorier var majoriteten av befolkningen. Sen fanns det också en liten borgarklass och en ännu mindre adel/överklass. Kvinnorna ur dessa klasser yrkesarbetade i allmänhet inte. Men tog de då istället hand om barnen? Knappast. Kvinnorna ur dessa klasser skulle förse mannen med en manlig arvinge. Utöver detta var deras uppgift att behaga mannen. Borgar– och överklassbarnen hade vanligen en amma som tog hand om dem som spädbarn. Sen tog barnpigor, och så småningom (för de mer bemedlade) guvernanter och informatorer vid. Överklassbarnen såg knappt sina föräldrar. Att det var så här är klart och tydligt belagt. Ändå envisas vi med att se Barnen i Bullerbyn som en historisk skildring över hur livet var förr i tiden.
Så till det andra vanliga argumentet som framförs i debatten av dem som vill se reproduktion som kvinnans enda uppgift – att det är naturligt att kvinnor har som huvudsysselsättning att ta hand om sina barn.
För att få en uppfattning om vad som är naturligt behöver vi söka oss tillbaka till människoartens urvagga Afrika och den tid när vi fortfarande var natur och ännu inte blivit kultur. Det finns inga skriftliga källor och inga direkta fornlämningar så långt tillbaka. Vi kan dock se hur de naturfolk som finns kvar idag lever, till exempel San–folket (eller Bushfolket), ett samlar– och jägarfolk som lever i och omkring Kalahariöknen i södra Afrika.
San–folket lever fredligt på livets nödtorft och använder större delen av tiden till att leka med barnen, berätta myter och skapa ceremonier. Genealogin räknas på moderns sida. Vem som är far till barnet är oväsentligt och ofta osäkert eftersom man, speciellt som ung, inte lever i fasta relationer. Männen är ett lika betydelsefullt inslag i barnens liv som kvinnorna. Hos San–folket tar alla människor hand om barnen, men framför allt är det de äldre kvinnorna och männen som bär omkring på dem, leker med dem, undervisar dem och ger dem mat (männen är kunniga i matlagning). Det är i allmänhet mödrarna som tar hand om de riktigt små dibarnen. Men om en ung mor inte har lust att ta hand om barnet gör mormodern det. Den unga flickan ifrågasätts inte och stämplas inte som omogen eller lat. När barnet blivit cirka ett halvår är det inte ovanligt att modern lämnar den lilla kvar i byn, när hon tillsammans med de yngre kvinnorna och männen ger sig ut för att samla mat eller jaga.
Afrikas icke–muslimska, traditionella bondebefolkning lever idag inte helt ursprungligt, men ändå mer ”naturligt” än vi västerlänningar. Där är det mormödrarna som tar hand om barnen. Mödrarna deltar i all produktion – både av mat, danser och annat som hör till livets nödtorft. Unga kvinnor är nyfikna, vill erövra livet, har bråttom att uppleva, se och delta. Mormödrarna har redan gjort det. Har de levt i ett traditionellt samhälle har de heller inte ensamma haft huvudansvaret för barnen: barnen har varit hela släktens ansvar. De har haft möjlighet att erövra livet fullt ut samtidigt som de varit mödrar. När de blir gamla har de mer tålamod med barnens långsamhet och har själva tid att studera myran som drar sitt barr, gå i barnets takt och berätta ur ett helt livs sagoskatt.
Varken hos San–folket eller i det traditionella afrikanska bondesamhället är det en ensam vuxen som tar hand om ett antal barn. I stället är det en hel grupp vuxna som tillsammans tar hand om byns barn. Skillnaden mellan en grupp förskolebarn i en afrikansk by och svenska dagisbarn är kanske inte, om vi skrapar lite på ytan, så stor som vi tror.
Att det finns familjer som vill att kvinnan enbart ägnar sig åt hemmet och barnen är inte underligare än många andra val vi gör i vår individualistiska kultur. Det står var och en fritt att leva så. Men försök inte göra det onaturliga naturligt genom att använda argumentet att det är det naturliga sättet att leva.
Elisabet Vanarot
