Har de samvetslösa en högre livskvalitet?

Det här har jag funderat över så länge jag kan minnas.

Har alltid varit lagd så att jag kan få en extrem jävla ångest, skuldkänslor och skam om jag gör något "fel". Och det gör man många under en livstid.
Redan som att på skolgården ha skjutit en boll på någon, kastat snö på någon i all affekt eller vad det kan ha varit, så minns jag att jag kunde få sådan skuld och ångestkänslor att jag inte kunde fokusera på skolarbetet på ett bra tag framöver.
Senare i livet, högstadie, gymnasie, ungdom, så var det nya saker som skammen kom ifrån.
Att jag inte fokuserat på det som betyder något tillräckligt (familj t.ex.), att jag sagt saker som någon kan ha blivit sårad över, att man betett sig jävligt osnyggt när man i ungdomen söp som det inte fanns nån morgondag med tillhörande problem, allt dumt som man gjort, och så dåligt man har mått över hur man betett sig att man blivit avvikande, inte känt att man förtjänar finnas till alls, att man vill krypa ur sitt skinn och försvinna ut i skogarna eller från jordens yta.

Helvete vad skuldkänslor jag haft i mitt liv, och får det så satans lätt, att jag måste leva ett extremt kontrollerat liv där inget kan ske som gör att jag får ångest eller skuld, för då fallerar mitt fokus från att sköta jobb/studier och familj och andra relationer, för att jag bara gräver ner mig i mitt eget skal och inte vill visa mig någonstans eller ens finnas till.

Samtidigt minns jag alla kompisar man haft, och all skit som de ställt till med, som jag vet att jag inte orkat leva med om jag hade haft det på mitt samvete. Mitt samvete klarar inte ett skit, medan de kunde skratta gott åt djävulskap och annat som de ställde till med, och på sin höjd ägna en tanke eller två åt hur de betedde sig, hur de kunde trycka ner folk och allt som många ungdomar gör.

Livet hade varit skönt ifall jag hade varit likadan, och kunde leva utan att tänka på varje steg jag tar nästan som det känns idag, för att en till negativ sak på mitt samvete och jag orkar inte finnas till mer.

Men vad är det som gör att vissa kan gå igenom livet och ta allt med en klackspark och skita i vad de ställer till med under sin korta tid här på jorden? Och är livet bättre, som en sådan funtad människa?

Svaret är nej! Det finns pris och belöning för allt.

Det bästa är väl att ligga nånstans mittemellan helt samvetslös och skuldtyngd - alltså ha ett "rationellt", rättvist och välbalanserat samvete som varnar en när man verkligen beter sig destruktivt och orättvist mot andra, men som inte straffar en för småsaker.

Får också väldigt dåligt samvete och ofta ångest. Har därför funderat över samma sak och jag skulle säga JA! De är fan lyckligare. De har åtminstone ett problem mindre att tänka på. Och det är ju bevisat, att folk som mår dåligt blir sjukare ofta och lever kortare liv. Crap.

Men vafan, visst är det skönare att känna att man faktiskt har samvete och vill vara en god människa? Hade inte velat ligga på min dödsbädd och ha en livstid av dåliga handlingar bakom mig :P

Ett viktigt ämne i dessa tider då 2012 ascension verkar innebära att vi skiftar mellan dimensioner. Planeten ändrar frekvens till grön som i hjärtchakrat, sägs det.

Samvete är ju något som ser olika ut från person till person, vi alla har levt olika skyddade liv eller olika drabbade liv. Så vad man har dåligt eller bra samvete för skiftar ju från person till person.

Jag har levt ett väldigt drabbat liv i min barndom så där av blir man avtrubbad när det gäller en del grejer. Sen härdar åren också, har man sett mycket skit så ändras mönstren i sårbarheten.

Säg kanske första dödsfallet där man känner någon känns kraftigt, sen kommer ett till då mindre, sen när det är 5-6 stycken så rör det en knappt ryggen längre. Man tycker givetvis det är synd men det påverkar en inte så man slutar leva lika bra till exempel, eller överleva lika bra.

Försöker säga till dig att empati är något man lär sig, inte något man föds med fullständigt. Den utvecklas i takt med hur man själv lever och vilka rädslor man själv har i livet. Idag tar ja hand om mig riktigt bra lever ordnat, slutat att leva som en yrkeskriminell, så nu har min empati förändrats kraftigt.
Min förståelse för att andra är rädda om sitt liv är avsevärt större, därför att ja själv är det. Min förståelse för att människor vårdar sina sanna relationer är också extrem, visar alltid extrem respekt mot folks nära och kära även för vad de känner att de behöver göra för dem, familjerna osv. Därför att ja själv är rädd om min alla dagar i veckan 24/7..

Alltså, lever man som yrkeskriminell till exempel så kan man omöjligt gå runt och vara blödig. Det är livsfarligt. Därför att kärleksfull är inte bensinen det ute, det är hatet och bitterheten. Avundsjukan och knarket.

Hmm i vanliga livet är yrkesstolthet något man respekterar, ta hand om sin familj, kärleksfullhet och omtanke. Det är en mycket mycket stor kultur krock som är svår för många att förstå.

Men oavsett vad och hur hårt drabbad eller vad som händer. Så känns sorg lika för oss alla, lika så glädje, hat m.m.. Hur mycket och ofta man känner någon av känslorna varierar också från person till person, beror även det på vart man är i livet.
En del grinar för en bruten nagel medan andra inte grinar i första taget.. Beror mycket på vad man har att förlora, skiter man i allt nästan så är man inte speciellt sårbar, men gör man inte det, mjaa då är det långt ifrån samma sak..

Mvh!

Samvetslöshet hänger väl ihop med psykopatskalan. Förr eller senare kommer såna psykopatdrag fram vilket då sabbar relationer och förtroenden. Å andra sidan kan dom kan ju lätt dra vidare från ett ställe till ett annat och ta för sig där, det brukar ju inte vara några försiktiga eller hämmade typer. Jag tror nog det kan underlätta livet. Visserligen tror jag dom får socialt och emotionellt torftigare liv - svårare att behålla och utveckla relationer, knyta an på djupet, men dom har väl knappast behov av det heller. Dom vill ha makt, pengar, sex etc och det får dom, om dom inte gör bort sig rejält och åker i finkan eller blir brännmärkta på ett eller annat sätt.