I Radio Framåt avsnitt nr 70 så påstås det att elitism (det nationalistiska idealet om att ständigt sträva framåt och uppåt) är en satanistisk import från Nordamerika, utan någon förankring i vår nordiska mylla. Vidare hävdas att folkgemenskap står i kontrast till elitism och att Svenskarnas parti arbetar för något annat förhållningssätt.
Stämmer detta verkligen?
Jag har själv alltid uppfattat det elitistiska idealet som en del av nationalismen med sina rötter i forngermanska och fornnordiska mannaförbund och fostbrödralag, som därefter spirat vidare i idrotten, i det göticistiska idealet, i den gymniska andan och genom tävlingar och lekar som praktiserats av nationalistiska ungdomsförbund genom tiderna (exempelvis Nordisk Ungdom i Sverige och Hitler Jugend i Tyskland).
Vårt elitistiska ideal bör dock inte förväxlas med någon snobbär import från Frankrike, som ofta försöker omdefiniera och förklena nationalismen. Ett mytomaniskt argument från det hållet är exempelvis att nationalismens rötter är förankrade i Tredje riket, i ett desperat försök att omdefiniera vår ideologiska grund.
Vidare undrar jag om det verkligen finns fog för att ställa upp folkgemenskap som kontrast till elitism?
Jag har själv alltid uppfattat folkgemenskap som att folket gemensamt arbetar och offrar för folkets väl. Att vi alla solidariskt tar vårt ansvar och gör den insats som krävs av oss.
Värnplikten var ett bra exempel på folkgemenskap. Men även som värnpliktig torde det finnas en förståelse för elitism. Alla kan inte bli fallskärmsjägare eller attackdykare, men vi behöver denna elit och vi alla har glädje av att vi kan släppa fram och forma denna elit. Det bäste vore naturligtvis att alla svenska män var av samma kaliber som våra fallskärmsjägare och attackdykare och i en nationalistisk stat kommer ännu fler att vara det eftersom vi hela tiden strävar framåt och uppåt.
Den nationalistiska idealet bygger på en strävan mot en folkgemenskap och elitism i symbios för att ständigt förbättra folket.
Stämmer detta verkligen?
Jag har själv alltid uppfattat det elitistiska idealet som en del av nationalismen med sina rötter i forngermanska och fornnordiska mannaförbund och fostbrödralag, som därefter spirat vidare i idrotten, i det göticistiska idealet, i den gymniska andan och genom tävlingar och lekar som praktiserats av nationalistiska ungdomsförbund genom tiderna (exempelvis Nordisk Ungdom i Sverige och Hitler Jugend i Tyskland).
Vårt elitistiska ideal bör dock inte förväxlas med någon snobbär import från Frankrike, som ofta försöker omdefiniera och förklena nationalismen. Ett mytomaniskt argument från det hållet är exempelvis att nationalismens rötter är förankrade i Tredje riket, i ett desperat försök att omdefiniera vår ideologiska grund.
Vidare undrar jag om det verkligen finns fog för att ställa upp folkgemenskap som kontrast till elitism?
Jag har själv alltid uppfattat folkgemenskap som att folket gemensamt arbetar och offrar för folkets väl. Att vi alla solidariskt tar vårt ansvar och gör den insats som krävs av oss.
Värnplikten var ett bra exempel på folkgemenskap. Men även som värnpliktig torde det finnas en förståelse för elitism. Alla kan inte bli fallskärmsjägare eller attackdykare, men vi behöver denna elit och vi alla har glädje av att vi kan släppa fram och forma denna elit. Det bäste vore naturligtvis att alla svenska män var av samma kaliber som våra fallskärmsjägare och attackdykare och i en nationalistisk stat kommer ännu fler att vara det eftersom vi hela tiden strävar framåt och uppåt.
Den nationalistiska idealet bygger på en strävan mot en folkgemenskap och elitism i symbios för att ständigt förbättra folket.
Vet än idag inte vad fan karln menade.