Nedan tänkte jag presentera ett argument för rationell egoism som jag satt och tänkte på igår. Jag vill påpeka att jag inte är objektivist, och mina argument är inte samma som Rands, även om de på vissa håll kanske kan likna varandra.
Först måste vi definiera vad gott och ont faktiskt är. Det går inte att argumentera för en viss moral utan en korrekt definition, vilket är varför många debatter verkar bli så flummiga. Jag utgår ifrån vissa premisser jag redan accepterat när jag definierar moral (jag är en före detta kristen). Då börjar vi:
Inom kristendomen finns det en gud som bestämmer vad som är gott och ont. Det som är gott, belönas. Det som är ont, straffas. Det här är en väldigt simpel syn, men det är något som de flesta religioner verkar hålla med om (himmel och helvete inom kristendomen, karma inom hinduismen etc...). Man skulle då kunna ta detta som en definition och säga: det som är gott är det som gud belönar mig för, och det som är ont är det som gud straffar mig för.
Som jag nämnde ovan så är jag dock inte längre Kristen (och inte religiös heller för den delen). Därför försvinner Gud ur ekvationen. Definitionen av gott och ont är däremot fortvarande kvar.
Vi måste därför fråga oss själva: om gud inte står för bestraffning och belöning, vad är det då som gör det?
I verkligheten (ja, jag har accepterat en världsbild utan Gud, vill inte diskutera det här. finns andra trådar med argument för/emot guds existens) bestraffas en individ när denne agerar irrationellt, och inte i sitt egna intresse. Om jag försöker uppnå mål på ett sätt som inte överensstämmer med hur världen fungerar blir jag automatiskt straffad pga dumhet (t.ex: om jag hoppar ut genom fönstret i tron att jag kan flyga). Jag blir även straffad om jag handlar på ett sätt som uppnår mål, men inte i mitt eget intresse (t.ex: rita en måltavla över hjärtat på mig själv i en pistolduell så att den andra skytten ska kunna träffa mig lättare).
Jag blir däremot belönad om jag handlar rationellt, och i mitt intresse. T.ex: öppna ett företag som säljer produkter folk vill ha, göra bra ifrån mig i skolan osv...
Det som belönar och bestraffar mig är inte någon gud eller mystisk kraft, utan sätten som verkligheten fungerar på. Kalla det fysiklagar eller vad ni vill.
Är detta ett rimligt bevis för att rationell egoism är den korrekta moralen?
Först måste vi definiera vad gott och ont faktiskt är. Det går inte att argumentera för en viss moral utan en korrekt definition, vilket är varför många debatter verkar bli så flummiga. Jag utgår ifrån vissa premisser jag redan accepterat när jag definierar moral (jag är en före detta kristen). Då börjar vi:
Inom kristendomen finns det en gud som bestämmer vad som är gott och ont. Det som är gott, belönas. Det som är ont, straffas. Det här är en väldigt simpel syn, men det är något som de flesta religioner verkar hålla med om (himmel och helvete inom kristendomen, karma inom hinduismen etc...). Man skulle då kunna ta detta som en definition och säga: det som är gott är det som gud belönar mig för, och det som är ont är det som gud straffar mig för.
Som jag nämnde ovan så är jag dock inte längre Kristen (och inte religiös heller för den delen). Därför försvinner Gud ur ekvationen. Definitionen av gott och ont är däremot fortvarande kvar.
Vi måste därför fråga oss själva: om gud inte står för bestraffning och belöning, vad är det då som gör det?
I verkligheten (ja, jag har accepterat en världsbild utan Gud, vill inte diskutera det här. finns andra trådar med argument för/emot guds existens) bestraffas en individ när denne agerar irrationellt, och inte i sitt egna intresse. Om jag försöker uppnå mål på ett sätt som inte överensstämmer med hur världen fungerar blir jag automatiskt straffad pga dumhet (t.ex: om jag hoppar ut genom fönstret i tron att jag kan flyga). Jag blir även straffad om jag handlar på ett sätt som uppnår mål, men inte i mitt eget intresse (t.ex: rita en måltavla över hjärtat på mig själv i en pistolduell så att den andra skytten ska kunna träffa mig lättare).
Jag blir däremot belönad om jag handlar rationellt, och i mitt intresse. T.ex: öppna ett företag som säljer produkter folk vill ha, göra bra ifrån mig i skolan osv...
Det som belönar och bestraffar mig är inte någon gud eller mystisk kraft, utan sätten som verkligheten fungerar på. Kalla det fysiklagar eller vad ni vill.
Är detta ett rimligt bevis för att rationell egoism är den korrekta moralen?