Eftersom den här diskussionen ska handla om
åsikter kring
svenskfrågan (ett ord som jag inte kan minnas att jag stött på förr), är det antagligen helt okej att den frodas fritt, utan någon skönjbar röd tråd. Här är några av mina synpunkter.
Citat:
Ursprungligen postat av
adam7
I t.ex Esbo läser man i de svenska skolorna antingen trafi (traditionell finska, dvs. som ett främmande språk) eller mofi (modersmålsinriktad finska, för de elever som kommer från ett hem där ena föräldern har finska som modersmåleller vars finska är tillräckligt bra).
Modersmålsinriktad finska är ett av de annars ytterst få skälen att avundas 2000-talets skolungdomar! Jag gick själv i svensk skola på en helfinsk ort för ... hm ... ett par decennier sedan. En stor del av skolans elever (däribland jag själv) kom från tvåspråkiga hem, många hade finska som starkare språk, och finska var naturligtvis vad vi talade ute på stan.
Vår finskundervisning inleddes (först) i klass fem. Läroboken var minst tio år gammal redan då, och författad som vilken annan nybörjarbok som helst, enligt modellen
Tämä on poika. Tuo on pallo. Onko tämä poika? Ei, tämä on pallo. (Det här är en pojke. Det där är en boll. Är det här en pojke? Nej, det här är en boll.) Och så vidare.
Inte vidare lockande för en elvaåring, som tillbringade mycket av sin fritid på biblioteket, försjunken i finskspråkiga böcker om allt från fosterlandets geografi till parapsykologi och flygkrigshistoria. Av alla oinspirerade läromedel jag konfronterats med i mitt liv placerar sig denna bok i "det andra hemska språket" främst av alla. Visserligen sökte våra lärarinnor anpassa undervisningen till att motsvara våra förhandskunskaper, men än i dag minns jag grundskolans finsklektioner som synnerligen tradiga. Fast man fick bra betyg utan att behöva anstränga sig, och det är ju viktigt i den åldern!
Citat:
Ursprungligen postat av
Jellie
Är finlandssvensk från Nyland, och tycker absolut att tvångsvenskan borde slopas. Visst finns det några enstaka nätfennomaner som hatar finlandssvenskar och svenska språket i sig, men det är tvångsvenskan som orsakar majoriteten av friktionerna.
Det här är en ganska vanlig åsikt bland oss "upplysta", i praktiken helt tvåspråkiga finlandssvenskar. Också jag är benägen att hålla med. Hur hårt jag än slår vakt om Finlands språkliga status, måste jag erkänna att svenskans betydelse i stora delar av landet är skäligen marginell. Och att det i ett litet, språkligt isolerat land som Finland är ytterst viktigt att folk har så mångsidiga språkkunskaper som möjligt - alla kan inte lära sig allt. Och att det för de stackars svensklärarna i finska skolor vore en oerhörd lättnad att bara undervisa de elever som har verklig motivation att lära sig språket.
Dock vet du lika bra som jag, att "friktionerna" inte kommer att upphöra även om svenskan avskaffas som obligatoriskt skolämne. Den gamla liknelsen om att ge Den Lede ett finger ... När "tvångssvenskans" motståndare märker att deras 30 år långa gnällkampanj äntligen krönts med framgång, kommer de naturligtvis att hitta nya mål att angripa. Tjänstemannasvenskan, förstås, men kanske också den svenskspråkiga radio- och TV-verksamheten, militärutbildningen och högskoleundervisningen. Det betyder inte att de här formerna av service kommer att stryka på foten, men det är naivt att tro att hetsen mot Finlands svenskspråkiga upphör, eller ens avtar, så fort skolsvenskan skippas.
Det irriterar och roar mig också hur "tvångssvenskans" motståndare försöker följa med sin tid, samtidigt som deras hatobjekt förblir detsamma. Alltid heter det att svenskundervisningen är ett
hinder för inlärning av
viktigare språk, men dessa viktigare tungomål varierar från decennium till decennium.
Jag minns vagt hur det var på 1980-talet, då finskhetsarförbundet började gnöla om den obligatoriska svenskan. Förbundets (som ju de facto bara är en liten klubb) dåvarande koryféer hade gått i skola i mitten av seklet. Då hade engelskan inte haft samma status av världsspråk som under 80-talets yuppie-era, herrarnas egna engelskkunskaper var antagligen ganska anspråkslösa, och de tyckte därför att tvångssvenskan borde slopas till förmån för mer engelska.
Under 90-talet kom så allting att handla om europeisk integration och EU. Nu började svenskmotståndarna tala sig varma för behovet av mer kunskaper i tyska och franska. Helt rätt, i och för sig - men nu menade de att det var svenskundervisningens fel att finnarna var så kassa på de stora europeiska språken.
Idag är det få finskhetsare som talar vänligt om EU. Nu är det Ryssland och Kina som gäller. Nu behövs det mer finnar som kan ryska och kinesiska, vilket ju även det är sant - men nu är det för dessa ostliga tungomåls skull som den obligatoriska svenskan ska avskaffas.
Kort sagt: finnens språkkunskaper är dåliga, och det är framför allt tvångssvenskans fel att de är dåliga. Så fort den förfärliga, onödiga, resurskrävande, frustrerande, fula, bögiga, självmordsframkallande tvångssvenskans börda lyfts från finnens axlar, så kommer han av pur glädje kasta sig över alla andra språk han får höra om. Utan att någon vet ordet av, talar han både tyska och franska och ryska och kinesiska och spanska och yoruba och tagalog och guaraní. Så lyder finskhetsarnas argumentation (något tillspetsat).
Ändå finns det inget som tyder på att de har rätt. Tvärtom har skolglinas intresse för främmande språk (utom förstås engelska) minskat rejält de senaste åren. Som av en händelse skriver
Aamulehti idag
på ledarplats om språkkunskaper och debatten kring dem. Rubriken lyder
Också annat än engelska, please. Jag snabböversätter några stycken:
I Finland förs en livlig språkdebatt. Tyvärr utgörs dock dess kärna av motstånd mot det andra inhemska språket. Finskspråkiga tar avstånd från svenska, och på många håll syns samma fenomen i motsatt riktning.
Man kan inte undvika slutsatsen att det just är på grund av den det eviga ältandet om tvångssvenska som fått vår språkrikedom att övergå i en engelskdominerad språkfattigdom.
De som vill tränga undan svenskan motiverar ofta sin åsikt med att det andra inhemska kunde ersättas av något annat eller några andra språk. I synnerhet önskar man att det i östra Finlands skulle bli möjligt att studera ryska.
---
Men statistiken stöder inte bilden att det faktiskt skulle finnas intresse att läsa fler språk än engelska. I gymnasiet nöjer sig de flesta med två språk. De som läser tre eller fler språk i gymnasiet har sjunkit från över 70 procent vid 1990-talets slut till cirka 55 procent.
Spanska tycks vara det enda främmande språk som blivit populärare. Man förmodade att franska skulle bli vanligare i och med EU-medlemskapet. En fåfäng förhoppning.
Alltid då det gnälls över hur svensktimmarna kunde användas till att bibringa eleverna
nyttigare saker, får jag lust att anföra lite egna skolminnen. Jag läste fem språk i skolan - två inhemska och tre främmande (engelskan kom i årskurs 3, franskan i årskurs 8, tyskan på ettan i gymnasiet). Jag gillade dem alla, jag fick alltid 9 och 10 (de högsta siffrorna) på betyget, jag tyckte aldrig att något av språken upptog alltför mycket av min tid i relation till de andra. Däremot avskydde jag (och lärde mig aldrig) derivering och integralkalkyler, och skulle säkert ha blivit själaglad om jag kunnat använda matematiklektionerna till att lära mig nånting
nyttigare. Till exempel ett sjätte språk ...
Det här var alltså mina personliga åsikter, men jag tror inte att de är unika. Säkert har de flesta av oss älskat vissa skolämnen samtidigt som vi avskytt andra, säkert skulle flera av oss som 14- eller 15-åringar ha bytt ut ett av dessa avskyvärda ämnen mot nånting trevligare. Varför ska just de elever som avskyr svenska få gehör för sina antipatier? Varför är det för deras skull som det nu samlas in namn för en ändring av läroplanerna? Är det på något sätt ädlare att avsky svenska än att avsky religion, biologi eller gymnastik?