Åsikter angående svenskfrågan i Finland

Jag vet inte vad jag har påstått som varit fel. Inte heller skrivit att jag är expert på förhållandena i språkfrågan i Finland, jag vill hålla diskussionen vid liv. Trevlig information om svenska akademin... språkfrågan, eller politik i övrigt är inget rätt eller fel, precis som du skriver. Jag har kommit med förslag på en lösning (decentralisering) och sedan får man försöka argumentera mot mig där. Om jag har blivit missförstådd så ber jag om ursäkt.

Vidare så är svensk media ganska kass tycker jag och jag föredrar lexikon för djupare information.

Vad är en förvirrad åsikt? Ta upp det i filosofitrådarna så ses vi där.
Jag förstår inte riktigt hur man först kan mena att man inte försöker bevisa något, att det är diskussion osv, men skriver om "förvirrade åsikter"


Det går inte att skriva "du har fel slutsatser därför du inte kan något." Förklara vart det är fel istället? Annars behöver man inte göra sig besväret. Det finns andra personer och andra forum man kan försöka läxa upp folk om svenska akademin, osv...

Ett bra exempel.
Ska lägga till att det är sant att östersjöprovinserna, osv inte var kolonier. Men i förhållande till Finlands status, var de inte en del av riket, utan av väldet. Som du skriver B-)

Jag lägger min vikt kring att finlandssvenskarna är en stor minoritet. De ska ha rätt att få läsa svenska i skolan och att svenskan fortfarande ska få finnas i riksdagen. Svenskan i Finland har en grund i historien men är också viktig för ett nordiskt samarbete. De finskspråkiga ska inte behöva lära sig svenska i enspråkigt finska kommuner.

Jag bryr mig inte om i detta forum bara om den i nuläget pågående diskussionen om svenskans ställning i Finland.

Här är min förvirrade åsikt. Tillrättavisa mig nu

vi börjar med ditt andra stycke. det är inte svenska. vänligen omformulera stycket.

......

sedan tar vi din åsikt om att "de finskspråkiga inte skall behöva lära sig svenska i enspråkigt finska kommuner".

du har kanske inte förstått, att kunskaper i svenska är en del av kompetenskraven för statstjänstemän på rätt låg nivå. även om "lilla språkprovet" närmast är på nivån

- hur mår du?
- jag mår bra
- jag brar också

så skulle din säkert välavvägda åsikt *sarkasm* leda till att de som läst svenska i tvåspråkiga kommuner hade en fördel framför andra, då det gäller tjänster. detta är varför ett argument är jämlikhetsfrågan.

dessutom skulle det leda till det, att en stor del av de hormonstinna tonåringar som lever i tvåspråkiga kommuner, skulle fråga sig, "varför fan ska jag läsa detta onödiga språk, bara för att jag bor här?"


om vi avskaffar kravet på svenskakunskaper för tjänstemän, kan vi glömma allt du tycker före din åsikt om enspråkiga kommuner.

dessa frågor är definitivt inte svartvita, men du är tyvärr rätt långt utanför kärnan av olika argument för och emot. försök att förstå att man inte bara tycker. dessutlm kan frågeställningarna vara svåra att greppa när man kommer från ett enspråkigt samhälle.

om man tycker, skall man kunna förstå vilka verkningar åtgärder har. därför skall man motivera och inte bara tycka.

Jag ska sluta skriva på mobilen...
I alla fall
I denna tråd diskuterar vi inte endast den aktuella debatten i Finland angående svenskfrågan. Vi kan diskutera ur ett längre framtida perspektiv om vi vill. "Ska svenskan få finnas för överhuvudtaget?" osv (inte min åsikt)...

Jag vill ändå att svenskan ska vara valbar i enspråkigt finska kommuner, och att finskan ska vara valbar i enspråkigt svenska, osv...
Individen får ta ansvar för sitt egna liv, och se till att just han/hon har den kompetens som krävs för framtiden. Om en person i en enspråkigt svensk kommun inte vill lära sig finska får den skylla sig själv...


Det handlar inte om att jag vill skapa klyftor eller lyfta svenskan "högre" i Finland. Jag tror att människor själva måste få bestämma, det handlar om frihet, individualism och ansvar.
I Sverige, och framförallt där jag bor, finns det många som ärligt talat aldrig behöver lära sig engelska. Nu Är engelska ett relativt enkelt språk att lära sig, men när folket härifrån åker utomlands använder de kroppsspråk eller liknande. Ingen klagar vad jag vet här ändå över att de har tvingats lära sig engelska. Det är för att engelskan nu är modespråk tror jag. Svenskan är inte ett modespråk.
Om man bara ser till nytta och konsekvenser så kan man lika gärna bygga en utopi, men det är en ideologisk fråga.

Som en äkta patriotisk finlandssvensk här tycker jag att det är larvigt och töntigt att börja denna diskussion om vad som tillhör Sverige/Finland.

Vi kan säga såhär, om Sverige får Åland så borde väl Finland vara berättigade till åtminstonde 1/3 avNorrland, och ungefär hela Södermanland.
Finska invandrare efter kriget har i stort sett byggt upp Stockholm, Södertälje och Norrköping. (Dock har dem städerna nu blivit överkörda av en annan folkgrupp, tror ni vet vilken). Och i och med att norra Norrland är mer finskt än svenskt så går vi väl jämt ut! . Sen är det bara för oss finnar att sätta upp några gaskammare i Södertälje och liknande och problemet är löst!
Tack.

Later som ett mycket svart val, svenskan haller ju redan pa att forlora sin stallning i Sverige Den skulle nastan ha storre chans att overleva under finskt styre

Detta gar ocksa till alla er som tycker att Aland ska tillhora Sverige

Helt riktigt, om inte samerna ska få en del de också.
Finland kan ta hela Sverige enligt min åsikt, landets försvar och shit faller ändå sönder

Vet inte vilka problem man löser. Du borde bli avstängd för den kommentaren.

Svenskan håller långt ifrån på att försvinna från Sverige. Det kommer den aldrig göra så länge man inte tar bort alla svenskar från Sverige. Svenskans ställning har stärkts efter 2009. Skulle vilja påstå att svenskan aldrig har varit så skyddad och haft en så säkrad status som just idag.

#Arvingen

Det var endast menat som ett skämt om att det bor så många invandrare i Södertälje, jag bor själv bara några mil ifrån. Det var också menat eftersom att många av dem föraktar alla andra som inte är från Mellanöstern/Afrika och att man då ändå kan göra sig av med packet om dem bara gnäller? Ungefär något sådant var det menat som iallafall. Förlåt om någon tog illa upp. .

Jo jag bor också ganska nära ett invandrartätt område så jag vet vad du menar. Men gaskammarhumor är lite väl svart i min smak dock

Eftersom den här diskussionen ska handla om åsikter kring svenskfrågan (ett ord som jag inte kan minnas att jag stött på förr), är det antagligen helt okej att den frodas fritt, utan någon skönjbar röd tråd. Här är några av mina synpunkter.


Modersmålsinriktad finska är ett av de annars ytterst få skälen att avundas 2000-talets skolungdomar! Jag gick själv i svensk skola på en helfinsk ort för ... hm ... ett par decennier sedan. En stor del av skolans elever (däribland jag själv) kom från tvåspråkiga hem, många hade finska som starkare språk, och finska var naturligtvis vad vi talade ute på stan.
Vår finskundervisning inleddes (först) i klass fem. Läroboken var minst tio år gammal redan då, och författad som vilken annan nybörjarbok som helst, enligt modellen Tämä on poika. Tuo on pallo. Onko tämä poika? Ei, tämä on pallo. (Det här är en pojke. Det där är en boll. Är det här en pojke? Nej, det här är en boll.) Och så vidare.
Inte vidare lockande för en elvaåring, som tillbringade mycket av sin fritid på biblioteket, försjunken i finskspråkiga böcker om allt från fosterlandets geografi till parapsykologi och flygkrigshistoria. Av alla oinspirerade läromedel jag konfronterats med i mitt liv placerar sig denna bok i "det andra hemska språket" främst av alla. Visserligen sökte våra lärarinnor anpassa undervisningen till att motsvara våra förhandskunskaper, men än i dag minns jag grundskolans finsklektioner som synnerligen tradiga. Fast man fick bra betyg utan att behöva anstränga sig, och det är ju viktigt i den åldern!


Det här är en ganska vanlig åsikt bland oss "upplysta", i praktiken helt tvåspråkiga finlandssvenskar. Också jag är benägen att hålla med. Hur hårt jag än slår vakt om Finlands språkliga status, måste jag erkänna att svenskans betydelse i stora delar av landet är skäligen marginell. Och att det i ett litet, språkligt isolerat land som Finland är ytterst viktigt att folk har så mångsidiga språkkunskaper som möjligt - alla kan inte lära sig allt. Och att det för de stackars svensklärarna i finska skolor vore en oerhörd lättnad att bara undervisa de elever som har verklig motivation att lära sig språket.

Dock vet du lika bra som jag, att "friktionerna" inte kommer att upphöra även om svenskan avskaffas som obligatoriskt skolämne. Den gamla liknelsen om att ge Den Lede ett finger ... När "tvångssvenskans" motståndare märker att deras 30 år långa gnällkampanj äntligen krönts med framgång, kommer de naturligtvis att hitta nya mål att angripa. Tjänstemannasvenskan, förstås, men kanske också den svenskspråkiga radio- och TV-verksamheten, militärutbildningen och högskoleundervisningen. Det betyder inte att de här formerna av service kommer att stryka på foten, men det är naivt att tro att hetsen mot Finlands svenskspråkiga upphör, eller ens avtar, så fort skolsvenskan skippas.

Det irriterar och roar mig också hur "tvångssvenskans" motståndare försöker följa med sin tid, samtidigt som deras hatobjekt förblir detsamma. Alltid heter det att svenskundervisningen är ett hinder för inlärning av viktigare språk, men dessa viktigare tungomål varierar från decennium till decennium.
Jag minns vagt hur det var på 1980-talet, då finskhetsarförbundet började gnöla om den obligatoriska svenskan. Förbundets (som ju de facto bara är en liten klubb) dåvarande koryféer hade gått i skola i mitten av seklet. Då hade engelskan inte haft samma status av världsspråk som under 80-talets yuppie-era, herrarnas egna engelskkunskaper var antagligen ganska anspråkslösa, och de tyckte därför att tvångssvenskan borde slopas till förmån för mer engelska.
Under 90-talet kom så allting att handla om europeisk integration och EU. Nu började svenskmotståndarna tala sig varma för behovet av mer kunskaper i tyska och franska. Helt rätt, i och för sig - men nu menade de att det var svenskundervisningens fel att finnarna var så kassa på de stora europeiska språken.
Idag är det få finskhetsare som talar vänligt om EU. Nu är det Ryssland och Kina som gäller. Nu behövs det mer finnar som kan ryska och kinesiska, vilket ju även det är sant - men nu är det för dessa ostliga tungomåls skull som den obligatoriska svenskan ska avskaffas.
Kort sagt: finnens språkkunskaper är dåliga, och det är framför allt tvångssvenskans fel att de är dåliga. Så fort den förfärliga, onödiga, resurskrävande, frustrerande, fula, bögiga, självmordsframkallande tvångssvenskans börda lyfts från finnens axlar, så kommer han av pur glädje kasta sig över alla andra språk han får höra om. Utan att någon vet ordet av, talar han både tyska och franska och ryska och kinesiska och spanska och yoruba och tagalog och guaraní. Så lyder finskhetsarnas argumentation (något tillspetsat).

Ändå finns det inget som tyder på att de har rätt. Tvärtom har skolglinas intresse för främmande språk (utom förstås engelska) minskat rejält de senaste åren. Som av en händelse skriver Aamulehti idag på ledarplats om språkkunskaper och debatten kring dem. Rubriken lyder Också annat än engelska, please. Jag snabböversätter några stycken:

I Finland förs en livlig språkdebatt. Tyvärr utgörs dock dess kärna av motstånd mot det andra inhemska språket. Finskspråkiga tar avstånd från svenska, och på många håll syns samma fenomen i motsatt riktning.

Man kan inte undvika slutsatsen att det just är på grund av den det eviga ältandet om tvångssvenska som fått vår språkrikedom att övergå i en engelskdominerad språkfattigdom.

De som vill tränga undan svenskan motiverar ofta sin åsikt med att det andra inhemska kunde ersättas av något annat eller några andra språk. I synnerhet önskar man att det i östra Finlands skulle bli möjligt att studera ryska.

---

Men statistiken stöder inte bilden att det faktiskt skulle finnas intresse att läsa fler språk än engelska. I gymnasiet nöjer sig de flesta med två språk. De som läser tre eller fler språk i gymnasiet har sjunkit från över 70 procent vid 1990-talets slut till cirka 55 procent.

Spanska tycks vara det enda främmande språk som blivit populärare. Man förmodade att franska skulle bli vanligare i och med EU-medlemskapet. En fåfäng förhoppning.

Alltid då det gnälls över hur svensktimmarna kunde användas till att bibringa eleverna nyttigare saker, får jag lust att anföra lite egna skolminnen. Jag läste fem språk i skolan - två inhemska och tre främmande (engelskan kom i årskurs 3, franskan i årskurs 8, tyskan på ettan i gymnasiet). Jag gillade dem alla, jag fick alltid 9 och 10 (de högsta siffrorna) på betyget, jag tyckte aldrig att något av språken upptog alltför mycket av min tid i relation till de andra. Däremot avskydde jag (och lärde mig aldrig) derivering och integralkalkyler, och skulle säkert ha blivit själaglad om jag kunnat använda matematiklektionerna till att lära mig nånting nyttigare. Till exempel ett sjätte språk ...

Det här var alltså mina personliga åsikter, men jag tror inte att de är unika. Säkert har de flesta av oss älskat vissa skolämnen samtidigt som vi avskytt andra, säkert skulle flera av oss som 14- eller 15-åringar ha bytt ut ett av dessa avskyvärda ämnen mot nånting trevligare. Varför ska just de elever som avskyr svenska få gehör för sina antipatier? Varför är det för deras skull som det nu samlas in namn för en ändring av läroplanerna? Är det på något sätt ädlare att avsky svenska än att avsky religion, biologi eller gymnastik?