Citat:
Ursprungligen postat av
Moroten89
Jag är medveten om att man efter kriget ville skapa en nordisk försvarsallians, men att så inte blev fallet. Det är egentligen allt jag vet, och googlar jag på det så är informationen minst sagt mager. Vart kan man läsa mer om detta och fördjupa sig i det? Hur länge pågick de här diskutionerna, var det frågan om bara ett par dygn med tanke på att det finns så lite information? Eller var det helt enkelt bara ett litet förslag som snabbt förkastades utav NATO som fick Norge, Danmark och Island på andra tankar?
Efter andra världskriget slut fortsatte Sverige sin neutralitetspolitik, en inställning som alla demokratiska partier ställde sig bakom, även om det fanns kritiker (också inom socialdemokratin som Nerman) vilka önskade anslutning till västsidan. NATO fanns inte än, bildades 1949. Även Norge och Danmark var då ännu neutrala stater och så också Finland i någon form.
1948 ställdes den nordiska neutraliteten inför en hotbild i form av ett allt aggressivare Sovjet. Kommunisterna tog makten i Tjeckoslovakien (Prag-kuppen) och Finland ställdes inför sovjetiska krav att ingå en försvarspakt. Länderna i Östeuropa knöts nu starkt till Sovjet, som någon form av vasallstater. De facto så kan man säga att det kalla kriget började detta år med ett uppdelat Europa och en Järnridå tvärs över kontinenten.
Det var i sådana tider naturligt att diskussioner fördes i alla europeiska länder om hur man skulle ställa sig till den förändrade omvärlden. För de flesta länderna i västra Europa ledde dessa fram till att NATO bildades, som ett sätt att säkerställa en amerikansk militär närvaro i Europa och en motvikt till det sovjetiska hotet.
I Norden fördes också sådana diskussioner, men där framfördes ett ytterligare alternativ, en skandinavisk försvarsunion. En sådan skulle dock vara en tämligen skev konstruktion, både Norge och Danmark var militärt mycket svaga. Sverige hade däremot vid den här tiden ett hyggligt försvar, men givetvis inte alls i paritet med USA:s eller UK:s.
Efter att den svenska regeringen Erlander först avvisat tanken på denna skandinaviska försvarsunion så började man svänga lite i frågan under tryck från den borgerliga oppositionen. Ett initiativ togs därför våren 1948 och diskussioner fördes mellan de tre nordiska länderna sedan till början av 1949. Det man önskade var ett nordiskt försvarsförbund stött av västmakterna. Länderna skulle fortfarande vara neutrala men få stöd som exempelvis militär material från väst, det sistnämnda gällde framförallt våra grannländer. Att USA och Storbritannien skulle rusta upp de norska och danska försvarsmakterna var alltså en förutsättning.
Då amerikanerna inte godtog en sådan lösning drog sig därför sedan både Danmark och Norge sig ur. Länderna gick in i det nybildade NATO år 1949 istället och fick då tillgång till den önskade krigsmaterielen.
Kvar stod Sverige som då valde alliansfriheten.
Varför vi inte gick med i NATO är en annan fråga, men till viss del spelade hänsyn till Finland in. Ett NATO-medlemskap för Sverige hade med all sannolikhet inneburit att Finland knutits mycket hårdare till Sovjet och Warszawa-pakten. Nu kunde istället finländarna skickligt förhandla sig till en ganska urvattnad form av försvarsallians med sin östra granne.
Man ska dock komma ihåg att Sverige under åren efter rustade mycket kraftigt och att vi hade ett av världens starkaste konventionella försvar under 1950 och 60-talen. (Kring 1955; ca 800.000 man. världens 3:e flygvapen - efter USA och Sovjet, världens 5:e flotta - efter USA, Sovjet, Storbritannien och Frankrike. 37 armébrigader varav 6 pansarbrigader och en på Gotland.) Betydligt mycket starkare än Norge och Danmark, som ju förlitade sig på amerikanska och brittiska trupper.
Edit; Du ville läsa mer, själv har jag en bok; Karl Molin-Omstridd neutralitet, som kanske går att hitta på ett bibliotek.
