Sanning måste upplevas

Asså
Jag är mästare på att luras,
jag kan få dig att tro att alla gafflar är sant.

Du märker snart att så är inte fallet,
och funderar på varför jag ljög så uppenbart.

Sanningen var att få dig distraherad,
Så att jag kan planera vidare.

Att gafflar är svarta, är trotts allt sant, om man relaterar till svarta håls syn på din gaffel.
Allt vi säger har en orsak i eller ur eller med något.

jag har sagt att sanning måste upplevas för att vara säker sanning, inte att allt man upplever är sant.
Hur kan du vara säker på att det finns något objektivt?

Lögnen är ett uttryck för något annat.
Det är som att säga att blått är falskt,
om man anser att blått är ett uttryck för något annat,
är falskt.

Okunskap gör saker falska.
Alla abstrakta ord och definitioner blir falska då.

Världen är totat falsk IMO, om den bara tänker.
Det enda sanna som existerar är det du upplever,
orden som beskriver det du upplever kan aldrig bli din upplevelse,
eller förklara din upplevelse fullt ut. Orden är fragment som även tolkas fel.

Detta är lite av Taoismens syn

1. Om du inte vet om upplevelser är sanna, hur kan du säga att sanning måste upplevas?

2. Solipsistiskt sätt så är det ända objektiva ditt sinne, men då skulle verkligheten iförsig vara subjektiva reflektioner av det subjektiva.

Jag tror att vi måste lära oss att skilja på upplevelse och tolkning här.
Upplevelsen sker genom kroppen och sinnena (syn, hörsel, smak, lukt, känsel) och kan inte ske på något annat sätt. Intellektet tolkar upplevelsen, men upplevelsen kan inte komma från intellektet.
Exempel: Se dig omkring i ditt rum. Behöver du intellektet för att uppleva rummet?
Svar: Nej, intellektet kan samla information om rummet i form av tankar och ord - "Där är en tavla, där är en stol, där är skrivbordet", men upplevelsen sker genom den fysiska kroppen och sinnena.

Visserligen kan tankar om en upplevelse påverka dess helhet, men grundförutsättningen för att du ens kan uppleva någonting är din kropp som är din länk till din omvärld.

Hur kan då sinnet var det enda objektiva? Tankar och åsikter är nästan alltid subjektiva tolkningar av vår omvärld.

Sanningen är ett koncept som existerar i människans subjektiva/individuella och kollektiva tankevärld och när vi anser att våra tankar överensstämmer med saker som observeras i den yttre världen säger vi att detta är Sanning.
Exempel 2: Titta på ett träd. Är påståendet "det där är ett träd" egentligen sant? Eller är ordet ''träd'' helt enkelt en tanke bestående av en vokal och tre konsonanter som vi har lärt oss att likställa med ett naturfenomen?

Jag är öppen för allt, jag försöker inte vinna något. Jag vill bara komma nära sanningen. Upplevelser är allt jag har och därför kan jag inte säga att något utanför mitt medvetande är sant. För det vet jag inte. Stolen jag sitter på är sann. Så tillvida att jag har upplevelsen av att jag sitter på stolen. Du skulle kunna säga till mig att du också sitter på en sann stol, men det kan inte jag verifiera utifrån mitt medvetande och då skulle jag inte kunna säga att det är sant. Om jag ser dig sitta på din stol, då är det sant så tillvida att jag har upplevelsen av att du sitter på din stol. Men jag kan omöjligt avgöra om du är sann eller inte.

Jag menar mer att sinnets existens är det enda som du kan verkligen veta finnas. "I think, therefor I am" etc. Han frågade om jag trodde det ens fanns något objektivt, och jag svarade honom.


Jag håller med dig 100%, jag var bara lite av en scumbag och tog in solipsism i diskussionen.

Du har helt rätt TS, man äger inte en sanning förräns man själv har upplevt den och gjort den till sin egen sanning.