Kvinnor som ”inte får vara kvinnliga”

Detta påstående är något som jag vill minnas mig ha sett återkomma lite då och då på det här forumet, betydligt oftare än man hört det i verkligheten. Det handlar alltså om kvinnor som menar att det i dagens samhälle har blivit obehagligt att anamma den stereotypa kvinnorollen. Roten till denna problematik ska tydligen vara den moderna feminismen. Exakt hur feministerna hindrar dessa kvinnor från att leva efter sina egna önskemål är dock oklart. Vid de tillfällen jag har haft att diskutera frågan har jag som bäst fått vaga svar i stil med att feminister vill utrota könsroller och att de vill kalla sina barn för "hen", dvs. inga exempel på saker som faktiskt påverkar dessa kvinnor. Att få någon sammanhängande beskrivning på hur feminister motarbetar att just de beter sig ”kvinnligt” tycks tyvärr vara svårgjort.

Vad jag har erfarit så är det oftast två sorters kvinnor som gör den här typen av uttalanden. Dels vad man skulle kunna karakterisera som ”bimbos”, unga kvinnor som främst vill beskriva kvinnlighet som ytliga egenskaper, och dels konservativa kvinnor, som snarare vill framhäva kvinnlighet som ett uppfyllande av vissa uppgifter i en familj, vanligtvis av religiösa skäl. Gemensamt för båda grupperna är dock att de vill se en man uppvärdera deras beteende för att de ska kunna känna sig ”kvinnliga”.

Även om feminister ofta arbetar för att dessa gruppers val av livsstil inte ska vara normen i samhället så måste jag säga att jag inte sett feminister kritisera eller trakassera enskilda kvinnor för att de gjort valet att vara ”kvinnliga”. Handlar det kanske egentligen om att dessa kvinnor är upprörda över att andra inte kommer vilja eftersträva samma ideal som de själva. Är det trots allt inte troligt att de kvinnor som uppfyller rådande normer uppnår ett visst anseende genom att göra detta, och att de snarare oroar sig för att förlora detta anseende än att de faktiskt inte får välja hur de vill leva sina liv?

De jag vill nå med tråden är alltså främst de kvinnor som ”inte får vara kvinnliga”, även om andra självklart kan delta i diskussionen.
Hurdana är ni och hur hindrar feminismen egentligen er från att ”vara kvinnliga”?
Mottar ni kritik bara genom att vara er själva, eller sker det i samband med att ni försöker predika era egna livsval framför andra?
Har jag rätt i att ni snarare är upprörda över att feministerna vill eliminera normer och att samhället då inte skulle applådera ert val av livsstil snarare än att ni inte får leva som ni vill?

Detta kanske duger som exempel?
http://www.facebook.com/photo.php?fbid=477714755637942&set=a.2140213886739 48.51152.213566995386054&type=1&theater

Förvisso håller jag med, det är inte direkta angrepp som det oftast berör. Det är alltså inte en grupp feminister som ställer sig framför Fru Göranssons hus och skriker åt henne att börja arbeta.

Däremot är den strukturella feminismen (vissa kallar det statsfeminism) verkande på det sättet. Genom att framtvinga olika regler, exempelvis att vilja dela föräldradagarna 50/50, tillåter man inte självständiga individer i en familj att definiera sina egna liv, och därav sin manlighet och kvinnlighet.
Exemplen är otaliga. Inte minst utvecklingen mot att arbetsföra hela den vuxna befolkningen istället för hälften är ju något som feminismen framtvingat med stora bidrag från storkapitalet.

Något lurt är det ju att feminismen som ständigt anser sig vara underdogs alltid fått extremt generösa bidrag från storfinansen. Följ pengarna, och inse att ni spelar storfinansen (eller med era ord patriarkatet, vilket är helt fel benämning) rakt i händerna som de små nyttiga idioterna ni är.

Jag instämmer, välskrivet och vederhäftigt som alltid av TS, och en viktig frågeställning. Personligen har jag stött på den här typen av inställning inom 'Lesbiska Feminister' i Stockholm under 80-talet men idag är det inte många feminister som tycker så. När en del lesbiska och bisexuella kvinnor började återanvända själviscensättningen 'femme' väckte det ju först starkt motstånd hos många i den här gruppen (att vara bisexuell var ju inte heller politiskt korrekt då och där) men nu har det tack och lov till största delen löst upp sig. Som många myter har det från början en viss verklighetsbakgrund men den förvrängs och förstärks i propagandasyfte.

Jag är en av dem, en av de där som inte vågade kalla sig feminist för att man får så mycket mothugg. Exempelvis har jag fått höra att jag inte får bry mig så mycket om mäns åsikt då, men nu är jag formad av min tid, jag försöker låta bli men kommer alltid finnas i mig, att vilja bli åtrådd. Jag har även fått höra att det är fel av mig att spela på min kvinnlighet och det är det ju så jag kan inte kalla mig feminist för då borde jag vara emot att jag får fördelar för jag är tjej och göra allt för att ha exakt samma för och nackdelar som killar men nu gör jag inte det utan jag använder mig av min kvinnlighet för att få det jag vill ibland.
Jag borde också sluta se vissa egenskaper som mer manliga/kvinnliga.
Iallafall, jag slutade kalla mig feminist för alla påhopp men jag har aldrig börjat igen för jag insåg att jag inte är feminist på alla punkter, självklart vill jag att män och kvinnor ska ha samma rättigheter i samhället men jag tycker inte tjejer och killar är helt lika så jag förstår varför det är så svårt att göra det jämställt när vi faktiskt inte har lika förutsättningar. Men detta är min åsikt.

Det är inte feminismen som hindrar "kvinnligheten".
Det är snarare män som tagit kvinnligheten som gisslan, enligt resonemanget att om vi vill tävla på samma villkor som dem kommer de bara ge poäng för traditionellt manliga egenskaper, samtidigt som de själva hoppar fram och tillbaka över linjen när det passar dem. (bär inte tunga saker men dammsuger inte heller)
Så länge vi är dumma nog att låta dem hållas förtjänar vi inget bättre.

Jag har förvisso aldrig varit poppis bland svennefeminister eftersom jag vägrar välja. Jag är snyggast i stan och smartast i stan, och den som säger att jag måste välja ljuger.

Självförtroendet är det i alla fall inget fel på...

En riktig feminist håller systerskapet högst. Då klankar man inte ner på kvinnor även om de inte motsvarar ens egna ideal, utan man tar dem i försvar.

Samma sak om man är riktig socialist, då använder man sig inte av uttryck som "white trash" och förlöjligar fattiga människor, klankar ner på dem som fördomsfulla (även om de må vara det) osv. utan man värnar klassolidariteten. Sen kan man förstås framföra kritik, men ens målsättning måste alltid vara att arbetare av alla sorter ska hålla ihop mot utsugning och förtryck och stötta varandra.


Åsa Linderborg har skrivit bra om det här, Rosing & Gynning - kvinnor med klass:
http://www.aftonbladet.se/kultur/article11308804.ab




Känner inte till de här bidragen, men visst är det så att kvinnorörelsen och kapitalet haft gemensamma intressen. Men likväl vore det konstigt om kvinnor inte skulle kämpa för att kunna försörja sig på egen hand. Och det vore inte en radikal antikapitalism utan blott en hopplös reaktionär antikapitalism att motsätta sig kvinnligt lönearbete. Det är som böndernas och småborgarnas antikapitalism. De ville inte bli proletärer, de ville fortsätta äga sin lilla jord och kapitalegendom och försörja sig själva på den. Men det var en kamp de omöjligen kunde vinna då de hade historien emot sig.

Man kan inte nå framgång som antikapitalist på konservativ grund. Grupper på tillbakagång kan inte besegra ett system på frammarsch, hur mycket de än försöker. Det är därför marxister betonar att det måste vara proletariatet som tar ledningen i kampen mot kapitalismen.

Rejält smutsigt av dig att använda ordet "hindrar" ts för det är aldrig så kritiken ser ut. Man får göra och tycka mer eller mindre precis vad man vill år 2013 utan att någon kan hindra det på något plan så det man från feministiskt håll gör är att se ner på, demonisera och tala över huvudet på kvinnor som inte följer mallen man vill att dom ska följa.

Hör man inte avskyn i nazifeministers röst när dom talar om tex. hemmafruar så kan man helt enkelt inte tolka saker och ting på ett korrekt vis för det är inte ens något som är uppe för debatt.

Burros har rätt och Juno-Six tar upp bra poäng.

Men samma kritik kan man säga till gnälliga kvinnor - ni får göra vad ni vill, så sluta klaga och bara gör det.
Nej jag vill inte att alla ska leva exakt som jag vill. Olikheter berikar. Men jag, som varenda person, kan ändå säga mina åsikter och belysa ämnen från olika vinklar. T ex, det är helt okej och naturligt som kvinna att stanna hemma med sina barn, det är även bevisat att barn klarar sig bättre i skolan då.

Sedan kan jag förstå att man inte ser kvinnor, även om män kan också göra det, kritisera öppet hemmafrun. Men då säger jag direkt att du har inte kollat till mer noggrant. För all kritik handlar inte om att skrika det öppet, det finns en konstant tyst kritik i vardagen. Se hur hemmafruar porträtteras t ex i TV. Maria Montazami sägs vara den perfekta hemmafrun, men hon är ju en dum bimbo för de flesta. Cheryl från Jims värld, Marge från Simpson och Louis från Family Guy... Där har vi uttråkade, tråkiga, gnälliga, jobbiga kvinnor. Det ända gången de har kul är när de super och gör bort sig. Vilken fin bild man har då av vad hemmafruns roll är...

Och sedan, såklart;
"– Hemmafrun kan vi bränna på bål. Det är en kvinnofälla och i allra högsta grad omodernt. Sedan betyder inte det att man inte ska ta hand om sitt barn, säger trendgurun Henrik Mattsson som studerat trenden i 40 år." - (http://www.svd.se/naringsliv/trendgurun-sagar-hemmafrutrenden_6586478.svd)

Och är FEMEN kvinnlig? Ska man ha castings för att ta fram de snyggaste tjejerna med finaste brösten för att porträttera slagord naken på gatan allt för feminismens skull?

Man kan även ta upp politik kortet där man i debatten av t ex vårdnadsbidraget kritiserar det traditionsenliga familjerollerna och utmålar det som någonting dåligt och kallar det för "kvinnofälla" (http://sv.wikipedia.org/wiki/Kvinnof%C3%A4lla). Eller så kan man ta upp judekortet.

Inte nog med att man ser ner på dem, utan man omyndigförklarar dem för sina åsikter. Vad detta beror på vet inte jag, men en grymt kvalificerad gissning kan ju vara att en kvinna som är kritisk till feminismen anses vara indoktrinerad och inkapabel att se de sanningar som feminister ser, och således är de offer som måste få hjälp med att förstå, eller hjälp att föra en talan som hon skulle fört om hon bara inte var så förstörd av patriarkatet.

Hindra är än så länge ett lite för hårt ord, men det är inte så värst långt ifrån att feministerna fått igenom sin lobbying vad gäller delad föräldravårdnad som är avsedd att med ekonomiska incitament locka eller i vissa fall tvinga kvinnor att ge sig ut i arbetslivet och män till familjelivet. Motiveringen är sällan eller aldrig att det är en mansfälla att vara borta från sin familj, utan alltid att kvinnan inte ska riskera bli ekonomiskt beroende av mannen, en s.k. kvinnofälla. Eftersom det handlar om att inte låta kvinnor välja det felaktiga familjelivet, skulle jag våga påstå att det handlar om att tvinga kvinnor till "den rätta vägen". Har man inte råd att säga nej till en summa pengar, så får man alltså göra som feministerna säger.

Okej, så du var alltså feminist, och du menar att det var därför du mottog den här kritiken. Du vill påstå att du utsattes för direkta påhopp, men att du till större delen kunde undvika dessa bara genom att sluta kalla dig själv för feminist. Om det inte är alltför angenämt skulle du möjligtvis kunna förklara i vilken kontext du mottog dessa påhopp? Är det så att du uttryckt dessa åsikter eller rentav varit delaktig i diskussioner om hur man som feministisk kvinna bör bete sig så förstår jag mycket väl att du fått mothugg, eller handlar det om att andra feminister endast med vetskapen om att du kallar dig feminist börjar kritisera dina mer kvinnliga karaktärsdrag?