Ålder: 20-25
Kön: Man
Tidigare erfarenheter: Koffein, nikotin, alkohol, cannabis, lustgas, poppers, oxazepam, diazepam, lorazepam, klonazepam, alprazolam, zopiklon, zolpidem, etizolam, dexofen,
kodein, tramadol, morfin, oxykodon, MPA, MDPPP, 4-FMA, 4-ho-met, Special, MXE, AM-2201, MAM-2201, UR-144, 5f-UR-144, STS-135, AKB48, 5f-AKB48, JWH-081/018/019/122 + en massa fler syntetiska cannabinoider
Förord
Förutom mig själv har jag under händelseförloppet nedan sällskap av min sedan barndomens dagar trogne vapendragare Gonzo. Han ser nämligen nästan identisk ut med Dr Gonzo från Fear and Loathing in Las Vegas, och den bilden av honom är för alltid fastetsad sedan jag under min första resa på psykedelia fick erfara honom i snedtrippat tillstånd i ett ohyggligt stökigt rum med stora knivar och massvis av små och stora Charles Manson-bilder, samtidig som vi kollade på den filmen och mitt under filmGonzo's snedtripp på syra började min vän också snea och spy och ha sig. Det var så sjukt likt det som hände i filmen att jag mår lite illa av att tänka på det, samma jobbiga belysning i filmscenen som i rummet vi befann oss i. Men det är en annan historia.
Det hela tar sin början..
Jag startar dagen med en bomb på 125 mg 2-FA och senare under kvällen blivit bjuden på öl och whisky av en annan gammal vän. Händelelöst och tråkigt fram till jag vid 23-tiden anlände i byn där min polare och hans flickvän bor, jag hade halvtimmen innan jag drog sänkt samma mängd pulver igen. Solnedgången var fruktansvärt vacker när jag vandrade längs gatan och fram till lägenheten. Hans alkisgrannar stod ute och pratade och jag hälsade vänligt innan jag knackade på dörren.
Vi satte oss alla tre vid köksbordet och jag plockade omedelbart fram min påse gräs och pipan och började suga in. Vi passade bordet runt, drack kaffe och snackade skit. Flickvännen petade i sig lite 4-EMC och Gonzo hade gjort slut på sitt 2-FA kvällen tidigare och jag hade inte jättemycket av mitt egna kvar och erbjöd istället min vän lite av rc-opioiden MT-45 när han frågade om han kunde få lite av mitt 2-flouroamfetamin. Han är inte den som är den och fnös åt min vädjan att han skulle göra ett allergitest men gjorde det i alla fall, för att jag skulle bli lugn. Han petade i sig först 50 mg, sedan under nästföljande timme två doser till på 30 mg respektive 20 mg. Detta medan vi rökte holk på holk och jag drog i mig 100 mg 2-FA till. Hans tjej började tjata om mat och om de inte kunda började baka pizza snart. Jag var då inte det minsta hungrig och tanken på mat var avlägsen. Gonzo var för sänkt för att orka röra ihop skiten och bad henne ta en macka istället. Då blev hon sur och gick och la sig.
Graden av tristess som uppstår i en sketen 1a utan internetuppkoppling kan bli väldigt påtaglig, till och med när bordet står dukat med droger. Därför blir beslutet en nattlig promenad runt bygden. Vi går en stund utan mål och på frågan om jag vet något passande ställe att ta ett pipstopp på föreslår jag en särskild busskur vid en hyfsat avskiljd hållplats. Vi skrotar den idén och beger oss till kyrkogården istället (de döda är förstående resonerade jag). Vi gick allt längre in på kyrkogården och när vi närmade oss minneslunden tillika griftegårdens ände, viskade Gonzo att han såg några sitta och huka sig en bit bort vid en gravsten. "Vart!?" -Precis där borta- "Gräver dom!?" Egentligen var det mest att han sa en sak och jag hörde en annan, det var tydligen bara några som tände ljus och inget grävande föregick fick jag berättat för mig i efterhand när jag tog upp det.
Vi lutade oss mot en stenmur och jag var duktigt uppjagad och nojade så svetten rann. Tittade mig omkring med ett bultande hjärta och försökte förgäves få en skymt av dessa människor medan jag försökte klura ut vilka de var och vafan de gjorde här nu! Övertygade mig själv om det mest troligt är grisarna som satt span på oss och att de följt oss ändå sedan vi lämnade lägenheten, om inte snutarna var det i alla fall några andra som ville oss illa. Men varför höll de på och låtsades som att de besökte en grav när de ändå kommer arrestera oss då de tvärsäkert hört oss orda i hög volym om narkotiska experiment? Min vän talade mig till rätta och jag lyckades sansa mig nog för att inse att det kanske trots allt inte var några poliser. Vi delade en holk och allt var lugnt och fint i en halv minut när min kamrat sneglade på mig med uppspärrade och signalerande ögon och viskade "Det är nåt som lever bakom oss". Återigen uppfattade jag ej vad som sades till 100% och nojan kom igen som ett brev på posten. Helvete, mumlade jag och tänkte att nu är det bannemej kniva eller bli knivad och kände mig ytterst tacksam att vi beväpnat oss med kniv innan vi gick ut.
- Vilka är bakom oss?
Småliv.
-Va?! Smådjur eller vafan?
Ja, råttor och sånt.
Att det var väldigt mörkt ute och att jag därför misstagit min vän för att ögonsignalera slog mig såklart inte här. Han tyckte det var bäst att att börja röra på oss och gick genom gården mot utgången. Sättet han rörde sig på och hur jag uppfattade honom när han talade till mig gjorde mig lite illa till mods här, särskilt hans blick och tonfall när han sa att vi borde gå fann jag illavarslande. Jag var inte säker på om jag kunde lita på honom. Bara inbillning såklart, men just där var man rätt ensam i världen. Graden av paranoia steg här till max och skuggor anföll från varje håll alltmedan jag kunde känna flåset från förföljarna i nacken. Gonzo verkade inte begripa vilken horribel verklighet vi stod inför, jag var nämligen bergsäker på att vi inte skulle ta oss hem utan att någon form av konfrontation skulle äga rum. Jag hade kniven i full beredskap, redo att antingen attackera eller springa för mitt liv. Plötsligt var vi ute ur den gudsförgätna labyrinten till kyrkogård och vandrade med raska steg hemmåt. Jag tittade mig runtomkring konstant och efter fem minuter insåg jag att vi nog inte var förföljda trots allt. Halvvägs tillbaka till lägenheten parkerade vi på en bänk. Vi gav mer än sju försök i syfte att få fram något vettigt att språka om, och visserligen ramlade vi in på många ämnen men vår oförmåga att tänka (eller för den delen gå) rakt satte käppar i hjulen för fortsatt kontemplerande och vi satt mest där och dumflinade framtill helvetet brakade lös återigen.
Från ingenstans började jag höra steg, ljudet av grenar som bryts och diverse annat mysko som jag inte kunde sätta fingret på. Jag greppade kniv hårt och det enda jag förmådde tänka på var att snabbt som fan ta mig därifrån. Just när man fått lite lugn och ro, tänkte jag. Gonzo försäkrade mig om att det rörde sig om gryningens skogslivsuppvaknande, fåglar och liknande. Det tyckte jag var en rimlig förklaring efter jag såg massa fladdrande fjän komma ut ur växtligheten, snarare än något yxsvingande PCP-freak med ont uppsåt som lurkade runt bland träden, vilket var min första tanke. Jag lugnade ned mig litegrann innan det värsta strax skulle uppenbarade sig. Bänken vi satt på ligget i mitten av en backe och snett uppåt vägen just vid kanten mellan diket och vägen tyckte jag mig se sex ben och tre huvuden med bröst/magparti döljt bakom buskage. Vilka i helvetet är det? frågade jag mig själv. Tänkte att det utan tvekan är antagonisterna från kyrkogården som är efter oss igen. Vad fan vill de oss!? Kunde inte urskilja deras ansikten ordentligt och de såg ut som mycket egendomliga varelser, detta kanske för att det inte var några där utan bara växtligheten och framförallt substanserna som spelade mig elaka spratt, men det fattade jag såklart inte där och då.
-Ser du dom?
Gonzo tittade på mig som om jag vore komplett dum i huvudet och undrade var någonstans.
- Men högst upp vid backkrönet! Fan, där! sa jag och pekade. Sex ben och tre varelser, ser du inte?
Det kanske är bäst vi går, tyckte Gonzo. Återigen tyckte jag han verkade väldigt stressad och kunde absolut inte tänka mig att han blev nervös på mitt beteende utifall någon skulle komma förbi när jag pratade högt om människor som inte fanns.
Jag tittade bakåt konstant hela vägen hem övertygad om att de var oss hack i häl. Jag hade en väldigt abstrakt bild i huvudet på utseendet av de jag trodde var efter oss och var beredd på att närsomhelst behöva hugga ned någon extradimensionell grotesk dvärg i kåpa (jag hade nämligen sett skräckfilmen Phantasm nyligen i vilken det figurerar liknande varelser).
-Ser du dom sattygen, frågade jag uppskrämt. Du inbillar dig bara. Plötsligt var vi framme vid dörren och faran var över. Efter vi kommit tillbaka svalde jag 4 mg iktorivil och vi bestämde oss för att sätta på filmen om the Doors. Vi pausade snart och gick ut i köket och målade istället en stund innan min vän bestämde sig för att det var dags att sova. Jag var inte trött för fem öre och satt istället kvar i köket och drack öl och rökte cigaretter och gräs, lyssnade på musik och började fila på den här rapporten så smått. Sedan händer inget mer värt att skriva om. Jag gick till affären vid 9.00 när de öppnade och handlade frukost. Var vaken fram till kvällen och somnade vid 22-tiden, snuskigt mörbultad i kropp och knopp.
Tack till Jusef för möjliggörandet av detta litterära missfoster.
Kön: Man
Tidigare erfarenheter: Koffein, nikotin, alkohol, cannabis, lustgas, poppers, oxazepam, diazepam, lorazepam, klonazepam, alprazolam, zopiklon, zolpidem, etizolam, dexofen,
kodein, tramadol, morfin, oxykodon, MPA, MDPPP, 4-FMA, 4-ho-met, Special, MXE, AM-2201, MAM-2201, UR-144, 5f-UR-144, STS-135, AKB48, 5f-AKB48, JWH-081/018/019/122 + en massa fler syntetiska cannabinoider
Förord
Förutom mig själv har jag under händelseförloppet nedan sällskap av min sedan barndomens dagar trogne vapendragare Gonzo. Han ser nämligen nästan identisk ut med Dr Gonzo från Fear and Loathing in Las Vegas, och den bilden av honom är för alltid fastetsad sedan jag under min första resa på psykedelia fick erfara honom i snedtrippat tillstånd i ett ohyggligt stökigt rum med stora knivar och massvis av små och stora Charles Manson-bilder, samtidig som vi kollade på den filmen och mitt under filmGonzo's snedtripp på syra började min vän också snea och spy och ha sig. Det var så sjukt likt det som hände i filmen att jag mår lite illa av att tänka på det, samma jobbiga belysning i filmscenen som i rummet vi befann oss i. Men det är en annan historia.
Det hela tar sin början..
Jag startar dagen med en bomb på 125 mg 2-FA och senare under kvällen blivit bjuden på öl och whisky av en annan gammal vän. Händelelöst och tråkigt fram till jag vid 23-tiden anlände i byn där min polare och hans flickvän bor, jag hade halvtimmen innan jag drog sänkt samma mängd pulver igen. Solnedgången var fruktansvärt vacker när jag vandrade längs gatan och fram till lägenheten. Hans alkisgrannar stod ute och pratade och jag hälsade vänligt innan jag knackade på dörren.
Vi satte oss alla tre vid köksbordet och jag plockade omedelbart fram min påse gräs och pipan och började suga in. Vi passade bordet runt, drack kaffe och snackade skit. Flickvännen petade i sig lite 4-EMC och Gonzo hade gjort slut på sitt 2-FA kvällen tidigare och jag hade inte jättemycket av mitt egna kvar och erbjöd istället min vän lite av rc-opioiden MT-45 när han frågade om han kunde få lite av mitt 2-flouroamfetamin. Han är inte den som är den och fnös åt min vädjan att han skulle göra ett allergitest men gjorde det i alla fall, för att jag skulle bli lugn. Han petade i sig först 50 mg, sedan under nästföljande timme två doser till på 30 mg respektive 20 mg. Detta medan vi rökte holk på holk och jag drog i mig 100 mg 2-FA till. Hans tjej började tjata om mat och om de inte kunda började baka pizza snart. Jag var då inte det minsta hungrig och tanken på mat var avlägsen. Gonzo var för sänkt för att orka röra ihop skiten och bad henne ta en macka istället. Då blev hon sur och gick och la sig.
Graden av tristess som uppstår i en sketen 1a utan internetuppkoppling kan bli väldigt påtaglig, till och med när bordet står dukat med droger. Därför blir beslutet en nattlig promenad runt bygden. Vi går en stund utan mål och på frågan om jag vet något passande ställe att ta ett pipstopp på föreslår jag en särskild busskur vid en hyfsat avskiljd hållplats. Vi skrotar den idén och beger oss till kyrkogården istället (de döda är förstående resonerade jag). Vi gick allt längre in på kyrkogården och när vi närmade oss minneslunden tillika griftegårdens ände, viskade Gonzo att han såg några sitta och huka sig en bit bort vid en gravsten. "Vart!?" -Precis där borta- "Gräver dom!?" Egentligen var det mest att han sa en sak och jag hörde en annan, det var tydligen bara några som tände ljus och inget grävande föregick fick jag berättat för mig i efterhand när jag tog upp det.
Vi lutade oss mot en stenmur och jag var duktigt uppjagad och nojade så svetten rann. Tittade mig omkring med ett bultande hjärta och försökte förgäves få en skymt av dessa människor medan jag försökte klura ut vilka de var och vafan de gjorde här nu! Övertygade mig själv om det mest troligt är grisarna som satt span på oss och att de följt oss ändå sedan vi lämnade lägenheten, om inte snutarna var det i alla fall några andra som ville oss illa. Men varför höll de på och låtsades som att de besökte en grav när de ändå kommer arrestera oss då de tvärsäkert hört oss orda i hög volym om narkotiska experiment? Min vän talade mig till rätta och jag lyckades sansa mig nog för att inse att det kanske trots allt inte var några poliser. Vi delade en holk och allt var lugnt och fint i en halv minut när min kamrat sneglade på mig med uppspärrade och signalerande ögon och viskade "Det är nåt som lever bakom oss". Återigen uppfattade jag ej vad som sades till 100% och nojan kom igen som ett brev på posten. Helvete, mumlade jag och tänkte att nu är det bannemej kniva eller bli knivad och kände mig ytterst tacksam att vi beväpnat oss med kniv innan vi gick ut.
- Vilka är bakom oss?
Småliv.
-Va?! Smådjur eller vafan?
Ja, råttor och sånt.
Att det var väldigt mörkt ute och att jag därför misstagit min vän för att ögonsignalera slog mig såklart inte här. Han tyckte det var bäst att att börja röra på oss och gick genom gården mot utgången. Sättet han rörde sig på och hur jag uppfattade honom när han talade till mig gjorde mig lite illa till mods här, särskilt hans blick och tonfall när han sa att vi borde gå fann jag illavarslande. Jag var inte säker på om jag kunde lita på honom. Bara inbillning såklart, men just där var man rätt ensam i världen. Graden av paranoia steg här till max och skuggor anföll från varje håll alltmedan jag kunde känna flåset från förföljarna i nacken. Gonzo verkade inte begripa vilken horribel verklighet vi stod inför, jag var nämligen bergsäker på att vi inte skulle ta oss hem utan att någon form av konfrontation skulle äga rum. Jag hade kniven i full beredskap, redo att antingen attackera eller springa för mitt liv. Plötsligt var vi ute ur den gudsförgätna labyrinten till kyrkogård och vandrade med raska steg hemmåt. Jag tittade mig runtomkring konstant och efter fem minuter insåg jag att vi nog inte var förföljda trots allt. Halvvägs tillbaka till lägenheten parkerade vi på en bänk. Vi gav mer än sju försök i syfte att få fram något vettigt att språka om, och visserligen ramlade vi in på många ämnen men vår oförmåga att tänka (eller för den delen gå) rakt satte käppar i hjulen för fortsatt kontemplerande och vi satt mest där och dumflinade framtill helvetet brakade lös återigen.
Från ingenstans började jag höra steg, ljudet av grenar som bryts och diverse annat mysko som jag inte kunde sätta fingret på. Jag greppade kniv hårt och det enda jag förmådde tänka på var att snabbt som fan ta mig därifrån. Just när man fått lite lugn och ro, tänkte jag. Gonzo försäkrade mig om att det rörde sig om gryningens skogslivsuppvaknande, fåglar och liknande. Det tyckte jag var en rimlig förklaring efter jag såg massa fladdrande fjän komma ut ur växtligheten, snarare än något yxsvingande PCP-freak med ont uppsåt som lurkade runt bland träden, vilket var min första tanke. Jag lugnade ned mig litegrann innan det värsta strax skulle uppenbarade sig. Bänken vi satt på ligget i mitten av en backe och snett uppåt vägen just vid kanten mellan diket och vägen tyckte jag mig se sex ben och tre huvuden med bröst/magparti döljt bakom buskage. Vilka i helvetet är det? frågade jag mig själv. Tänkte att det utan tvekan är antagonisterna från kyrkogården som är efter oss igen. Vad fan vill de oss!? Kunde inte urskilja deras ansikten ordentligt och de såg ut som mycket egendomliga varelser, detta kanske för att det inte var några där utan bara växtligheten och framförallt substanserna som spelade mig elaka spratt, men det fattade jag såklart inte där och då.
-Ser du dom?
Gonzo tittade på mig som om jag vore komplett dum i huvudet och undrade var någonstans.
- Men högst upp vid backkrönet! Fan, där! sa jag och pekade. Sex ben och tre varelser, ser du inte?
Det kanske är bäst vi går, tyckte Gonzo. Återigen tyckte jag han verkade väldigt stressad och kunde absolut inte tänka mig att han blev nervös på mitt beteende utifall någon skulle komma förbi när jag pratade högt om människor som inte fanns.
Jag tittade bakåt konstant hela vägen hem övertygad om att de var oss hack i häl. Jag hade en väldigt abstrakt bild i huvudet på utseendet av de jag trodde var efter oss och var beredd på att närsomhelst behöva hugga ned någon extradimensionell grotesk dvärg i kåpa (jag hade nämligen sett skräckfilmen Phantasm nyligen i vilken det figurerar liknande varelser).
-Ser du dom sattygen, frågade jag uppskrämt. Du inbillar dig bara. Plötsligt var vi framme vid dörren och faran var över. Efter vi kommit tillbaka svalde jag 4 mg iktorivil och vi bestämde oss för att sätta på filmen om the Doors. Vi pausade snart och gick ut i köket och målade istället en stund innan min vän bestämde sig för att det var dags att sova. Jag var inte trött för fem öre och satt istället kvar i köket och drack öl och rökte cigaretter och gräs, lyssnade på musik och började fila på den här rapporten så smått. Sedan händer inget mer värt att skriva om. Jag gick till affären vid 9.00 när de öppnade och handlade frukost. Var vaken fram till kvällen och somnade vid 22-tiden, snuskigt mörbultad i kropp och knopp.
Tack till Jusef för möjliggörandet av detta litterära missfoster.
