Ni med distansförhållande - hur är känslorna när man är isär?

Hejsan. Jag är en tjej som har gjort en skidsäsong i alperna där jag träffade en dansk kille. Han var turist för en vecka och jag umgicks mycket med honom. Sista dagen innan han skulle åka hem så sa han att han hade fått en "crush" på mig, fastän att vi inte gjort något alls, bara umgåtts. Vi höll sedan kontakten via sms och sedan så kom han tillbaka till skidorten och överraskade mig. Den veckan hände desto mer och när han ännu en gång skulle hem så sa han att han hade mycket starka känslor för mig. Jag sa att jag inte riktigt kunde säga detsamma tillbaka, men att vi kunde ses när jag kommit hem från säsongen, men även att jag inte letade efter/ville ha någon pojkvän.

Jag åkte till danmark och då upptäckte jag, när jag kommit ut ur "säsongslivet" hur fin kille han är. Supersnäll, gullig och omtänksam. Jag började då få lite känslor också, och berättade det för honom för tyckte att han förtjänade att få höra det. Sedan så hälsade han på mig i sverige en gång till, och då blev vi tillsammans. Jag hälsade på honom i danmark en gång till, och sen flyttade jag till Norge (över sommaren) och nu har vi då ett färskt förhållande och nu känner jag inte alls mycket längre. Så vi sågs 3 gånger i ca 4 dagar varje gång under 1 månads tid mellan alpernatiden och norgetiden.

Vi kan inte prata så mycket i telefon för att han har väldigt svårt att förstå mig när vi inte är med varandra, sen är jag ju inte "inne i" det danska språket som jag är när vi ses och det blir svårt för mig att få till danskan. Kommunikationsproblemen gör mig frustrerad och tyvärr går det ut över att jag blir sur på honom, eftersom att jag förstår honom perfekt.

Ja, han har köpt flygbiljetter till Oslo och jag träffar honom igen om 1 månad. Jag hade först tänkt åka på säsong igen 13/14, men när vi blev tillsammans så säger han att han inte vill att jag åker på säsong när vi är tillsammans. Jag sa att jag kunde vänta till 14/15 då han också vill på säsong (han pluggar just nu), och att vi då kan åka tillsammans. Det kändes väldigt rätt att säga då kärleken sprudlade.

Men nu känner jag mig inte så kär längre, och nu har jag börjat skicka in jobbansökningar till några skidorter. "Man kan ju bara söka, man måste ju inte åka!" går tänket då det är nu i juni/juli som jobbet går.

Men kommer känslorna tillbaka när vi ses är då min fråga? Ni som har distansförhållande, känner ni er kära även när ni är isär? Går ni runt och tänker på den andra konstant och saknar så att det gör ont i hjärtat?

Det gör inte jag, men det är ju för att jag inte träffat honom så mycket. Det finns liksom inte mycket av "liv tillsammans" att sakna. Mår dåligt över detta för han är verkligen världens finaste kille och tycker om honom, och han älskar mig säger han.

Men som sagt, tror ni att känslorna kommer tillbaka när vi ses?

Det är naturligt att känslorna svalnar under tiden ni är isär. Det är lika vanligt att de blossar upp igen när ni ses. Jag hade själv ett långdistansförhållande i ca 1,5 år där det hela började som en blixtförälskelse. Idag bor vi tillsammans sen 1 år tillbaka. Det kan fungera. Det viktiga är att ni håller kontakten o gör varandra till en del av den andres vardag. Vi hördes av i princip dagligen o sågs under ett par dagar ca 1gg i månaden. Lycka till!
PS funkar inte svenska / danska, så vfr inte tala engelska?

nja alltså... för mig var det så att när vi träffades var känslorna starka och när vi inte träffades ja då kändes de ännu starkare liksom lusten att träffas växte lusten att gosemysa osv.... nu var de ju bara en sexmånaders period på distans men fakk va kära vi var när vi träffades efter det..... så JA när man träffas igen blir man gladare i varandra men......

för dig verkar det ju som att avståndet gör att ni glider isär å ja då kanske det är det som är meningen liksom?

Låter ju helt fantastiskt för er, att få det att funka så bra.

Känns lite fjantigt att prata engelska nu när vi alltid snackat danska, men ja, det är väl jag som inte är inne i språket som jag var när jag var iväg (jobbade med nästan bara danskar), kanske längre samtal kan göra det bättre. Försökt få honom att skaffa skype, men han är rätt emot allt sånt. Han har inte ens facebook!

Ja kanske det är så. Men jag som varit singel i 2 år är liksom van vid det, och när jag sitter själv i Norge så känns det inte riktigt som att jag har ett förhållande, har inte riktigt fattat det ännu och vi har varit tillsammans i 1 månad nu... Hur lång tid kan det ta? Men självklart saknar jag allt gosemys, det är ju det som är "det bästa" i en förhållande

Jag var i ett förhållande med 20 mils avstånd. När vi sågs var det ju rätt okej i början. Nu gjorde vi ju slut för att vi inte passade ihopa, men det är en annan sak. Men när vi väl åkte från varandra så kändes det väldigt trist. Vi kunde inte ses på flera månader ibland, och då händer det att man glider ifrån varandra.

Det var värre med min nuvarande dock. Bara 4 mils avstånd, egentligen ingenting, men jobb och dåliga busstider gör ju det svårt ändå. Det var fruktansvärt jobbigt att behöva åka hem och vänta en hel jävla vecka. Det enda jag tänkte på var på nästa helg. Men ja, det beror också på vem man är med :-)

Säg att jag hälsat honom att skärpa sig o skaffa ett verktyg för kunna kommunicera med dig!

Hoppas att det löser sig för er

I slutändan är det nog som du säger; beror på vem man är med. Känns det som en person värt att satsa på eftersom det kan bli seriöst så kan det underlätta o därmed fungera men det gäller nog att anstränga sig likväl

Men dessa distansförhållanden, var det någonsin under förhållandet som det inte var distansförhållanden? Då ni haft tid att lägga en mer stabil grund? Framförallt det med 20 mil kanske, då träffarna var mer sällan.. Vi har 80 mil mellan oss..

Det kommer nog inte hålla tyvärr. Ni har varit ihop en månad. Känns som du knappt känner killen. Distansförhållanden kräver mycket. Det kommer nog rinna ut i sanden.

Min inställning till distansförhållanden är att de suger.

Jag har haft två och båda rann ut i sanden. Är man en fysisk person som tycker om och behöver kramas så är det inget att rekommendera.

Ja, jag har alltid varit lite "emot" distansförhållande och sagt att det inte är något som jag inte tro på kan fungera, så sitter jag helt plötsligt här själv med ett. Vi får se vad som händer, jag har inga problem med att ha ett distansförhållande nu i sommar egentligen då jag bara ä i Norge och jobbar i den sömnigaste byn man kan hitta, men det är efter det, när jag vill på säsong igen jag känner att det inte kommer fungera. Är det elakt mot honom att nästan veta att det kommer ta slut i november, då han hoppas på att jag avstår en skidsäsong till?