Känner man sig mindre ensam om man har en partner?

Känner likadant blir bara jobbigt att umgås med folk. Mitt mål är att skaffa en seriös särbo som ja kan umgås med när det passar mig vill verkligen inte dela på mitt liv så känner ja.

Rätt vanligt att känna så.

Jag tror inte att den rätta lösningen på ditt mående är att gå in i en relation. Du behöver nog först reda ut det, jobba på att bli bättre. Men jag kan säga att jag mår mycket bättre mentalt, och är mycket stabilare samt känner mig inte ensam alls sedan jag träffade min partner. Det gjorde stor skillnad i mitt liv och i min vardag.

Det där låter lite hokus-pokus för mig.

Just detta stör mig otroligt, du slog verkligen huvudet på spiken med denna formulering.
Hur reder jag ut det när jag aldrig har vetat av någonting annat? Att bara vara med folk gör ju ingen skillnad, och vad mer finns det jag kan göra?

Har du provat att söka hjälp av psykiatrin? Där kan man få en hel del tips och trix, när man får vinkla problematiken på olika sätt och se den från olika håll.
Det är väldigt lätt att man stänger in sig i sina tankar, fastnar i det. Och då är det svårt att finna en lösning.

Har sambo sedan ett antal år tillbaka. Jag känner mig aldrig ensam längre. Har en son med. Tidigare när jag var singel så var jag ensam till och från. Både positivt och negativt. Tyckte det var skönt att göra precis som jag ville. Enda skillnaden idag skulle vara att jag skulle sitta mer framför datorn om jag skulle vara singel igen. Så inget jag längtar efter.

Stämmer inte! Finns massvis med människor som kan ha relationer fast de inte är färdiga med sej själva (vem blir någonsin det?) De som har Borderline osv. (en svår personlighetsstörning) Det där är en klycha som man inte ska lyssna på! Finns tom människor som klarar ha relationer JUST pga de har problem med sej själva tex osjälvständiga-som behöver en omhändertagande partner osv.

Tror knappast att man blir mindre ensam med en partner. Däremot kanske man träffar någon som man klickar så pass bra med att man inte känner samma avstånd till denne som till andra människor. Men vad ska man då göra när det tar slut? Rädslan för att det ska ta slut kommer antagligen förgöra en i sånt fall, så jag tror det är bättre att försöka skaffa sig en riktigt bra vän egentligen.

Jag hade ganska gott tålamod med psykiatrin, tror jag gick dit regelbundet i cirka två år, men jag lessnade för något halvår sedan när jag missade ett möte och enbart fick en räkning, varpå jag inte hörde något mer från dem (inte första gången jag tvingas ringa upp för att de inte hörde av sig, jag hatar att ringa). Jag hade ändå väldigt stora problem med att sitta och prata om saker, när jag träffar andra människor är det oftast som om känslor och dylikt bara stängs av, så det är sjukt svårt att kommunicera dem. Då är det betydligt lättare att skriva.
Det låter ju mer positivt än negativt.
Vänskaper tar också slut. Allt tar slut.

Träffade en tjej runt denna tid förra året. Hon lämnade mig för ett par veckor sedan. Bland annat sade hon att det kändes som att hon kände mig väl, men att jag inte kände henne. Det var väl ungefär vad jag kände också. Kände mig ofta ensam trots att hon bodde med mig. Antar att jag är ett hopplöst fall. Saknar henne ändå. Hon gjorde mig lugn på natten så att jag kunde sova, nu kan jag inte sova igen.