Hej!
Jag har alltid haft lite problem med separationsångest efter att ha träffat människor ett tag, för att sedan komma bort från dem, när jag varit på ungdomsläger i mina högstadieåldern minns jag särskilt. Jag sökte precis på separationsångest på flashback, fick upp en gammal tråd, där TS beskrev hur han kände "Att livet blir meningslöst - som en grå massa och enbart en transportsträcka.
Att jag blir övergiven, och att jag är oälskad.
Känner stark ångest.
Känner enbart en stor tomhet inombords."
Han skrev också att de fick problem med att stanna kvar i relationer, något som inte stämmer för mig. Men som han beskriver känslorna är mig väldigt lika. Nu har jag skaffat flickvän på distans och varje gång vi skiljs åt känner jag dessa extrema känslor, som ibland kan få mig att vilja begå något dumt mot mig själv.. dessa känslor ligger i ett bra tag för att sedan försvinna, samtidigt som min grundnivå, min trivsel med livet är under "normal", som jag känner. Hur får jag bot på mitt liv..? Ibland tror jag verkligen att jag kommer känna så outhärdiga känslor att jag kommer vara kapabel till att ta mitt liv, trots att om man ser på det stora hela är jag inte nöjd med mitt liv, men min genomsnittskänsla" säger att jag nog skulle vilja försöka leva livet ändå.
