Jag har ett extremt stort problem. Jag bor på en mindre ort i Sverige, och jag flyttade från den orten när jag började på universitetet. Det är fortfarande 1 timmes resväg från min ursprungliga ort där jag egentligen bor, så att jag kan hälsa på mina föräldrar då och då. Nu är det så att jag inte trivs på mitt universitet, och varför behöver jag inte gå in på då jag inte tycker att det är relevant att diskutera här.
I alla fall så har jag funderat på att byta till ett universitet i Stockholm, och jag har pratat med mina föräldrar om det men de verkar inte tycka att detta är en sådan bra idé. De tycker nämligen att universitet jag går på är idealiskt och det bästa alternativet jag har. Jag har försökt att förklara min situation och hur jag känner men de förstår inte. Mina föräldrar tror inte att jag kommer att hälsa på dem när jag bor i Stockholm och så vidare. Jag vet att jag är vuxen och kan bestämma över mig själv men det tar emot att ta beslut som de inte håller med om. Jag mår väldigt dåligt på grund av det. Är extremt konflikträdd också, även om vi inte riktigt har en konflikt så viker jag mig ofta för vad folk tycker (folk jag vet har bra åsikter då, såsom mina föräldrar). Deras åsikter kan få mig att tro att mina egna idéer är dumma och jag tvekar då vad jag ska göra.
Det känns som att vad jag än väljer så blir det dåligt. Vill gå på en skola jag trivs i samtidigt som mina föräldrar inte tycker att jag är dum i huvudet, och jag mår så jävla dåligt av det här för att det verkar som att det inte finns någon utväg. Extremt löjlig grej att panika över men det är bara så.
Så har ni några tips för hur jag kan göra? Mår inte bra och detta tar upp min tankeverksamhet varje dag, kan oftast heller inte sova så bra om nätterna.
Hjälp!
I alla fall så har jag funderat på att byta till ett universitet i Stockholm, och jag har pratat med mina föräldrar om det men de verkar inte tycka att detta är en sådan bra idé. De tycker nämligen att universitet jag går på är idealiskt och det bästa alternativet jag har. Jag har försökt att förklara min situation och hur jag känner men de förstår inte. Mina föräldrar tror inte att jag kommer att hälsa på dem när jag bor i Stockholm och så vidare. Jag vet att jag är vuxen och kan bestämma över mig själv men det tar emot att ta beslut som de inte håller med om. Jag mår väldigt dåligt på grund av det. Är extremt konflikträdd också, även om vi inte riktigt har en konflikt så viker jag mig ofta för vad folk tycker (folk jag vet har bra åsikter då, såsom mina föräldrar). Deras åsikter kan få mig att tro att mina egna idéer är dumma och jag tvekar då vad jag ska göra.
Det känns som att vad jag än väljer så blir det dåligt. Vill gå på en skola jag trivs i samtidigt som mina föräldrar inte tycker att jag är dum i huvudet, och jag mår så jävla dåligt av det här för att det verkar som att det inte finns någon utväg. Extremt löjlig grej att panika över men det är bara så.
Så har ni några tips för hur jag kan göra? Mår inte bra och detta tar upp min tankeverksamhet varje dag, kan oftast heller inte sova så bra om nätterna.
Hjälp!