Ålder: 20 +
Vikt: 80 kg
Tidigare erfarenheter: Alkohol och gräs
Dosering: I lapp Special 150 ug LSB(d)
Den här rapporten är framförallt ämnad er som ska testa Special för första gången. Jag hoppas den kan ge er lite mer insikt och kanske ett skratt.
Det började hemma på rummet framför datorn. Klockan är halv tolv och det är en strålande sommardag. Det har gått en halvtimme sedan den lilla blå kvadraten lades på min tunga och det börjar pirra skönt i kroppen. Jag börjar dock också känna mig svag och febrig. Även om det är varmt i rummet kallsvettas jag under mitt duntäcke och mina händer darrar lätt. Halsen känns lite svullen och jag har en ”vass” känsla i kroppen. Detta är inte obehagligt, men lite irriterande. Under nästkommande halvtimme byggs ruset upp och jag börjar förstå allt mindre av filmen (Home) som spelas på min skärm. Olika mönster börjar växa fram på skärmen, bla. ansikten och rutnät. Mina händer och pilen lämnar spår efter sig och fåglar liksom flaxar ut från videospelaren och flyger runt över hela skärmen. Efter en timme är jag hög, men ber efter mer. Jag vill ha mer visuella effekter, mer färger, mer pirr, jag vill inte att detta ska ta slut! Efter en timme av filmen (en och en halv timme totalt) inser jag att jag egentligen inte alls förstår vad filmen handlar om, men den berör mig till skratt och tårar. Vid ett tillfälle fryser filmen men det tar lång tid innan jag inser detta. Det känns som jag har ”flutit in” i filmen och liksom är en del av den. Det känns som att filmens berättarröst pratar just till mig; det känns mer och mer som att hon driver med mig och försöker sätta dit mig. Tillslut inser jag att det bara är en film jag tittar på och att trippa kan vara så mycket mer än detta och jag bestämmer mig snabbt för att stänga av och gå ut.
Jag ser mig själv i spegeln i badrummet och möts av en febrig reptilliknande varelse. Min hy ser transparent och tunn ut och under den verkar blodet pulsera i röda öar. Mina pupiller är stora och ögonen djuriska. Jag går så nära spegeln så att jag kan se mina porer. För nära. När jag backar ser jag att det sitter ett stort jävla reptilliknande kryp på dörren, och på golvet är det vad som ser ut utslitet människohår. Jag backar långsamt men bestämt ut. Not today nigga'! Jag knyter på mig mina Converse och slänger på mina slitna jeans och gulmålade Hunter S Thompson-inspirerade Ray Ban Shooter Aviator solglasögon. Det får räcka med reptiler och skit, jag drar!
Jag stänger dörren bakom mig och livet ler mot mig; att låsa dörren efter sig i rädsla för tjyvar känns befängt i detta i sig själv fullkomliga ögonblick av livsglädje. Jag skrattar åt tanken och ger mig ut på äventyr i solskenet. Min första fiende blir en man och sin gräsklippare som med sin onda och dömande blick och oväsen får mig att vika av, och välja en ny rutt. Jag går mot ett dagis och över ett svällande fält med högt gräs och maskrosor. En av blommorna rycks upp ur jorden och får bli min vän under hela trippen. Blommans gula blad kittlas skönt i handflatan. Efter fältet finns dagisparkeringen varpå en mamma precis är i färd att stuva in sitt barn i baksätet. Det är ungefär nu som bandet till verkligheten slits av och jag exploderar in i oändligheten. Jag är högt uppe bland molnen, för att helt plötsligt slungas tillbaks till verkligheten och nuet och jag inser att jag helt plötsligt har kommit den här lilla familj väldigt nära. Det känns också som att de liksom har väntat på mig, som att jag är deras man och pappa och att jag nu ska komma och köra dem hem i sin fina stadsjeep. Det är en skrämmande konfrontation och jag försöker gömma mig i gräset (som inte ens är till anklarna högt) ett tag, men inser snabbt hur löjligt det ser ut, och tar mig själv i kragen och passerar dem med blicken sänkt och med tveksamma steg (jag glömmer bokstavligt talat bort hur man faktiskt går för en sekund). Under en halv minut har jag gift mig, fått barn och dumpat dem, på väg mot nya äventyr.
Jag hamnar ofrivilligt bakom en dam, som går cirka 10 meter framför mig. Även om jag bara går bakom henne i max en minut känns det som att jag stalkar henne och att hon också vet det. Hon ser liksom obekväm ut och går fortare. Tillslut viker jag som tur är av och går på en stig in mot en större skogsväg. Så fort jag är på vägen, borta från människor, känns allt underbart igen. Livet och naturen är vackert som i en dröm eller i en fantasyfilm. Aldrig har jag mått bättre. Efter några minuters spatserande kommer jag fram till ett berg, men väljer istället att utforska en stig som går mot en åker. Jag slås av naturens skönhet, samtidigt som jag har fått för mig att det är dags att säga farväl till min maskrosvän i ett storartat och stoiskt farväl. I mitt huvud pratar jag nu franska och ska precis låta maskrosen fara ditt vindarna tar honom när jag slås av en känsla av gemenskap med naturen, och jag håller kvar vid min maskros och ger mig ut på fältet med en växande frihetskänsla i kroppen.
Fram tills nu var allting relativt lustfyllt och roligt. Jag var i extas över livets skönhet, det pirrade skönt i kroppen, solen sken och naturen dansade liksom för mig i vågrörelser och formade komplexa psykadeliska mönster vart än jag tittade, och knappt två timmar in i trippen kändes det som att jag hade peakat. Men det skulle komma mer.
Jag går runt på det här fältet med en genuin känsla i kroppen. Det känns så skönt att vara ute i naturen och jag undrar varför jag inte är ute här oftare. Det känns som Livet ger mig värdefulla tips och råd och jag tänker på min mor. På mina vänner. Från och med nu äger trippen rum i mitt huvud, i mitt sinne, och jag känner mig i denna stund oändligt klok och vis och ihopkopplad men Oändligheten, Gud och Naturen. I min egen värld lyckas jag nästan gå vilse på åkern men väcks ur mina tankar av ett högt aggressivt ljud som låter som en biltuta. Mitt medvetande zoomar fort in på en dam som helt plötsligt verkar skrämmande nära och som vattnar sin rabatt invid åkern och tittar surt på mig. Hon vet visst vad jag sysslar med! Paranoid som ett as började jag höra flygplan i fjärran och jag såg över axeln efter poliser och skyndade mig mot skogsbrynet bort från villakvarterens terror! Fortfarande med damens onda blickar i nacken gjorde jag mitt yttersta för att "passa in" och verka normal. Det verkade dock lönlöst, där jag stod mitt på en åker med skallen full av syra och en dum blomma i handen.
Jag lyckas komma bort från damens skräckvälde och minns att jag går förbi en katt som tittade skamset på mig. Det var ett fint ögonblick minns jag, ett möte två vilsna själar emellan, utan hierarkier och betäckningar "människa" och "katt". Helt plötsligt trampar jag i något blött. När jag vänder mig om för att lokalisera det våta ser jag inget. Mindfuck. Efter det passerar jag en stor hög med jord. Högen kändes inte igen (jag joggar förbi här rätt ofta) men jag inser sen att jag visst kände igen den, men aldrig hade sett den från det hållet. Jag lämnar åkern med stärkt självförtroende och lättat sinne.
Jag är åter på den ensliga skogsvägen och mår utmärkt. Det känns som att jag har full kontroll över skeendena, och jag väljer att vika av, mot en stig som slingrar sig uppåt till en kulle. Jag märker dock snabbt att stigen inte existerar och jag tvingas kämpa mig, likt en utforskare i Amazonas, genom tät vegetation. Det känns hela tiden som att marken håller på att falla sönder under mig, som om den bestod av ett tunt skört skal. Det känns som att jag klumpigt och ovant trampar sönder myrornas och insekternas små hushåll och sniglarnas skal där jag går och jag liksom förväntar mig att bli anfallen vilken sekund som helst av en svärm upprörda och hemlösa jordgetingar. Ju högre upp mot toppen jag kommer ju högre blir min puls och andfåddhet och det verkar nu som att marken rör sig och är fylld med kryp som fått nog av mina klavertramp. Det är med andan i halsen jag når toppen. Väl där sätter jag mig på berget och mår åter igen bra med en vacker utsikt över trädtopparna. Jag har djupa och varma tankar, och tänker framförallt på en kvinnlig bekant. Här sitter jag, i solskenet, kanske 10 minuter och mår jävligt bra. Jag ser ormliknande men ”mjuka” mönster i bergsväggen men det skrämmer mig inte, tvärt om! Jag har läget under kontroll och det känns som att ruset börjar dala.
Det är med en falsk klarhet i skallen som jag vandrar ner från berget, för så fort jag är i skogen igen konfronteras jag av myrorna. De är bokstavligt talat överallt. Jobbigt. Lyckas dock ta mig till skogsvägen igen och allt känns bra. I periferin ser jag dock en kvinna komma gåendes med sin hund och jag känner direkt obehag, vänder om och försöker spela normal genom att ta upp och klicka lite på mobiltelefonen. Det går dock sådär, eftersom att jag inser att jag inte alls vet hur mobilltelefonen jag har i handen fungerar. Det är för komplext helt enkelt. Jag vill inte möta henna i rädsla för att skrämma henna och göra henne obekväm. Tillslut försvinner hon på något sätt. Jag går långsamt och skrattar löjligt åt det faktum att mitt tuggummi jag nyss stoppade i munnen kändes hårt och stort. Detta var av någon anledning mycket lustigt.
Nu är jag på väg hem. Nästan hemma. Känner mig klar i skallen men märker att jag fortfarande har svårt att bestämma avstånd och skiftet mellan verklighet och tankar. Folk som är väldigt långt borta verkar vara väldigt nära, vilket gör mig obekväm. Långt borta ser jag en tant som jag känner igen och hennes vita hund. De är långt borta, men verkar nära, och till slut slår det mig att det inte alls är tanten och hunden jag tittar på, utan en ung tjej och en vit sten.
Vikt: 80 kg
Tidigare erfarenheter: Alkohol och gräs
Dosering: I lapp Special 150 ug LSB(d)
Den här rapporten är framförallt ämnad er som ska testa Special för första gången. Jag hoppas den kan ge er lite mer insikt och kanske ett skratt.
Det började hemma på rummet framför datorn. Klockan är halv tolv och det är en strålande sommardag. Det har gått en halvtimme sedan den lilla blå kvadraten lades på min tunga och det börjar pirra skönt i kroppen. Jag börjar dock också känna mig svag och febrig. Även om det är varmt i rummet kallsvettas jag under mitt duntäcke och mina händer darrar lätt. Halsen känns lite svullen och jag har en ”vass” känsla i kroppen. Detta är inte obehagligt, men lite irriterande. Under nästkommande halvtimme byggs ruset upp och jag börjar förstå allt mindre av filmen (Home) som spelas på min skärm. Olika mönster börjar växa fram på skärmen, bla. ansikten och rutnät. Mina händer och pilen lämnar spår efter sig och fåglar liksom flaxar ut från videospelaren och flyger runt över hela skärmen. Efter en timme är jag hög, men ber efter mer. Jag vill ha mer visuella effekter, mer färger, mer pirr, jag vill inte att detta ska ta slut! Efter en timme av filmen (en och en halv timme totalt) inser jag att jag egentligen inte alls förstår vad filmen handlar om, men den berör mig till skratt och tårar. Vid ett tillfälle fryser filmen men det tar lång tid innan jag inser detta. Det känns som jag har ”flutit in” i filmen och liksom är en del av den. Det känns som att filmens berättarröst pratar just till mig; det känns mer och mer som att hon driver med mig och försöker sätta dit mig. Tillslut inser jag att det bara är en film jag tittar på och att trippa kan vara så mycket mer än detta och jag bestämmer mig snabbt för att stänga av och gå ut.
Jag ser mig själv i spegeln i badrummet och möts av en febrig reptilliknande varelse. Min hy ser transparent och tunn ut och under den verkar blodet pulsera i röda öar. Mina pupiller är stora och ögonen djuriska. Jag går så nära spegeln så att jag kan se mina porer. För nära. När jag backar ser jag att det sitter ett stort jävla reptilliknande kryp på dörren, och på golvet är det vad som ser ut utslitet människohår. Jag backar långsamt men bestämt ut. Not today nigga'! Jag knyter på mig mina Converse och slänger på mina slitna jeans och gulmålade Hunter S Thompson-inspirerade Ray Ban Shooter Aviator solglasögon. Det får räcka med reptiler och skit, jag drar!
Jag stänger dörren bakom mig och livet ler mot mig; att låsa dörren efter sig i rädsla för tjyvar känns befängt i detta i sig själv fullkomliga ögonblick av livsglädje. Jag skrattar åt tanken och ger mig ut på äventyr i solskenet. Min första fiende blir en man och sin gräsklippare som med sin onda och dömande blick och oväsen får mig att vika av, och välja en ny rutt. Jag går mot ett dagis och över ett svällande fält med högt gräs och maskrosor. En av blommorna rycks upp ur jorden och får bli min vän under hela trippen. Blommans gula blad kittlas skönt i handflatan. Efter fältet finns dagisparkeringen varpå en mamma precis är i färd att stuva in sitt barn i baksätet. Det är ungefär nu som bandet till verkligheten slits av och jag exploderar in i oändligheten. Jag är högt uppe bland molnen, för att helt plötsligt slungas tillbaks till verkligheten och nuet och jag inser att jag helt plötsligt har kommit den här lilla familj väldigt nära. Det känns också som att de liksom har väntat på mig, som att jag är deras man och pappa och att jag nu ska komma och köra dem hem i sin fina stadsjeep. Det är en skrämmande konfrontation och jag försöker gömma mig i gräset (som inte ens är till anklarna högt) ett tag, men inser snabbt hur löjligt det ser ut, och tar mig själv i kragen och passerar dem med blicken sänkt och med tveksamma steg (jag glömmer bokstavligt talat bort hur man faktiskt går för en sekund). Under en halv minut har jag gift mig, fått barn och dumpat dem, på väg mot nya äventyr.
Jag hamnar ofrivilligt bakom en dam, som går cirka 10 meter framför mig. Även om jag bara går bakom henne i max en minut känns det som att jag stalkar henne och att hon också vet det. Hon ser liksom obekväm ut och går fortare. Tillslut viker jag som tur är av och går på en stig in mot en större skogsväg. Så fort jag är på vägen, borta från människor, känns allt underbart igen. Livet och naturen är vackert som i en dröm eller i en fantasyfilm. Aldrig har jag mått bättre. Efter några minuters spatserande kommer jag fram till ett berg, men väljer istället att utforska en stig som går mot en åker. Jag slås av naturens skönhet, samtidigt som jag har fått för mig att det är dags att säga farväl till min maskrosvän i ett storartat och stoiskt farväl. I mitt huvud pratar jag nu franska och ska precis låta maskrosen fara ditt vindarna tar honom när jag slås av en känsla av gemenskap med naturen, och jag håller kvar vid min maskros och ger mig ut på fältet med en växande frihetskänsla i kroppen.
Fram tills nu var allting relativt lustfyllt och roligt. Jag var i extas över livets skönhet, det pirrade skönt i kroppen, solen sken och naturen dansade liksom för mig i vågrörelser och formade komplexa psykadeliska mönster vart än jag tittade, och knappt två timmar in i trippen kändes det som att jag hade peakat. Men det skulle komma mer.
Jag går runt på det här fältet med en genuin känsla i kroppen. Det känns så skönt att vara ute i naturen och jag undrar varför jag inte är ute här oftare. Det känns som Livet ger mig värdefulla tips och råd och jag tänker på min mor. På mina vänner. Från och med nu äger trippen rum i mitt huvud, i mitt sinne, och jag känner mig i denna stund oändligt klok och vis och ihopkopplad men Oändligheten, Gud och Naturen. I min egen värld lyckas jag nästan gå vilse på åkern men väcks ur mina tankar av ett högt aggressivt ljud som låter som en biltuta. Mitt medvetande zoomar fort in på en dam som helt plötsligt verkar skrämmande nära och som vattnar sin rabatt invid åkern och tittar surt på mig. Hon vet visst vad jag sysslar med! Paranoid som ett as började jag höra flygplan i fjärran och jag såg över axeln efter poliser och skyndade mig mot skogsbrynet bort från villakvarterens terror! Fortfarande med damens onda blickar i nacken gjorde jag mitt yttersta för att "passa in" och verka normal. Det verkade dock lönlöst, där jag stod mitt på en åker med skallen full av syra och en dum blomma i handen.
Jag lyckas komma bort från damens skräckvälde och minns att jag går förbi en katt som tittade skamset på mig. Det var ett fint ögonblick minns jag, ett möte två vilsna själar emellan, utan hierarkier och betäckningar "människa" och "katt". Helt plötsligt trampar jag i något blött. När jag vänder mig om för att lokalisera det våta ser jag inget. Mindfuck. Efter det passerar jag en stor hög med jord. Högen kändes inte igen (jag joggar förbi här rätt ofta) men jag inser sen att jag visst kände igen den, men aldrig hade sett den från det hållet. Jag lämnar åkern med stärkt självförtroende och lättat sinne.
Jag är åter på den ensliga skogsvägen och mår utmärkt. Det känns som att jag har full kontroll över skeendena, och jag väljer att vika av, mot en stig som slingrar sig uppåt till en kulle. Jag märker dock snabbt att stigen inte existerar och jag tvingas kämpa mig, likt en utforskare i Amazonas, genom tät vegetation. Det känns hela tiden som att marken håller på att falla sönder under mig, som om den bestod av ett tunt skört skal. Det känns som att jag klumpigt och ovant trampar sönder myrornas och insekternas små hushåll och sniglarnas skal där jag går och jag liksom förväntar mig att bli anfallen vilken sekund som helst av en svärm upprörda och hemlösa jordgetingar. Ju högre upp mot toppen jag kommer ju högre blir min puls och andfåddhet och det verkar nu som att marken rör sig och är fylld med kryp som fått nog av mina klavertramp. Det är med andan i halsen jag når toppen. Väl där sätter jag mig på berget och mår åter igen bra med en vacker utsikt över trädtopparna. Jag har djupa och varma tankar, och tänker framförallt på en kvinnlig bekant. Här sitter jag, i solskenet, kanske 10 minuter och mår jävligt bra. Jag ser ormliknande men ”mjuka” mönster i bergsväggen men det skrämmer mig inte, tvärt om! Jag har läget under kontroll och det känns som att ruset börjar dala.
Det är med en falsk klarhet i skallen som jag vandrar ner från berget, för så fort jag är i skogen igen konfronteras jag av myrorna. De är bokstavligt talat överallt. Jobbigt. Lyckas dock ta mig till skogsvägen igen och allt känns bra. I periferin ser jag dock en kvinna komma gåendes med sin hund och jag känner direkt obehag, vänder om och försöker spela normal genom att ta upp och klicka lite på mobiltelefonen. Det går dock sådär, eftersom att jag inser att jag inte alls vet hur mobilltelefonen jag har i handen fungerar. Det är för komplext helt enkelt. Jag vill inte möta henna i rädsla för att skrämma henna och göra henne obekväm. Tillslut försvinner hon på något sätt. Jag går långsamt och skrattar löjligt åt det faktum att mitt tuggummi jag nyss stoppade i munnen kändes hårt och stort. Detta var av någon anledning mycket lustigt.
Nu är jag på väg hem. Nästan hemma. Känner mig klar i skallen men märker att jag fortfarande har svårt att bestämma avstånd och skiftet mellan verklighet och tankar. Folk som är väldigt långt borta verkar vara väldigt nära, vilket gör mig obekväm. Långt borta ser jag en tant som jag känner igen och hennes vita hund. De är långt borta, men verkar nära, och till slut slår det mig att det inte alls är tanten och hunden jag tittar på, utan en ung tjej och en vit sten.
Sedan är det som du säger att man egentligen dömer sig själv, speciellt om man även normalt sett är lite introvert. Förhoppningsvis blir det bättre i framtiden. 
