Vad är mitt problem?

Jag har ett litet problem, nämligen med att känna mig trygg.

Jag bor då inne i en större ort i mellersta Sverige, och när solen gått ner så känner jag en enorm otrygghet att vara ute, jämfört med när jag är ute hos en vän som bor i ett villaområde. Där känner jag mig helt trygg om nätterna och kan gå runt på kvällarna utan problem.

Inne i staden känner jag mig väldigt rädd för blattegäng, moppepojkar samt diverse festande ungdomar. Får stor ångest när jag ser blattar eller annat pack... blir verkligen rädd för detta och det påverkar verkligen mitt liv. Dessutom stör bullret mig väldigt mycket.

Ibland känns det som om de höga husen ser ner på mig på kvällarna ute på stan. Alla trånga gränder gör mig extremt otrygg.

Vad är mitt problem? Och hur löser jag det? Borde jag söka hjälp?

Du verkar växt upp i en skyddad verkligheten, välkommen till oss andra.

Skulle inte kunna säga, har växt upp i blattetäta områden.

Funderat på att flytta? Somliga trivs i storstäderna, andra gör det inte.

Det viktigaste är att veta att din rädsla speglar sig i ditt beteende, och "rovdjur" går igång på "bytesdjurs" rädsla. Genom att vara rädd så gör du dig själv till ett offer, medan du får motsatt effekt av att låtsas inte bry dig om allt skumt folk.

En vän till mig har lärt mig lite knep som, konstigt nog, fungerar ganska bra. Om man möter någon märklig människa så bör man söka lite ögonkontakt på avstånd, för att sedan vika bort blicken. Då vet de att du sett dem, men att du helt enkelt inte bryr dig nämnvärt. Sedan får du gärna gå ganska rak i ryggen, och som om personen inte betyder det minsta för dig. Säger han/hon något så svarar du artigt men kort, så du inte blir ståendes i ett samtal.

Ett imponerande knep, som dock kan leda till obehagliga följder om reaktionen blir fel, fick jag uppleva en gång när jag umgicks med just den här vännen en lördagskväll. Vi satt i en återvändsgränd och snackade, då ett par riktigt luriga killar gick fram mot oss. Jag kände igen några av dem, och visste genast att flera av dem var kända för att råna folk om kvällarna.
Direkt stoppade min polare en hand innanför jackan, och sa lugnt: "Tjena! Hur är läget ikväll?"
Killarna stannade, sa några ord till varandra, och gick därifrån.

Fördelen med det här är förstås att de flesta vänder och går, de vill inte riskera att min polare likväl kunde varit beväpnad med pistol som han greppade tag om innanför jackan.
Nackdelen är att de är mycket mer troliga att dra vapen om de också är beväpnade, och så fort ett vapen är draget så är det hundratals gånger troligare att avfyras än om det stannar i byxmynningen.

Låter som en hälsosam befogad rädsla, vill du känna dig lite tryggare så skaffa skyddsväst, bärbart ljudlarm, lagligt färgspray och undvik platser med få Svenskar. Fredrik Reinfeldt som ju till och ifrån försöker påstå att det här är ett säkert land går ju inte många meter utan sina beväpnade SÄPO-vakter.

Förstår ditt resonemang, men det är just stabskaraktären som får mig att känna mig sjukligt otrygg. Alla höga hus, anonymiteten och bristen av social sämja... Bör jag uppsöka psykolog?

Eller så kan du helt enkelt flytta.

Är flytt inte ett alternativ så kan nog psykolog vara det, ja.

Om du känner dig överväldigad av sinnesintrycken så kan det vara läge för psykolog, eller finna sätt själv att oroa dig mindre om din omgivning. Men din känsla av otrygghet är befogad. Kriminaliteten flödar och polis och domstol rullar tummarna.

Och där tog du för dig eller vad?

Nej blev slagen faktiskt. Får jag chansen ska jag flytta bort från alla invandrare och deras familjer så jag slipper bli utsatt för deras hot och våld.

Du känner inge "skam" över att du aldrig stod på dig??