Kaj Schueler blir förvirrad över den nordiska kärleken till naturen:
Citat:
Det fick mig också att börja tänka på ett utanförskap som följt mig sedan barndomen: lantstället. Den där stugan, torpet eller släktgården som ”alla” åker till på sommaren – den ligger i skärgården, på Gotland eller Öland, i Strömstad eller på Österlen, i Jämtland och i Hälsingland… Ofta med utedass, alltid i naturskön miljö. Att åka till landet är en gammal svensk tradition [...]
Som invandrarbarn utan självklart rotsystem i den svenska myllan stod jag utanför detta. Det hände att jag fick följa med en kompis på landet. Jag var gäst, men lyckades aldrig riktigt trivas. Landet har sina ritualer, alltifrån lekar och spel, vattenliv, ett naturligt förhållande till naturen, maten (sirapslimpa och filmjölk) till att göra ingenting. Jag lyckades aldrig knäcka den sociala koden eller känna mig bekväm i naturmiljön och det har följt mig upp i vuxenåldern.
Jag har en vän, som bor på landet året om, men beroendet av barndomens skärgårdsö är både kroppsligt och mentalt. På våren och sommaren måste hon dit. Jag har aldrig förstått det.
Han kopplar det
själv till sitt judiska ursprung:
Citat:
Häromdagen frågade jag min gamle far varför vi aldrig hade lantställe eller som familj vistades på landet. Mina föräldrar gillade ju skogen och bergen. Men inte naturen i sig, säger han nu, det var vandrandet som attraherade. Så var det därför vi inte hade lantställe, frågar jag vidare: ”Nej”, svarar han, ”vi judiska emigranter tyckte inte om sådana där fasta grejer. Det var också svårt för oss att köpa villan vi flyttade till i början av 60-talet. Det är svårare att fly om man har fast egendom.”
http://www.svd.se/kultur/standigt-lika-vilse-pa-landet_7362884.svd