Hur anser en existentialist att ett gott liv ser ut?

Tjenare. Har funderat på en fråga och hade tänkt att diskutera det med er. Hur skulle en existentialist argumentera för vad som är ett gott liv? En existentialist tänker väl i regel att det är viktigt att vara fri och att man ska skapa sina egna uppfattningar om livet istället för att följa andras. Diskutera gärna

Har för mig att en Existentialist anser att man inte är deterministisk utan har en fri vilja och att man ansvarar för sina handlingar och att där man befinner sig idag är mer eller mindre summan av de val man gjort i livet. Har också för mig att bra val i olika situationer är val som fortfarande ger handlingsfrihet. Filosofiskt har det lett till några underligheter av typen: Har man inga kränkraftverk ska man inte starta några för då behåller man handlingsfriheten att fortsätta att inte ha dem och att starta dem, å andra sidan om man har kärnkraftverk ska man inte stänga av dem utan fortsätta att låta dem gå för då har man möjligen att fortsätta med dem och att stänga av dem. Ofta har man kritiserat existentialisterna och menat att det finns situationer när man inte har några val och så förs historien om ”kvinnan i öknen med ett barn fram” och så säger man vilka val har hon och då svarar existentialisten bara lugnt att det finns ett antal val som har lett fram till denna situation som det gäller att identifiera och bara för att man själva målat in sig i ett hörn så tar inte det egna ansvaret slut. Finns naturligtvis situationer när någon eller något tvingat oss, men även då har man vanligen ett val hur man agerar utifrån det. Dessutom så måste man vara förutseende i sina val och kan inte bara säga att nu tog bensin slut och här står jag vid vägkanten. I vissa fall kan närstående ha tagit val som vi sedan måste göra våra val utifrån, men det frånsäger oss inte ansvaret för de val vi gör därifrån.

Känns som denna tråd passar bättre i filosofiforumet. Får se om moderatorerna där vill ha den.

Flyttar tråden från religion./Mod

Enligt min uppfattning ser existentialisten livet som meningslöst i grunden, meningen är subjektiv och våra personligheter formas av våra handlingar (och icke-handlingar). Det innebär att vi definierar oss själva och vår mening genom våra handlingar, och att vi inte är fullständigt definierade före vår död.

Detta skapar handlingsutrymme för att utforma ett liv helt efter eget bevåg. Vi kan välja ett moraliskt ramverk att stödja oss mot, eller att agera fullständigt impulsivt, valet är vårt eget. En existentialist kan dock ta det ett steg till och invända att det är fegt att stödja sig mot ett moraliskt ramverk, då detta gör oss passiva i vårt handlande.

Existentialismens fader, Kierkegaard, ansåg att hans liv var ämnat för skrivandet och att hans tungsinne skulle drabba kvinnan i hans liv och bröt därför upp förlovningen med sin blivande fru, som han var mycket förälskad i. Detta ledde till en livslång ångest och plåga där han ständigt tänkte på hur "det andra livet" kunde ha blivit. Han ansåg att han gjorde rätt, och han levde efter sin filosofi, men var det ett gott liv? Det var ett autentiskt liv, han var sanningsenlig mot sig själv och följde känslorna, vilka inte ska underskattas. Den nedärvda känslan vi har för etik och moral är stark, och bidrar till att definiera oss som människor.

Därmed definierar troligen existentialisten ett gott liv som ett liv där individen skapat sin egen uppfattning av vad som är meningsfullt, med hjälp av känslor och förnuft, och försökt att genom sina handlingar leva livet efter dessa riktlinjer så gott det går.