2013-05-26, 23:31
#1
Ska försöka sammanfatta så gott det går.
Jag är 19 år, kille, går andra året i gymnasiet (gått om ett år). Har en sjukdomshistorik av vad som har klassats som "depressioner", blivit behandlad för dessa sedan hösten 2011 i form av samtalsterapi (ej aktuellt för tillfället) och antidepressiva (tidigare mirtazapin nu citalopram + lamotrigin för att stabilisera mina humörsvängningar)
Knarkade rätt mycket förra hösten framför allt under en period på ca 2 månader då jag mådde väldigt bra. Gick inte på några mediciner då och jag gick i skolan, jobbade och tränade varje dag i 2-3 månader ändå tills en dag då det bara tog slut och jag slutade träna, slutade jobba och började skolka allt mer igen.
Mitt problem i livet är att jag misslyckas med allting, även det jag först lyckas med. Jag har t.o.m misslyckats med att försöka begå självmord ett flertal gånger.
Jag vill säga, helst utan att ni tar mig för någon utan självinsikt, att jag ser väldigt bra ut, jag är mycket intelligent och jag är duktig på många saker men allt är ändå ett stort jävla misslyckande.
Jag har väntat i ett år på min neuropsykiatriska utredning (med fokus på adhd och aspergers) som nyligen inleddes och jag hoppas att jag kan få min förmodade ADHD-diagnos klargjord så att jag kan få den hjälp som jag är i sjukligt behov av.
Jag klarar inte av skolan Jag hatar skolan, jag kan inte koncentrera mig, jag kan inte planera, jag kan inte följa en planering någon annan gör åt mig, jag kan inte fokusera och jag vill inte.
Skolan, likt varenda annat misslyckade river hål i den självbild jag har byggt upp. Jag tycker om mig själv och tycker jag är bra, oftast. När jag inte tycker det så hatar jag mig själv, det finns ingen riktigt gråzon där emellan.
Hur som helst, för att inlägget ska ha någon som helst relevans och inte bara vara en torr, löjlig snyfthistoria så ska jag ställa er min frågeställning.
Saker går helt okej för mig nu, skolan går ann, inte någonstans nära optimalt men jag klarar åtminstone mig detta året. Jag har nästan flickvän, en jag tycker om väldigt mycket (oftast),min relation till andra människor är sundare än vad den har varit sen jag var ett litet barn MEN jag känner ändå nästan varje dag att jag måste döda mig själv. Jag måste både göra mig själv, och denna världen en tjänst genom att avlägsna mig från den.
Jag har försökt att hitta bestående lycka, jag har jagat efter det i år, men förgäves och någonstans fann jag en ny sorts utmattning utöver den orsakad av tillfälliga depressioner; jag orkar inte försöka längre.
Jag kan inte styra över mitt humör, att jag känner världens lycka idag betyder inte att jag jag vill leva imorgon. Det skapar en kontrast i vardagen som är väldigt svår att förhålla sig till, både för mig och min omgivning.
När jag nu lyckats skriva ännu en vägg av text utan att ställa en fråga att skapa en diskussion ifrån så frågar jag er:
Vad gör man när man står hjälplös inför alla känslor, såväl glädje som sorg?
Vad gör man när man finner sig själv inkapabel att reglera sitt känsloliv och få det att kongruera med de rådande omständigheterna?
Vad hindrar en från att begå självmord när vart försök att skapa en bättre tillvaro bara leder till ödesdigra misslyckanden?
Jag är 19 år, kille, går andra året i gymnasiet (gått om ett år). Har en sjukdomshistorik av vad som har klassats som "depressioner", blivit behandlad för dessa sedan hösten 2011 i form av samtalsterapi (ej aktuellt för tillfället) och antidepressiva (tidigare mirtazapin nu citalopram + lamotrigin för att stabilisera mina humörsvängningar)
Knarkade rätt mycket förra hösten framför allt under en period på ca 2 månader då jag mådde väldigt bra. Gick inte på några mediciner då och jag gick i skolan, jobbade och tränade varje dag i 2-3 månader ändå tills en dag då det bara tog slut och jag slutade träna, slutade jobba och började skolka allt mer igen.
Mitt problem i livet är att jag misslyckas med allting, även det jag först lyckas med. Jag har t.o.m misslyckats med att försöka begå självmord ett flertal gånger.
Jag vill säga, helst utan att ni tar mig för någon utan självinsikt, att jag ser väldigt bra ut, jag är mycket intelligent och jag är duktig på många saker men allt är ändå ett stort jävla misslyckande.
Jag har väntat i ett år på min neuropsykiatriska utredning (med fokus på adhd och aspergers) som nyligen inleddes och jag hoppas att jag kan få min förmodade ADHD-diagnos klargjord så att jag kan få den hjälp som jag är i sjukligt behov av.
Jag klarar inte av skolan Jag hatar skolan, jag kan inte koncentrera mig, jag kan inte planera, jag kan inte följa en planering någon annan gör åt mig, jag kan inte fokusera och jag vill inte.
Skolan, likt varenda annat misslyckade river hål i den självbild jag har byggt upp. Jag tycker om mig själv och tycker jag är bra, oftast. När jag inte tycker det så hatar jag mig själv, det finns ingen riktigt gråzon där emellan.
Hur som helst, för att inlägget ska ha någon som helst relevans och inte bara vara en torr, löjlig snyfthistoria så ska jag ställa er min frågeställning.
Saker går helt okej för mig nu, skolan går ann, inte någonstans nära optimalt men jag klarar åtminstone mig detta året. Jag har nästan flickvän, en jag tycker om väldigt mycket (oftast),min relation till andra människor är sundare än vad den har varit sen jag var ett litet barn MEN jag känner ändå nästan varje dag att jag måste döda mig själv. Jag måste både göra mig själv, och denna världen en tjänst genom att avlägsna mig från den.
Jag har försökt att hitta bestående lycka, jag har jagat efter det i år, men förgäves och någonstans fann jag en ny sorts utmattning utöver den orsakad av tillfälliga depressioner; jag orkar inte försöka längre.
Jag kan inte styra över mitt humör, att jag känner världens lycka idag betyder inte att jag jag vill leva imorgon. Det skapar en kontrast i vardagen som är väldigt svår att förhålla sig till, både för mig och min omgivning.
När jag nu lyckats skriva ännu en vägg av text utan att ställa en fråga att skapa en diskussion ifrån så frågar jag er:
Vad gör man när man står hjälplös inför alla känslor, såväl glädje som sorg?
Vad gör man när man finner sig själv inkapabel att reglera sitt känsloliv och få det att kongruera med de rådande omständigheterna?
Vad hindrar en från att begå självmord när vart försök att skapa en bättre tillvaro bara leder till ödesdigra misslyckanden?
