Hur kommer det sluta för mig

Sitter och räknar på när min depression började, det gör en fan bara mer dyster.
När 9:e klass började gå mot sitt slut, sakta men säkert började man inse att den tryggheten man levde i skulle försvinna. Alltid innan gott om vänner runt mig, på helger, på lediga dagar, i skolan, hela tiden.
Det var inte många timmar under detta sommarlovet som spenderades med dessa, det var nog mitt eget beslut, men tanken var bara tillfällig.
Jag har alltid varit kortväxt vilket jag blivit mer och mer trängd för varje dag som går, till slut orkade jag inte mer. Skulle få hjälp genom tillskott av olika slag, trodde verkligen det skulle hjälpa, men effekten uteblev. Så någon gång där bestämde jag mig för att ligga lågt ett tag, jag ville komma tillbaka som en normalväxt människa som kunde ta för sig i livet.
Som ni förstår blev det raka motsatsen, så nu sitter jag här. En solig lördagskväll som i bästa fall skulle spenderas med de närmsta vännerna blandat med trevligt folk.
2008-2009, där någon stans gick jag ut 9an, fyller hur som helst 20 i år.
För att kort sammanfatta dessa 4 år som gått: många utbrott, ännu flera sömnlösa nätter, hoppat av skolan 2 gånger, missade alla mina tidigare vänners studenter, missade min egen student och allt annat man ville uppleva.
Lite positivt också, hamnade på ett riktigt bra jobb genom skolan där jag nu spenderar min vardag, får förhoppningsvis fortsätta där, vikariat just nu..
Annars är det kört, jag halkade in på ett bananskal och har ingen ork att ta mig vidare själv, då tar jag mina hopsparade pengar och drar.
Många gånger vill jag inget hellre än att ta livet av mig, men det skulle göra mina föräldrar alldeles för illa, så jag klarar inte det.

Många gånger frågar jag mig själv om det är mitt eget fel att jag sitter i den sitsen jag gör, inga vänner kvar, "bara ett jobb". Klart jag är glad för jobbet, men jag är 20 och har upplevt ungefär 0 av de sakerna jag vill uppleva, jag vill inget annat än att ha ett kompisgäng att resa med. Fan, jag hade det så in i helvetes bra förr.

Den bästa tiden på dygnet är när jag sover, hade det inte varför för jobbet hade jag sovit minst 70% av dagen. Nu blir det lätt att jag sover 10-12 timmar i sträck på helgen, jag har ändå inget att gå upp till. När jag är vaken lyssnar jag på musik, punkt.
Jag har 1 intresse som delas med en vän, honom umgås jag då med en del när det är säsong. Men inte annars.

Har blivit bjuden för att fira ett par vänner som fyller 20, vilket var mycket trevligt. Men jag klarar inte av att röra mig bland okänt folk om jag inte är riktigt jävla kalaspackad, längden som spökar. Inställningen är att jag inte kan bli accepterad tack vare den. Detta slutar hur som helst i en översocial person men en ångest som inte liknar någon ting dagen efter, så vet inte vad jag ska göra.

Behövde egentligen bara skriva av mig lite, jag är säker på att jag inte kan ta mig ur det här själv, men jag vill inte ha hjälp från någon annan heller. Kollade på en gammal film från när jag konfirmerade mig, tragiskt att se hur jag har gått från en social och utåtriktad person med en hel del vänner till en psykiskt störd person med grova sociala problem.

Tack för mig.

Välkommen till vuxenvärlden med min vän, vet ej om man ska skratta eller gråta. Men apropå din längd så är det ingen som kommer fan bry sig så länge du strålar av glädje, att det yttre inom vuxenvärlden är inte lika viktigt som det var när man var yngre är det enda positiva med att bli vuxen. Hitta dig själv igen, fixa din karriär och ta upp kontakten med dina gamla vänner (trots att man har kanske vuxit ifrån varandra).