2013-05-18, 19:21
#1
Till att börja med, jag vet att det här inte är rationella känslor. Jag vet att det tar tid att få jobb, jag vet att jag kommer få ett och om inte annat har jag en backup. Det kan vara bra att ha det här i huvudet när ni läser texten:
Jag har hela mitt liv varit relativt ambitiös, trots perioder av depression och dylikt har jag alltid klarat av skolan med riktigt bra resultat. Utöver detta har jag alltid sett till att ta sommarjobb, aldrig lånat pengar av mina föräldrar och flyttade hemifrån som relativt ung. Efter studenten pluggade jag historia, jobbade som lärarvikarie, reste och pluggade upp mitt högskoleprov. I somras blev jag antagen till ett civilingenjörsprogram och det var som om hela min duktiga jävla värld bara rasade samman.
Någon vecka in på terminen blev jag akut deprimerad, orkade inte göra någonting och allt gick åt helvete. Efter några vändor inom psykatrin och tio psykologbesök senare mår jag idag bra igen men jag kommer till sommaren att hoppa av min ingenjörsutbildning. Detta av två anledningar:
* Dels känns den som ett misslyckande. Jag har bara klarat typ 39 poäng av 60.
* Jag kan inte se mig själv som ingenjör och jag trivs inte med kurserna. Än mindre trivs jag med kursarna.
Min plan just nu är att skaffa ett jobb till hösten, plugga på högskoleprovet och sedan söka in till läkare, vilket har varit det jag velat bli sedan jag var barn men som jag gav upp för att det var för svårt att komma in på. Nu när jag är lite äldre och klokare tror jag att det är fullt möjligt dock.
För att ha möjlighet till att plugga upp högskoleprovet och överhuvudtaget ha tak över huvudet måste jag dock hitta ett jobb på lite drygt tre månader. Saken är den att jag har relativt goda meriter (haft tre jobb och har inga luckor i CV:et, utöver detta har jag även en referens) men att jag trots detta har panikångest över att inte få ett jobb.
Det jag gör om dagarna är att sitta vid datorn, söka jobb, ringa runt till olika företag och spela datorspel. Oftast tar jag även två timmar promenad på kvällen. Jag känner att jag gör allt jag kan och lite till. Dock har det här blivit ett maniskt beteende och jag mår jävligt, jävligt dåligt rent psykiskt.
Att jag mår dåligt psykiskt tror jag beror på två anledningar:
* Den rationella men ändå irrationella rädslan för att bli arbetslös. Jag har lite drygt 25 000 undanstoppat och har räkningar inklusive mat för lite drygt 3000 i månaden. Jag kan alltså hålla rätt bra standard i fyra månader till innan det går någon nöd på mig. Utöver detta har jag även en folkhögskolekurs att gå i höst + mitt gamla jobb om allt skulle skita sig. Dock blir det nog till att leva på under existensminium.
* Jag orkar inte misslyckas med en grej till. Jag skäms över att ha "misslyckats" med min ingenjörsutbildning eftersom att alla som känner mig vet att jag är ambitiös. Om jag misslyckas med jobbsökandet känns det som att jag nog tar livet av mig hellre än att flytta hemtill min syster (mina föräldrar har jag ingen kontakt med).
Den här oron kommer inte ge sig förrän jag har ett jobb. Hur i helvete ska jag hantera den? Vad hade ni gjort i min situation? Ber om ursäkt för ett rörigt inlägg, behövde mest skriva av mig.
Jag har hela mitt liv varit relativt ambitiös, trots perioder av depression och dylikt har jag alltid klarat av skolan med riktigt bra resultat. Utöver detta har jag alltid sett till att ta sommarjobb, aldrig lånat pengar av mina föräldrar och flyttade hemifrån som relativt ung. Efter studenten pluggade jag historia, jobbade som lärarvikarie, reste och pluggade upp mitt högskoleprov. I somras blev jag antagen till ett civilingenjörsprogram och det var som om hela min duktiga jävla värld bara rasade samman.
Någon vecka in på terminen blev jag akut deprimerad, orkade inte göra någonting och allt gick åt helvete. Efter några vändor inom psykatrin och tio psykologbesök senare mår jag idag bra igen men jag kommer till sommaren att hoppa av min ingenjörsutbildning. Detta av två anledningar:
* Dels känns den som ett misslyckande. Jag har bara klarat typ 39 poäng av 60.
* Jag kan inte se mig själv som ingenjör och jag trivs inte med kurserna. Än mindre trivs jag med kursarna.
Min plan just nu är att skaffa ett jobb till hösten, plugga på högskoleprovet och sedan söka in till läkare, vilket har varit det jag velat bli sedan jag var barn men som jag gav upp för att det var för svårt att komma in på. Nu när jag är lite äldre och klokare tror jag att det är fullt möjligt dock.
För att ha möjlighet till att plugga upp högskoleprovet och överhuvudtaget ha tak över huvudet måste jag dock hitta ett jobb på lite drygt tre månader. Saken är den att jag har relativt goda meriter (haft tre jobb och har inga luckor i CV:et, utöver detta har jag även en referens) men att jag trots detta har panikångest över att inte få ett jobb.
Det jag gör om dagarna är att sitta vid datorn, söka jobb, ringa runt till olika företag och spela datorspel. Oftast tar jag även två timmar promenad på kvällen. Jag känner att jag gör allt jag kan och lite till. Dock har det här blivit ett maniskt beteende och jag mår jävligt, jävligt dåligt rent psykiskt.
Att jag mår dåligt psykiskt tror jag beror på två anledningar:
* Den rationella men ändå irrationella rädslan för att bli arbetslös. Jag har lite drygt 25 000 undanstoppat och har räkningar inklusive mat för lite drygt 3000 i månaden. Jag kan alltså hålla rätt bra standard i fyra månader till innan det går någon nöd på mig. Utöver detta har jag även en folkhögskolekurs att gå i höst + mitt gamla jobb om allt skulle skita sig. Dock blir det nog till att leva på under existensminium.
* Jag orkar inte misslyckas med en grej till. Jag skäms över att ha "misslyckats" med min ingenjörsutbildning eftersom att alla som känner mig vet att jag är ambitiös. Om jag misslyckas med jobbsökandet känns det som att jag nog tar livet av mig hellre än att flytta hemtill min syster (mina föräldrar har jag ingen kontakt med).
Den här oron kommer inte ge sig förrän jag har ett jobb. Hur i helvete ska jag hantera den? Vad hade ni gjort i min situation? Ber om ursäkt för ett rörigt inlägg, behövde mest skriva av mig.
