Tankar om medvetandet.

Medvetenhet är den mörka materia som forskare över hela världen undrar över. Mao medvetenhet som blir medveten om sin egen medvetenhet. Vi kommer på att det är vi själva som skapar vår egen verklighet. Vi går alla runt med var sitt universum och just nu hälsar jag på ditt universum.
Läs gärna Oshos Medvetenhet el något med Eckhart Tolle. Dom har varit stora väckarklockor för mig.

Och hur kom du fram till det?

Österländsk filosofi behandlar det här ämnet. Skulle rekommendera Ramana Maharshi, Nisargadatta Maharaj och J. Krishnamurti - för att nämna några - och även Eckhart Tolle. Kärnan av deras lära kan sammanfattas på följande sätt:

Medvetandet är den som upplever, inte vad som upplevs.
Den fysiska kroppen, den materiella världen, tankar, känslor etc. är saker som upplevs, men det finns en djupare dimension av medvetenhet - betraktaren, den som upplever. Kärnan av andlighet handlar om att ständigt vara medveten om sig själv som det formlösa medvetandet, betraktaren, den som upplever.

Jag tror att det var Ramana Maharshi som sa någonting i stil med: "Om du inte fanns här för att uppleva världen, skulle den fortfarande existera?"

Det där är sådan klassisk humbug. Visserligen är det knappast nödvändigt att tyst verbalisera alla kognitiva processer, eftersom det lätt stjäl energi och fokus, men medvetandet måste i likhet med allt annat användas för att inte förtvina. En av medvetandets huvudsakliga och viktigaste funktioner är själva tänkandet; om man verkligen slutade tänka, så skulle man snart förvandlas till en grönsak och förmodligen utan att förstå det själv, eftersom all insikt kräver tänkande, t. o. m. intuitiv förståelse. Inte inledningsvis, förstås, för då vore det inget intuitivt, men för att medvetandegöra insikten behöver den bearbetas kognitivt, inte bara passera obemärkt och oreflekterat.

Man är inte sina tankar, nej, men man är tänkaren bakom dem. Slutar man tänka, blir man förnimmaren bakom intrycken, och slutar man se, höra, känna, lukta och smaka, så skapar hjärnan sina egna intryck eftersom nervsystemet är till för att tolka information, vilket inte minst inbegriper tänkande.

Ja, men vad händer om man slutar tänka för en sekund? Om man lyckas koppla bort precis allt i en sekund och uppleva ett tillstånd där kropp och sinne är i total harmoni? Total balans. Detta är vad jag menar. Du kan inte sluta tänka för all framtid, eller ja, du kan komma till ett tillstånd så att det känns så. Ett tillstånd där ditt sinne är mera sammankopplat med dina sinnen istället för destruktiva tankemönster. Du kan komma till ett stadie där du inte längre påverkas av tankar. Där du endast observerar vad som är och inte reagerar varken positivt eller negativt.

Att veta allt allting är i ständig förändring. Att inte klänga sig fast vid något.

Har ni någon gång provat att komma till ett stadie där ingen muskel är spänd, där tankar endast handlar om att fokusera på det som är sant? På det som är inuti kroppen. Inte utanför. Detta i syftet att nå ett tillstånd där endast en och samma förnimmelse existerar helt i kroppen. En och samma känsla. Där endast en tanke existerar. Då hjärtslaget är så lugnt det bara kan bli, andningen nästintill obefintlig, total tystnad, totalt lugn och sedan hålla detta stadie tills allting kommer i balans för en sekund?

Innan ni gör ert uttalande. Så tycker jag ni ska sträva efter att nå detta stadie. Annars så styrs du av dina tankar och den banan kommer ta dig till mer oförstånd. Mera gåtor. Fler frågor.

Vad händer om du blandar din kunskap med erfarenhet?

Jaja, inre frid och att vara medveten om att vara medveten, leva i nuet, fullända varje rörelse, acceptera sakernas tillstånd utan att värdera, resonera, tänka, minnas eller planera. Om man bara lägger sig ned och ger upp, så blir allt toppen.

Jag vet bara att det är så. Jag liksom du är Allt i universum. Du är mao bara en annan version av mig. Du kan också byta ut ordet medvetenhet mot livet, kärleken, kraften, källan, gud el sanningen.

Om man blandar kunskap med erfarenhet så får man visdom. Varför strävar inte fler efter visdom?

Varför strävar inte samhället efter detta? Varför existerar lektioner om detta i skolan? Vad visdom faktiskt är.

Praktisera det man lär. Varför ska man annars lära sig?

Det är synd att så få människor har något att praktisera som gör att du faktiskt kan komma närmre dig själv. Närmre ditt inre.

Vad är kontemplation?

Vad är meditation?

Tala med erfarenhet. Inte från ett teoretiskt perspektiv. Hur kan man ha åsikter om något så djupt som medvetande om man inte försöker praktisera något som gör dig medveten?

Läsa. Studera. Visst. Men vart är det praktiska elementet? Någon gång måste man lämna från sig boken. Vad gör man då?

Falun Gong, Vipassana, Tai Chi, Tao Gong, Qi Gong. Dessa sysslar jag med dagligen. Prova själva och se vad som händer.

Det kräver ju dock självdisciplin och viljestyrka. Inget man studerar sig till direkt.

Kunskap och erfarenhet är bara två sidor av samma mynt. Av erfarenhet får man normalt kunskap, eftersom mycken inlärning sker genom trial-and-error. Visdom skulle jag snarare definiera som förmågan att inse det riktiga förfarandet i en given situation, vilket i och för sig mycket väl kan anses kräva både kunskap och erfarenhet.


För att samhället bygger på ekonomiska principer om tillgång och efterfrågan och framgång definieras som materiellt ägande. Men det går faktiskt alldeles utmärkt att studera filosofi ('vänskap av visdom').


Att "praktisera det man lär" är ju mer av ett motto för att undvika hyckleri. Om man predikar ett visst förfarande, så bör man också handla därefter. Förhoppningsvis lär man sig saker för att uppnå en djupare förståelse.


Pratar du till mig, när du säger "du", "dig själv" och "ditt inre", eller menar du snarare "de", "sig själv" och "sitt inre"? Personligen föredrar jag att låta mina medmänniskor vara i stället för att avkräva dem någon prestation för att hjälpa mig förstå mig själv, och jag dömer dem inte för något eventuellt misslyckande att komma sig själva närmare.


Begrundande.


En avslappningsövning.


Det säger du ju bara i brist på erfarenhet av teoretiska perspektiv, misstänker jag. Man får ju anpassa budskapet litet grand efter målgruppen, och de teoretiska perspektiven är inte främmande för alla människor.


Medveten om vad, menar du? Jag är inte precis medvetslös just nu. Mina studier i medvetandefilosofi inbegrep givetvis ett teoretiskt perspektiv, som i sig förutsätter ett medvetande.


Reflekterar över lärdomarna.


Whatever floats your boat. Om det gör dig lycklig och fridfull, så har jag knappast något att invända mot. Men det ger dig inte rätt att diktera andras lämpliga sysselsättningar.


Som om studier inte skulle kräva ett visst mått av självdisciplin eller viljestyrka...