Bra uppväxt?

Jag valde att hata min far när jag var liten, funkade för mig då. Numer har vi en vuxen relation, helt på mina villkor. Min far hade alkoholproblem när jag var liten. Men, jag antar att jag är ett s.k maskrosbarn, det gick bra för mig ändå i livet. Men en massa konstiga historier kan jag.

Jag var bäst i klassen!

Ja, det måste jag säga, om än lite splittrat. Mor och far har i princip aldrig bott tillsammans, utan det var delad vårdnad som gällde. På mammas sida var allt bra, underbar släkt. På pappas sida var han lite av det "svarta fåret", barnet som inte fick en bra utbildning och ett bra jobb. Lite dålig kontakt på senare tid, har dock tagit upp den nu under sommaren, och han har haft lite problem med amfetamin & trasslig ekonomi.

Men jag är nöjd, och farsan är snäll och fungerar lite som varnande exempel, vilket han även säger själv.

Men min släkt, åt båda hållen, har det nästan varit idyll-varning på, stor och mycket trevlig släkt vilket gjorde min barndom bra.

Grejen med dig är du blir förolämpad för att du är dum. Om man ser hur du skriver så är det nog ingen hemlighet för någon. Alla är inte bra på allt, det är bara acceptera att du inte har alla chips i påsen.

är din definering på dum brist på kunskap? du får utveckla

Pappa träffade jag först när jag var 16 år. Nu är jag 25 och vi har kontakt ibland, när det passar honom...
Mamma är helt underbar. Hon har uppfostrat mig och min syster på egen hand, vi hade det inte bra ställt ekonomiskt, men mycket kärlek har hon alltid givit oss. Jag beundrar verkligen min mamma!

bra? hmm, svårt att svara på.

jag skulle säga att min uppväxt var lärorik.

Jag hade en bra uppväxt om du menar hemförhållanden. Det har nog de flesta i Sverige.

När jag tittar tillbaka på min barndom väger helt klart de positiva upplevelserna över. Min mor har visserligen varit jävligt överbeskyddande mot mig och mina syskon men välviljan och kärleken har alltid funnits där. Min far har jag däremot haft problem med; inte så att han slog/slår mig utan snarare en mildare form av psykisk misshandel över ett längre tidsperspektiv. När det inte gick hans väg kunde han bli ursinning vilket resulterade i skrik, ryck i armen och en långvarig tystnad oss emellan. Erinerar mig flera tillfällen i min livshistoria som jag uppriktigt sagt velat döda honom men avböjt med tanke på konsekvenserna.

Jag kan inte säga att jag älskar min far men numer har vi en hyffsad relation, trots att jag fortfarande bor hemma. Han är inte av den förstående typen vilket gör att jag ständigt håller en låg profil, aktar min tunga och utesluter alla känslomässiga diskussioner.

Skolan har dock aldrig varit något problem. Har alltid haft lätt för mig trots att jag varit en liten jävel i princip hela mitt liv. Var det inte bråk så kunde man läsa om krossade busskurer i tidningarna, var jag inte i skolan rökte jag istället brass.

Numer tittar jag som sagt tillbaka på min barndom med positiva linser. Mina föräldrar har väl egentligen aldrig förstått sig på mig och vi delar inte särskillt många moralkakor, men en sak har iaf jag och min mor gemensamt - den ömsesidiga kärleken.

Eftersom min mamma sitter på psyken och man bor hos farsan just nu så kan det kännas lite små jobbigt. men det har varit igång länge. har andra fler problem inom familjen osv. men det är kanske meningen att detta ska hända mig ? kanske är det så att det vill visa mig någonting. Jag vet inte men jag är ändå glad för det livet jag har. finns många andra som har det mycket sämre så jag ska nog inte klaga.

Det där va lågt!

sign. "Inte plogat ända fram!"

Bra uppväxt ? Svar ja. Växte upp i ett hem där pappa var yrkesmilitär (flygvapnet) och mamma hemmafru. Statens kaka var liten men säker så det var kanske inte så mycket prylar men desto mer av trygghet och kärlek. Har inget att klaga på.