Bluffhistorikern Mattias Gardell

Om det där med att kvinnor hotar yttrandefriheten

Ja, ja. Jag förstår poängen med att skapa rubriker som är klickvänliga om man råkar vara kvällstidning på internet och jag brukar ju inte vara hen som är hen när det gäller att framhålla beteendeskillnader mellan män och kvinnor men när Ann Heberlein och några andra forskare får breda ut sig om att kvinnor hotar yttrandefriheten på högskolor och universitet så blir jag irriterad.

Deras slutsats, att kvinnor genom att protestera mot vissa injudna föreläsare eller särskilda delar av undervisningen, hotar yttrandefriheten inom akademia förutsätter till exempel att det bara är inbjudna gäster och några få delar av undervisningen som är grundstenarna i den akademiska friheten. Det är ju där som kvinnors protester har synts. Påståendet att ”kvinnor i genomsnitt har en större benägenhet än män att vilja förbjuda yttranden” gäller endast under de premisserna och kan beläggas med några få exempel. En student här. En student där. 150 personer hade skrivit på en protest mot en särskild föreläsare och av dem var (enligt artikeln) två tredjedelar kvinnor. Det är 100 pers.

Sverige har ungefär 248 000 kvinnliga grundstuderande vid universitet och högskolor. Statistiskt sett är det lite svårt att motivera slutsatsen att kvinnor skulle ha en särskilt hög benägenhet att vilja förbjuda yttranden.

När det gäller föreläsaren som det nu protesterades mot är saken dessutom inte alldeles okomplicerad. Det var SD:s Richard Jomshof som blivit inbjuden till Göteborgs universitet. Heberlein och de andra undertecknarna menar att kvinnor på grund av att de inte är lika benägna att ta risker ”inte vill ta risken att bjuda in personer som orsakar negativa känslor”. Och grejen med Jomshof och den politik han representerar är ju inte på något vis att det skulle röra sig om små kvinnliga ”negativa känslor” som de här kvinnorna vill skydda sig ifrån, utan från en politik som om den realiseras skulle innebära avgörande försämringar i kvinnors villkor. Det är en himmelsvid skillnad. Att protesterna dessutom kommer från bland andra genusvetare är väl knappast konstigt med tanke på att SD vill skära forskningsanslag till genusforskning, så att ämnet inte längre skulle finnas. SD:s Robert Stenkvist menar att politikerna måste gå in och styra, och han pekar ut professorn i religionshistoria Mattias Gardell – som har forskat om rasism – som en av dem som bedriver partisk forskning.

Gardell säger sedan något som är värt att upprepas, på frågan om hur han ser på att hans forskning skulle vara politiserad:

”Rasismforskning har ju politisk betydelse, men den drivs inte av politisk övertygelse bortom ståndpunkten att demokratins grundläggande principer om alla människors likhet i värdighet och rättigheter är värd att försvara. Rasismforskning är en empiriskt baserad forskning som man kan dra politiska slutsatser ifrån.”

Masoud Kamali Har Tillsammans Med Sina Postkoloniala Identitetspolitiska Aktivister Saboterat Saklig Och Vettig Offentlig Debatt Om Invandring I Decennier.

Ranstorp skriver:
”LÄS Sten Widmans insiktsfulla artikel om ”De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig”. Ger viktig historisk inramning hur dagens debattläget om integration saboterades och har sina rötter i ”haveriet Masoud Kamali” & hans rasistettikettering.

Ett flerfrontsangrepp fördes av postkoloniala identitetspolitiska aktivister med Masoud Kamali i spetsen. Saboterade saklig och vettig offentlig debatt om integrationsutmaningar i mitten av 2000-talet.

En våt filt lades över debatten med rasist- och islamofobistämplingar. Både gåta och oförsvarbart att statsministern och Socialdemokraterna medvetet cementerat Kamalis inflytande inom akademin nyligen genom etablering av CEMFOR som leds av en annan forskaraktivist Mattias Gardell.

Detta är för att samhället är i konstant förändring och man visste helt enkelt inte bättre förr när det kommer till vad som sker runt om i världen, vad som är bra eller dåligt osv.

En historiker som skulle lägga sina personliga åsikter i förgrunden av sin forskning skulle aldrig tas seriöst av sina kollegor, samma sak med de historiker som följer samhällsopinionen i sina resultat.

Det finns en god anledning till varför Dick Harrison är hatad av majoriteten av de svenska historikerna och det är inte bara för att han försöker ligga med sina studenter utan det är för att han skarvar i historieberättelserna i form av att lägga in moderna jämförelser samtidigt som han aktivt plockar bort detaljer för att stärka det han vill få sagt.

Historiker har helt enkelt ett för högt krav på sig själva för att ens acceptera att historiebilden och den rådande historiesynen skulle få bli partisk enbart för att samhället tycker på ett speciellt sätt...