Apropå den ständigt återkommande sidodiskussionen om bevisvärdering i allmänhet och indiciebevisning i synnerhet:
Flera gånger har en del av doktrinen på området, en uppsats om bevisvärdering av Christian Diesen, åberopats av olika personer:
http://www.juridicum.su.se/process/bevis/doktrin/Bevis1.htm
Som Smålandtintin skrev häromveckan så finns här saker att hitta för alla egentligen. Quarrel har ju t ex flera gånger åberopat detta textstycke:
Citat:
Vid värderingen av enstaka bevis måste man utgå från helheten. Endast genom att ställa bevisningen i relation till det uppställda bevistemat går det att bestämma det enskilda bevisets relevans. Samtidigt får inte helheten överskugga delarna - bevistemat är inte starkare än dess svagaste länk och om åklagaren inte klarar sin bevisbörda i någon av delarna faller i regel i hela åtalet. Koncentrerar man sin bevisprövning till helheten är det risk att eventuella luckor i bevisningen inte upptäcks eller fylls ut med angränsande bevisfakta. Därför är det en grundregel för en metodisk bevisvärdering att delarna ska prövas före helheten, att varje bevis ska värderas individuellt innan sammanvägningen sker. Det hjälpmedel som används för att undvika tendensen att temat blir "självuppfyllande" är att bevisningen struktureras, dvs att bevistemat uppdelas i deltemata och att dessa prövas, i vart fall preliminärt, innan man övergår till skuldfrågan i dess helhet.
Nu är det ju så att själva essensen i indiciebevis är att de inte ENSAMMA kan styrka ett bevistema och jag tror det är här bl.a Quarrel går vilse. Det ligger i sakens natur att när man prövar dem var för sig kan de aldrig slå fast "bortom rimligt tvivel" att bevistemat (t ex hur offret mördats). Det är alltså inte en framkomlig väg att hacka ner allt i småbitar och tro att om man för varje enskild omständighet (indicium) kan säga att det inte styrker påståendet fullt ut så har man visat att åtalet inte håller. OM det vore så skulle vi helt enkelt inte ha några fällande domar i indiciemål. Men det har vi ju.
Samtidigt är det förstås så att ett indicium inte får vara hur svagt som helst för att få beaktas, så visst måste det gå att förkasta även indicier som byggstenar i den helhetsbedömning man så småningom ska komma fram till. Men Quarrels beskrivning är helt enkelt en överförenklad misstolkning av hur det går till. Vore det som han påstår så skulle ju själva helhetsbedömningen vara en ren formalitet: Vi har uteslutit all bevisning som det kan finnas minsta lilla tvivel omkring. Finns det något kvar, ja då får man fälla. Men inte ens 100 bevis som vart och ett är oberoende av varandra och till 85-90% stämmer räcker till fällande dom enligt Quarrels synsätt: Det finns ett litet tvivel i varje del så då blir det inget.
MEN: Även om så vore så har faktiskt Quarrels egen rättskälla han åberopar en del att säga som har en synnerlig bäring på mycket av de bortförklaringar och långsökta resonemang som präglat diskussionen i tråden om varför olika indicier mot Kristoffer ändå ska bortses från:
Först kan vi se att Diesen avfärdar den i tråden populära idén att avsaknad av känd mordplats och exakt klockslag för mordet utgör ett nästan automatiskt skäl till att frikänna. Diesen behöver inte ens offrets kropp:
Citat:
Av detta resonemang går det att sluta sig till att det exempelvis är möjligt att döma någon för mord även om man varken har hittat offrets kropp, funnit mordplatsen eller kunnat bestämma tidpunkten för brottet - om väven av indicier är tillräckligt stark kan det ändå vara möjligt att ställa gärningsbeskrivningen utom allt rimligt tvivel.
... och det kommer mera. Här är nämligen Diesens syn på vad som egentligen kan sägas skapa "rimligt tvivel" på att åklagarens gärningsbeskrivning stämmer:
Citat:
I brottmål utgår hypotesmodellen från beviskravet i dess formulering "ställt utom rimligt tvivel" , vilket innebär att om det finns en annan rimlig förklaring till (vissa) fakta i målet än den som åklagaren framställer i sin gärningsbeskrivning ska den tilltalade gå fri. Med "rimlig" förklaring menas
1. att slutledningen baseras på den utredning, som befinnes adekvat för målet i fråga - att utredningskravet är uppfyllt - vilket beror av faktorer som brottets grovhet, den tilltalades inställning, brottets straffrättsliga karaktär (lagtekniska svårighetsgrad) och inte minst på omständigheterna i det konkreta fallet,
2. att tvivlet är rationellt och kan motiveras, dvs att den friande förklaringen baseras på logiska resonemang och erkända erfarenhetssatser samt
3. att den alternativa förklaringen byggs upp med hjälp av i målet förekommande fakta och inte baseras på spekulationer, hypotetiska bevis eller bristande utredning.
Först när en friande förklaring är prövbar, rationell och konkret kan den uppamma ett rimligt tvivel - ett "intuitivt" tvivel, som förklaras med känslor, är i detta sammanhang inte att beteckna såsom "rimligt".
(mitt fetade)
Här ser vi till exempel hur hela planteringsspåret kollapsar till ingenting. För vad är det annat än spekulationer och cirkelresonemang och påståenden om att det kanske minsann fanns blod i någon annans bil också om man bara hade kollat. Inga fakta i målet talar för att det skulle kunna ligga något i den.
